Alexander Östlund bryter sitt kontrakt med Esbjerg trots att det återstår ett år på kontraktet. Nu flyttar han hem till Stockholm och han har inga förhoppningar om en fortsatt karriär.
- Som jag ser det nu så är det mer att få bukt på mitt knä. Jag ska göra en sista operation hemma i Sverige och sedan vill jag bara börja leva ett normalt, vardagligt liv utan smärta. Som det ser ut nu så är det inte troligt att jag kommer tillbaka till fotbollen överhuvudtaget, berättar han.
- Det är ett av de värsta och tyngsta besluten jag har tagit.
Finns det inget hopp?
- Jag känner att inget har gett några positiva resultat och så tänker jag ju på hur jag är när jag spelar. Det krävs extrem explosivitet och energi. Jag tränar enormt hårt och har ett sådant spelsätt. Mitt knä kommer inte att palla det, det är inte ens i närheten.
Vad händer nu i din karriär?
- Det mest naturliga skulle så klart vara att gå över till något annat inom fotbollen. Men det finns ju en hel del grejer man kan göra. Allt från att vara tränare till att bli scout, agent eller ta hand om ungdomar. Men det får växa fram.
Du måste ha fina fördelar för fortsättning inom fotbollen med ditt CV?
- Helt klart. Det är där jag har mina kontakter. Samtidigt tänker jag ibland att jag vill göra något motsatt och göra något helt annat. Fotboll har jag haft hela mitt liv. Det blir som en helt ny värld för mig, men samtidigt jäkligt intressant, säger Östlund som också berättar att han hoppas hitta något inom snar framtid.
Att gå hemma och dra vill han verkligen inte.
Vilka är dina roligaste minnen från den aktiva karriären?
- Jag har väldigt många positiva minnen. Allt från att debutera i allsvenskan, vinna SM-guld, vinna cupguld, debutera i landslaget, komma till Hammarby – som tog hand om mig med öppna armar. Jag var inte där så länge men jag trivdes otroligt bra och fick en speciell kontakt med den klubben och dess supportrar. Och sedan att skriva på första utlandskontraktet och att vara med i stora sammanhang som att spela EM och spela för stora klubbar som Southampton och Feyenoord. När man summerar så inser jag att jag är otroligt tacksam för allt fotbollen har gett mig.
En evig fråga i Stockholm - var ligger klubbsympatierna?
- I mitt fall är svårt eftersom jag har varit lite av en vagabond. Jag har varit hängiven alla klubbar jag har varit i, men eftersom jag har flyttat ofta kanske jag inte har några riktiga klubbkänslor för alla.
- Men jag är fostrad i AIK och jag har vunnit mycket med AIK – jag är AIK:are från början. Men sedan kom Hammarby in i bilden och jag fick en otrolig kontakt där. Mottagandet från Hammarby och fansen var otroligt. Det var ju också där, och i Feyenoord, som jag var som bäst. Det var då jag var bra i landslaget också.
Vilka tränare har betytt mest?
- Det är också jäkligt många. Hasse Backe tog upp mig i AIK när jag var 16 år och Anders Linderoth som fick ut det bästa ur mig och gjorde mig till landslagsspelare. Stuart Baxter betydde också mycket. Och Ruud Gullit i Feyenoord fick jag en bra kontakt med. Jag uppskattade jättemycket att få komma och spela under honom – en kille som jag hade haft som idol sedan barnsben. Det var en otrolig stolthet. Det kändes extra varje gång man gick ut på planen och spelade för honom.