Universitetslektorn Torbjörn Andersson har under de 14 senaste åren forskat och skrivit en bokserie, Spela Fotboll Bondjävlar!, om svensk fotbollskultur i elva regioner. Han anser nu att supporterkulturen är den stora positiva faktorn för svensk fotbollsutveckling under 2000-talet.
- På 80-talet var allsvenskans publiksiffror som lägst i princip. IFK Göteborg vann gulden i Uefa-cupen, och långt in på 90-talet var de jättebra i Europa, men publiksnittet i allsvenskan låg på 4000 ibland. Det är inte bara det sportsliga som lockar idag. Det måste förklaras av läktarkulturen, för den dimensionen har tillkommit. Det är den som lockar många i storstäder, säger Andersson till Fotbollskanalen.
- Det finns en oerhörd mottaglighet för utländska ligor i Sverige, men samtidigt finns det en stark lokal identitet. Det har kommit en motkraft på läktarna, den motreaktionen känns kraftigare än i andra länder.
Det handlar också om att man ser det som något annat att vara fotbollssupporter idag. Den inhemska fotbollen har blivit ett sätt att skapa sig en identitet på.
- Att vara supporter är ett identitetsbygge idag, inte minst i städerna dit man flyttar. I Stockholm är det intressant att man i Stockholmspressen klagar, från 1900-talets början till 1970-talet, över att de inte har hemmapublik i Stockholm. Det har jag även sett i andra sporter. Det är enormt inflöde från landsbygden till Stockholm för att få jobb, men de identifierar sig inte som Stockholmare, utan håller på bortalagen.
- Ta en match från 1964, när Gif Sundsvall mötte Hammarby i Stockholm, och alla höll på bortalaget. Det är en hårresande tanke att alla idag skulle hålla på Gif Sundsvall mot Hammarby på Tele2 Arena. Det ändrades på 90-talet, med Stureplan och allt, när man flyttade mer frivilligt till Stockholm. Då sökte man upp klubbar, och inte minst Hammarby har fått supportrar från hela Sverige. Samma i Malmö. Det är både ytligt och djupt på samma gång.
Han säger också att de tre stora svenska städerna har olika identiteter. I Stockholm finns en mer geografisk fixering kring lagen, medan det i Göteborg historiskt sett har handlat mer om klass. I Göteborg har det dessutom funnits allianser mellan stadens föreningar, och rivaliteten har därför delvis hamnat mer mot Stockholm.
- Stockholm i sig är bara ett inbördeskrig. AIK mot Djurgården mot Hammarby. Alla krigar mot varandra, och det blir inte ordning på någon av dem. Det är ju det som är charmen. Alla mot alla, och jag tror det har hämmat sponsorsidan. Stockholm är överlägset rikast, de borde bara köra ifrån alla, men jag tror inte att sponsorerna vågar stötta någon. På jobbet finns supportrar till alla tre lagen.
- Men visst satsar politikerna mer på arenor nu, innan hade de inget intresse. Jag tror att när Djurgården spelade på Stockholm Stadion så var det världens äldsta fotbollsarena. Ett mästarlag på 2000-talets början som man då såg leda utvecklingen framåt. Hammarby hade också ett charmigt men sunkigt bygge. Där var politikerna ointresserade. Stockholm har också hindrats kraftigt av bristen på fotbollsplaner.
Även hockeys starka position i Stockholm under 80-talet ska ha varit en påverkande negativ faktor för fotbollsutvecklingen, att hockeyn tog sponsorer och intresse som då inte gick till fotbollen.
Samtidigt har Malmö FF under 2000-talet varit det tydligaste exemplet på vad en stark supporterkultur kan bidra med.
- Innan 2000-talet var det närmast en patetisk supporterkultur i Malmö. Klacken var väldigt liten, och det var nästan som en nyreligiös våg när klacken växte. Det gick så fort. MFF var innan det ganska ofolkliga och hade låga publiksiffror. MFF var dryga skåningar, Bob Houghton, industristad, tråkiga Malmö Stadion.
- Utvecklingen har delvis att göra med den enorma inflyttningen. Då blev det ett trendigt Malmö. Innan 2000-talet satte knappt någon sin fot innanför Malmö. Möllan står nästan ut mer än Söder idag, falafel och öl på Möllan är fortfarande fattigt och häftigt. Karaktären är en klassöverskrivande klubb, hela eliten från sossar till moderater gillar dem, och från kommunpampar till tatuerade Möllantjejer.
Samtidigt finns det en paradox i Sverige. Andersson pratar om ett nyliberaliserat samhälle och många personer som håller på utländska lag, samtidigt som den inhemska fotbollen följer en klassisk svensk modell som också lockar höga publiksiffror. Modellen inkluderar ett bevarande av 51 procentsregeln, hög andel inhemska spelare, och att inte ge för mycket pengar till någon enskild.
- I Sverige har vi också så många idrottsgrenar, det blir alltid debatten ”Varför ska de få?”. I många andra länder har man fotboll och kanske någon stor sport till. I Sverige har vi hockey, bandy, innebandy, handboll, speedway... Vi har allt. Sedan är vi jämställda, det är många tjejlag.
Inte heller har vi sett några av de stora svenska företagen gå in med stora summor pengar till de allsvenska lagen, något Andersson tror händer med färre debatter i andra länder.
- Jag frågade en i FCK hur de kunde vara så bra. Han sa ”Det är rätt ofattbart, för vi har knappt några stora företag”, sedan visade han sponsorskylten där jag inte kände igen ett enda företag mer än Carlsberg. ”Och ni har världsföretag”. Han tyckte vi skulle skylla oss själva.
- Sedan ställer huligandebatten till det, för i Sverige är företag känsliga. Är det verkligen det här vi ska satsa på? Det görs istället sympatiska satsningar. Ungdomsfotboll, breddfotboll, utsatta, arbetslösa. Vi är ett sympatiskt land, men det ger kanske inte de största internationella framgångarna. Men det är svårt att argumentera emot den svenska modellen, när klackarna stödjer den, när vi har kvar 51 procentsregeln, när Malmö FF går in i Champions League, och publiksiffrorna går uppåt.