I veckan insåg Hammarbys styrelse vad de flesta sett på långt håll. Klubbens höga målsättning var bara löjlig och den skrotades.
Dessutom aviserade man ett sparpaket på 20 miljoner kronor under de närmaste två åren som kommer slå hårt mot klubbens verksamhet. Intäkterna är inte vad de borde vara och det ser mörkt ut ekonomiskt.
Samma dag upprättade AIK en kontrollbalansräkning och talade om tuffa sparkrav – mindre än en vecka efter att sportchefen Björn Wesström stod hos oss i Tipslördag och snackade om den krönika jag skrivit apropå att det egna kapitalet gått från 33 miljoner kronor till under tio på 21 månader.
Det lustiga var att Wesström då slog ifrån sig med att första kvartalet inte innehöll några matcher…
Och för bara några veckor sedan gick fjolårets allsvenska IFK Norrköping ut och sa att man måste sälja klubbhuset, göra sig av med folk och göra allt för att försöka få den sjunkande skutan att hålla sig flytande ett tag till.
Den tidigare styrelsen tappade kontrollen över ekonomin och nu är det andra personer som ska försöka städa upp härvan.
För mig är det obegripligt att exempelvis Hammarby vars drift gick back 18 miljoner kronor – det vill säga 50 000 kronor om dagen – ens var inne och bjöd på Kennedy Bakircioglü i slutet av mars och vars styrelse i början av året slog fast att målsättningen var topp-fyra.
Var finns kunnigheten i den styrelsen? Varför slog man inte till bromsarna redan i fjol?
Jan Friedman är ordförande för Hammarby och det jag hört om honom är att han är en skicklig affärsman med hårda nypor som ofta ser till att tvinga fram lönsamhet, men när han klivit in i en fotbollsklubbs styrelserum så verkar han och kollegorna inte tagit det på allvar.
Sviktande intäkter under april och maj kan knappast vara grunden till den 180-gradersgippen som klubben gjorde i veckan.
Att nu börja tala om balans i ekonomin känns som om att precis ha nyktrat till efter en grym brakfest och plötsligt ser man följderna och inser vad som kommer att ske.
Om nu de svenska elitklubbarna är affärsdrivande och proffsiga verksamheter som styrs av en styrelse och leds av en vd så borde man ha järnkoll på alla siffror – och veta när det är tid att dra i bromsen.
Hammarby är naturligtvis inte ensam klubb med en styrelse som inte har haft full koll – eller åtminstone utåt sett ger sken av dålig koll – och frågan är naturlig: vilka krav ställer man på styrelseledamöterna?
I skenet av en elitlicens för klubbarna kanske det är dags att införa ett körkort för att sitta i en idrottsförenings styrelse.
För trots allt snack om professionalisering och kommersialisering av klubbarna och att man höjt kvaliteten på organisationen så verkar det ha hänt väldigt lite.
För annars skulle inte klubbarna hamna i den här typen av härvor gång på gång på gång. Mer än en av elitklubbarna i kris har fått återfall och det krävs bättre stabilitet i toppen om det ska bli ordning på dem.
Då borde förbundet och klubbarnas sammanslutning SEF (Svensk Elitfotboll) gå samman och få till en kravlista att ställa på framtida styrelseledamöter.
Inte så att det betyder att de inte är skickliga yrkesmän eller kvinnor – men något verkar gå snett när de sätter sig i den lokala klubbens styrelse och det behöver avhjälpas snarast.