Efter tunga år i Standard Liège och Helsingborg har Astrit Ajdarevic äntligen hittat formen, och efter att han förra sommaren skrev på för Örebro har han varit en av allsvenskans hetaste spelare. Den här säsongen har 26-åringen bjudit på flera läckerheter och i den senaste matchen, som var mot Kalmar FF, gjorde han en fantastisk assist efter en 25-meters passning över motståndarnas försvar.
Fotbollskanalen åkte till Örebro för att träffa killen som lämnade Falkenberg som 16-åring och flyttade till Liverpool för att utvecklas som fotbollsspelare och människa.
Under samtalet i solen på Behrn Arena berättar Ajdarevic om sina toppar och dalar ute i Europa, om den pinsamma tiden i Helsingborg och att han borde få en plats i EM-truppen. Dessutom förklarar han varför han kan dö för Alexander Axén och jämför sin tränare med Atletico Madrids passionerade manager Diego Simeone. Det är tydligt att 26-åringen mår väldigt bra just nu.
- Jag tycker att det har gått bra. Jag har fortfarande lite mer att ge. Jag och laget har spelat bra. Laget gör mig bättre och jag gör laget bättre. Svårare än så är det inte, säger han.
Vad för saker har du gjort bra?
- Något annorlunda kanske som inte annars ses i varje match. Jag försöker göra det jag är bra på och inte något annat. Jag har alltid sagt att som fotbollsspelare ska man spela som man kan, inte som man vill. Man ska hålla sig till sina bästa egenskaper och det är väl det jag gör. Jag bidrar med assist, jag bidrar i spelet med mitt passningsspel, med min blick och har ett bra samspel med mina mittfältare och anfallare. Det är väl att jag är annorlunda, säger han.
När Astrit Ajdarevic skrev på för Örebro förra säsongen låg laget näst sist med 13 poäng efter 19 omgångar. ÖSK slutade nia med 37 poäng. En av anledningarna till lyftet var Ajdarevic som på sina tio matcher gjorde två mål och nio assist. Och det fina spelet har fortsatt i år.
- Ja, jag har hållit i det där och det har varit viktigt för min del. Jag har fått kontinuitet. Tidigare har det varit väldigt mycket upp och ner. Jag har hela tiden försökt att hitta tillbaka till mig själv. Men nu känns det som att jag har hittat mig själv. Jag har hittat min kropp, mig själv och mitt spel. Jag har även hittat rätt i laget, staden och allt med tränare och annat. När man får ett sådant här förtroende då tackar man och gör det bästa av det, säger han.
När det nu går bra efter att tidigare varit tungt, hur skönt är det att ha hittat tillbaka och få visa upp dig själv igen?
- Jag har aldrig varit en sådan som har skyllt ifrån mig om jag har spelat dåligt utan jag har varit ärlig och sagt om jag har varit dålig. Jag har inte varit dålig men snarare inte på den nivån jag ska vara på. Jag har alltid försökt att hitta tillbaka till mig själv. Men jag har ett bra självförtroende och tror på mig själv och på mina kvalitéer, och det visar jag nu. Det visar att kvaliteterna finns där, säger han.
- När jag kom tillbaka hit från Helsingborg så sa folk att jag var slut, men kvalitet försvinner inte över en dag. Det kan inte gå tre, fyra veckor när jag har bytt klubb från Helsingborg till Örebro och så var jag sämst i världen och nu plötsligt är jag en bra spelare. Allt handlar om självförtroende och att hitta sin roll i laget. Jag har hittat min roll i laget och jag har fått ett förtroende från tränaren och mina medspelare.
Vilken roll har du fått?
- Det är mest en offensiv roll där jag får styra och ställa, främst med Nordin Gerzic, där vi kan hålla i bollen. Sedan har vi Robert Åhman Persson som gör lite allt möjligt, han är både defensiv och offensiv. De två är för mig de två viktigaste spelarna i vårt lag. Även om jag kanske syns lite mer så är det de här två som gör jobbet bakom mig. Om de inte hade varit bakom mig hade jag inte kunnat göra jobbet som jag gör just nu.
Ser du dig som en mittfältare eller anfallare?
- Jag kan spela var som helst på mittfältet. Som anfallare är jag väl en som är bakom en annan anfallare. Jag kan spela både och. Folk glömmer att jag var innermittfältare i IFK Norrköping och gjorde det där grovjobbet, men nu helt plötsligt när jag är tia så säger folk att jag inte är en mittfältare. Bara för att det har gått som det har gått. Men folk glömmer väldigt fort.
- Jag trivs bäst där jag får en roll där jag får vara med i ett lag som har mycket boll och som spelar för att jag ska göra assisten till dem. Det är det bästa jag vet, att ge bollar till någon som ska göra mål.
Förra våren gick det tungt i Helsingborg, varför har det gått så mycket bättre i ÖSK?
- Det beror nog på många saker. Min träning har förändrats där jag nu får ta hand om min kropp lite mer. Jag är inte 1,60 lång utan jag är 1,92 och väger nästan 90 kilo, och folk glömmer bort det. Vi spelar på konstgräs som är lite tyngre för kroppen. Det tar mer stryk. Här har man mycket mer förståelse för det än i Helsingborg där det var höga krav på mig redan från början, vilket är förståeligt, men där vårt spel kanske inte gynnade mig alls. Men här gynnar spelet mig.
- Så det beror på många saker. Tränarens förtroende för mig, att han låter mig vara mig själv och inte något annat. Att han vet vad jag går för och han låter mig göra det som jag är bäst på. Han försöker inte ändra på mig, han försöker inte instruera mig negativt utan det är bara positivt. Utan honom hade jag inte kunnat göra det. Så det är mycket Alexander Axéns förtjänst och självklart spelarnas.
Vad är skillnaden på din roll i ÖSK jämfört med så som den var i HIF?
- Jag har mitt defensiva jobb, det har jag, men är lite mer fri när vi har bollen. Jag kan kanske gå ner och hämta boll och kan kanske hitta mellan deras mittfält och anfall, och jag kan gå i djupet om jag vill. Så jag får jobba lite som jag vill.
Låter Axén människor och spelare vara sig själva?
- Axén lär först känna en spelare som människa och inte som en fotbollsspelare. Många fattar inte att en personlighet gör mycket som fotbollsspelare, och alla är olika. Det är väl det som är hans stora styrka, att han får ut max av väldigt många. Så det är ingen slump att han har fått fram så många spelare. Att han har fått ut det bästa av dem.
- Axén har alltid sedan dag ett sagt: lyssna, jag vet vem du är, var du kommer ifrån, vad du har gått igenom, jag vet exakt allting. Det var en trygghet för mig att komma hit till det. Sedan har han Axel Kjäll som kompletterar honom väldigt väl. Axel är en jävligt bra assisterande tränare. Han kan fotboll och tänker fotboll hela tiden. De två tillsammans är nördar. De gör ett bra jobb.
Hur längesedan var det som du mådde så här bra?
- Det var ett tag sedan. Senast var nog i Charlton. Då var jag på min topp. Då var jag nästan bättre än jag är nu. Jag mår bra nu och det viktigaste för mig är att… för mig har alltid fotboll varit fotboll, det har varit nummer ett, men så är det inte lika mycket längre. För mig är det viktigaste att jag är frisk. Jag njuter av livet på ett helt annat sätt än vad jag gjorde förut. Det är väl därför jag har fått en helt annan harmoni i min kropp och i mitt liv, säger han.
Vi backar bandet. Säsongen 2006 debuterade Astrit Ajdarevic i Falkenbergs A-lag som då spelade i superettan. Den säsongen blev det några inhopp i klubblaget och flera fina insatser i P16-landslaget vilket gjorde att Liverpool fick upp ögonen för honom. Efter två provspel med den engelska föreningen skrev parterna ett kontrakt.
- I Liverpool var jag i tre och en halv säsong och hade en fantastisk tid som ungdomsproffs. Första två åren ungefär var jag i U18 och U21 och sedan tränade jag med A-laget, säger han.
- Jag var aldrig en supporter till Liverpool innan jag kom dit. Men när jag väl kom till Liverpool så blev man en liten halvscouser. För det är Liverpool hela tiden. Det var LFC, pass and move, och allt det här och vi fick in det i våra huvuden.
- Sedan gick man på matcher och såg Champions League och spelare som Gerrard, Torres, Mascherano och Xabi Alonso. Sedan stod man där själv och tränade med de här killarna. Och det är grymt hur fansen är. Vi spelade i U18 och U21 och vann cuper och blev behandlade som kungar. Det var tusentals som väntade på oss när vi vann cupen. Varför? Jo för att vi besegrade Manchester United. Det är prestige och det var något som man började leva för. Så fort någon började snacka skit om Liverpool så fick man säga att personerna skulle tagga ner lite. Det är en fantastisk klubb som alltid kommer att vara nära mitt hjärta.
För två veckor sedan stod det klart att de 96 personerna som klämdes ihjäl på Hillsboroughs läktare 1989 blev felaktigt beskyllda för katastrofen och att de blev offer för oaktsamt dråp efter grov vårdslöshet.
Astrit Ajdarevic berättar att man hela tiden blev påmind om klubbens historia och framför allt av den fruktansvärda tragedin på Hillsborough.
- Det var ceremonier varje år. Vi åkte dit och fick träffa de drabbade som hade förlorat sina nära och kära. Där blev man lite människa, att det finns lite mer utöver fotbollen. Även trots att de hade förlorat så kom de ändå tillbaka till arenan och hejade. Allt var Liverpool för dem. De levde för det och skulle dö för det. Varje dag blev man påmind, säger han.
- Jag är bara otroligt glad för alla som har kämpat för det här, som har kämpat för att få justice och för att få fram ett svar. När man inte vet vad som har hänt, det är det värsta som finns att ha en börda inom sig och gå runt och tänka på varför han dog, varför hon dog. Var det hans eller hennes fel, eller var det någon annans fel? Att inte veta är det värsta som finns. Nu vet alla. För dem är det bara en stor lättnad.
Astrit Ajdarevic växte som människa och utvecklades som spelare i Liverpool, men kände att han ville han ha mer speltid på A-lagsnivå för att bli ännu bättre. Då blev nästa klubb Leicester.
- Först var jag där på lån i League 1 och var med och spelade och vann den ligan. Sedan ville klubben ha kvar mig och jag skrev på ett år. Men det blev aldrig som jag hade tänkt mig. Det var mycket som inte stämde. Tyvärr var jag skadad väldigt mycket. Det var nog den tyngsta perioden i mitt liv där det nästan gick sju månader där jag inte spelade fotboll. När mitt kontrakt gick ut kom vi överens om att inte förlänga. Då gick jag till Örebro, det var 2010.
- I Örebro fick jag en nystart. Jag kom inte hit för pengar utan för att få tillbaka glädjen. Det började fantastiskt. Jag gjorde mål på mål och såg till att ÖSK kom till en tredjeplats och fick komma ut i Europa. Vi hade ett fantastiskt lag och spelade ut alla lag det året. Men vi hade inte det där sista för att vinna allsvenskan. Efter den säsongen gick avtalet ut och jag gick vidare till IFK Norrköping. De ville ha mig, det var ömsesidigt och vi kom överens.
Var det något speciellt som gjorde att du ville till IFK Norrköping?
- Jag gick till Norrköping för att jag fick bäst uppfattning av det laget. Klubben ville verkligen ha mig.
Vad betydde Janne Andersson för dig?
- Norrköping hade ingen tränare när jag kom dit och efter ett tag blev Janne Andersson klar. Janne har spelat en fotboll i hela sitt liv, han har alltid varit en 4-4-2-tränare. Han är känd för att vara stabil och försöker att täppa till bakåt, vinna andrabollar och ha ett lite längre spel än vad han har nu. Sedan om han har utvecklat det eller om han har fått hjälp, det vet jag inte. Men så som Norrköping spelar nu är fantastiskt.
Astrit Ajdarevic imponerade under två och ett halvt år i IFK Norrköping. Standard Liège fick upp ögonen och köpte loss Ajdarevic.
- När jag gick dit blev jag köpt av en tränare som heter Ron Jans. Han ville ha mig jättemycket. Mathias Florén hade haft tränaren i Groningen och talade väldigt gott om honom. Jag fick en bra känsla med honom och fick en väldigt fin roll i laget där vi skulle spela 4-3-3 och hålla i bollen. Det gjorde vi. Vi spelade fantastisk fotboll men vi hade tyvärr ingen som kunde göra mål. Efter 13 matcher fick han sparken och efter att han fick sparken hade jag sex tränare på tre år.
- Så jag behöver väl inte kommentera så mycket mer om det. Det var en sjukdom som gick i den klubben där man inte var i balans utan bytte president, ordförande, sportchef samt tränare två gånger per år. Det var inte stabilt. Det var agenter som gick in och bestämde vem som skulle spela och vem som inte skulle spela bara för att de hade den tränaren.
- Det fanns tränare som gillade mig och så fanns det tränare som inte gillade mig. Det var jojo. Jag gick från att träna med B-laget till att tre veckor senare, efter ett tränarbyte, spela Champions League-kval mot Panathinaikos och Zenit. Så man behöver inte vara raketforskare för att fatta att något inte var rätt där. Men återigen, jag kommer aldrig skylla ifrån mig om det är mitt fel. Jag är en mycket större människa än så. Men det enda positiva jag har tagit med mig från den klubben var att ingen kunde engelska så jag lärde mig franska.
Under det andra året i Liège lånades Astrit Ajdarevic ut till engelska Charlton. Laget låg näst sist i The Championship och behövde hjälp.
- Vår president i Standard Liège hade köpt Charlton. Då var jag i en liten svacka, eller jag fick inte spela så mycket, och då kom vi överens om att jag skulle dra till Charlton och försöka reda ut grejer där, vilket jag och vi lyckades med.
- Jag hade en grym tid där. Jag mådde bra. Jag fick spela på positionen där jag var lycklig hela tiden. Jag var bra tränad. Vi hade tränare som trodde på mig. Jag blev uppskattad av staden, av fansen och allt. Så det var en fantastisk tid och vi lyckades klättra sju, åtta placeringar. Från att ha varit helt borträknade till att vinna många matcher och hålla oss kvar.
Under tiden i Charlton gick det rykten om att Ajdarevic var på väg att bli uttagen i det svenska landslaget som skulle spela mot Belgien. Han hade kontakt med Erik Hamrén men blev ändå inte uttagen.
- Hamrén var och kollade på mig i Charlton och jag träffade honom efter en match och vi pratade. Han sa att jag hade sett väldigt intressant ut och att han skulle tänka på det. Jag sa att det är väldigt enkelt, vill du ha mina kvaliteter så tar du ut mig och vill du inte ha dem så tar du inte ut mig.
- Jag kommer aldrig att ändra på det. Jag kan inte bli något annat än vad jag är. Jag kan inte ändra på min spelstil. Det jag kan ändra på är att förbättra grejer och det kommer jag alltid vilja göra. Jag kommer alltid vilja bli bättre.
När låneavtalet med Charlton löpt ut bar flyttlasset tillbaka till Liège. Plötsligt gick det bra i Belgien.
- Då tog en tränare över som gillade mig väldigt mycket. Han ville ha tillbaka mig och det var då jag gjorde mål och assist. Sedan var det Champions League och jag fick vara med och kvala. Då rullade det på. Men att vinna nio matcher och att ha tre kryss och förlora en match och ändå få sparken, det säger väldigt mycket om en klubb, man hade redan bestämt sig för en annan. Så tränaren fick tyvärr gå. Tyvärr för mig och tyvärr för laget.
- Det kom in en ny som hade sina spelare som han ville få in och sitt tänk. Jag och fyra andra blev drabbade för att vi hade ganska höga löner. Så klubben gjorde allt för att få bort oss. Vi tvingades att träna tre, fyra gånger om dagen. Komma in sju, åtta på morgonen och gå hem sex, sju på kvällen. Helt enkelt för att bryta ner oss.
- Från att ha bytt om med A-laget och haft ett skåp där till att komma dit och inte längre ha ett skåp och inte ha en kod. Jag fick kläder som var två, tre år gamla och jag är 1,92 men fick storlek medium. Då tog jag medium och klippte upp ännu mer så att det blev small och sedan gick jag runt och solade på sommaren. Men jag gjorde alltid mitt jobb. Om klubben sa att jag skulle löpa i 50 minuter så gjorde jag det, men sedan stannade jag kvar och solade. Det finns många historier.
Kan du skratta åt det i dag?
- Ja, i dag är jag bara så jävla stolt över mig själv. Det visar bara att jag klarar av allt. Vad jag har gått igenom är det inte någon som hade gått igenom. Många hade bara gett upp, rivit kontraktet och åkt hem. Men jag gjorde inte det utan jag kämpade och fick betalt för det.
Astit Ajdarevic ansträngde sig för att inte låta sig brytas ner men kände samtidigt att det var tvunget att hända något för att hitta tillbaka till glädjen. Han ville spela matcher och vara viktig igen.
Henrik Larsson hade precis tagit över Helsingborg som var i ekonomisk kris. HIF hade inga pengar att köpa loss spelare för stora summor så ”Henke” ville låna Ajdarevic och båda såg en win-win-situation och kom överens.
- Helsingborg var speciellt. Det var också en lärdom på något sätt. Där kom jag underfund med mig själv att jag verkligen måste lära känna en tränare och komma till en spelstil där jag kan spela på mitt sätt. Man har alltid tänkt att om en bra klubb blir intresserad så ska man gå dit. Men man måste komma till en plats där man kan passa in och där man kan få vara sig själv. Där man kan göra det man är bra på, säger Ajdarevic.
- Visst, jag var inte bra i Helsingborg, det var jag inte. Men jag var inte katastrof. Vi var inte bra som lag. Men jag gick ner mig väldigt mycket. Jag föll in i en nivå som inte var min nivå. Jag gjorde grejer som jag aldrig hade gjort förut. Jag fick inte göra det jag var bra på utan jag fick gnugga mer än vad jag skulle spela.
- Jag drabbades väldigt hårt för att alla hade så stora förväntningar på mig, att jag skulle hjälpa Helsingborg och att det var Henrik Larsson som var tränare. Staden var i extas för att han hade tagit över, vilket man kan förstå eftersom han är en legend i klubben, staden, svensk fotboll och Europa. Men det funkade inte. Jag fick mycket skit för att jag hade varit en flopp, att Astrit var slut som spelare, att jag är bara problem och hit och dit.
Efter en tung tid i Belgien till HIF där många och även du trodde att du skulle lyfta dig och laget, men sedan gick det inte så och du hamnade även på bänken i några matcher - hur var det?
- Det var jobbigt och skämmigt. Det var jag som skulle komma dit och hjälpa Helsingborg och inte kolla på från sidan. Sedan visste Henrik Larsson om att jag bara skulle vara där i ett halvår. Jag var bara på lån i ett halvår, men sedan fick jag en förklaring att jag skulle tillbaka till Liège så därför väljer vi att satsa på andra spelare för att de ska slussas in när du drar. För mig är inte det en bra förklaring. Han visste om att jag bara skulle vara där i 15 matcher. Så den petningen köper jag inte av honom. Det gör jag verkligen inte.
- Jag kan köpa mycket men att han säger att han vill slussa in andra för att jag bara hade tre matcher kvar, det där får står för honom. Men jag kommer inte säga något ont om honom. Jag kan säga mycket ont om många andra tränare för att de förtjänar det, men jag kan inte säga något ont om Henrik Larsson som person, för han har inte gjort mig något. Sedan om han har tagit vissa beslut för att det kanske har gynnat laget mer, det är fine. Men att man säger att jag får stå över tre matcher för att han vill slussa in andra, för mig är det bla bla.
När låneavtalet gick ut återvände Astrit Ajdarevic till Standard Liège, och klubben fortsatte med sin psykningar för att få honom att lämna klubben.
- Då ville Liège från att ha försökt att bryta ner mig och gett mig böter som var helt onödiga och som jag inte ens förtjänade att få bara för att de skulle markera till att nu plötsligt säga: vet du vad Astrit, du är faktiskt en hård nöt att knäcka, vi vill bryta kontraktet. Då sa jag att det gick bra men då ska ni betala varje krona och sedan drar jag härifrån. Till slut kom vi överens och jag kunde gå därifrån med ett leende på läpparna, säger han.
Hur viktigt var nästa steg för dig med tanke på att du tyckte det var skämmigt och jobbigt i Helsingborg och tungt även i Belgien?
- Det var otroligt viktigt. Jag har gått igenom mycket och är stolt över mig själv, men det kan ha varit ett av de bättre besluten jag har tagit att jag kom hit till Örebro igen. Jag ser det här som hemma. Jag mår bra här. Jag har vänner här i laget och utanför laget. Jag har vänner som jobbar för klubben. Vänner som vet vad jag går för, som vet att jag är en bra spelare och som gör mig till en bra spelare. Sedan en tränare i Alexander Axén som låter mig vara mig själv. Det är mycket hans förtjänst. Han har hjälpt mig och jag försöker hjälpa honom så mycket som möjligt.
Beskriv ert förhållande?
- Det är egentligen enkelt. Du ger mig lite, jag ger dig tusen gånger mer. Kämpar du för mig så kommer jag att dö för dig. Jag kommer inte kämpa för dig, jag kommer dö för dig. Det är en sådan relation som jag tycker att väldigt många tränare saknar, att få in i sina spelares huvuden att man ska få alla att känna sig som sig själva.
- Ta Atletico Madrid till exempel. Kolla bara på det laget mot Bayern München i tisdags. Alla spelare, oavsett om man kommer in från bänken, från läktaren, jag menar du har spelare som sitter på bänken som bråkar med folk. Alla dör för sin tränare. Varför? För att han har skapat den här harmonin i laget och om man gör det, då har du kommit jävligt långt.
- Du kan förlora en match men du kommer ändå gå därifrån med ett leende på läpparna för att du vet att ni kommer att vinna i nästa match. Det är det som Axén gör. Han får alla att känna sig som sig själva. Han får mig, Nordin Gerzic, Robert Åhman Persson, Daniel Gustavsson, Martin Broberg, Kalle Holmberg, Jacob Rinne, Oscar Jansson och så vidare, alla är sig själva. Det är ingen som är falsk. Det är ingen som behöver slicka röv för att få spela.
- För han känner till alla som person. Och det är det som är fel i dagens fotboll. Det är många som slickar röv. Folk kanske tror att jag gör det nu för att jag pratar bra om min tränare. Men det handlar inte om det. Oavsett om man sitter på bänken i morgon så vet jag att min tränare gör det för att jag inte förtjänar att spela utan för att jag har varit dålig. Inte i en match utan i flera matcher, och det är det som är ett problem i dagens fotboll, att det är för många spelare som slickar röv. Varför? För att de spelarna vet att de inte har mycket kvalitet och därför får de spela till slut. Vi är bara människor. Tränare är också människor. De kan falla i sådana här fällor.
Påminner Axén om Atletico Madrids tränare Simeone?
- På väldigt många sätt. Han är engagerad och han är fotboll dygnet runt. Vilket människa går när det är 25 grader ute och kollar på fem fotbollsmatcher hemma? Man tänker att man ska sitta på altanen och dricka kaffe, men han håller på och spolar fram och tillbaka och kommer till vårt omklädningsrum och är skitjobbig. Pratar bara fotboll.
- Ibland vill man bara gå därifrån, men han stoppar dig och försöker prata och säger: kommer du ihåg den här situationen? Han brinner för det här, och han vill lära sig. För han är inte perfekt. Ingen är perfekt. När man vill lära sig och lyssnar på spelare och vad vi tänker och hur vi kanske vill ha det, för han vet inte hur det är att spela, han vet inte hur det är att vara på plan. Sedan säger han: okej, men vi kör på det sättet som ni vill, och sedan tar han med sig det. Men han är alltid bestämd. Det är han som tar besluten. Det är det som är grymt med honom.
Var han involverad när du skrev på?
- Ja det var han absolut. Han sa att om jag kommer hit ska jag få vara mig själv. Svårare är det inte. Jag kommer inte att röra på dig, jag kommer bara att justera dig. Och whoops, två eller tre veckor senare så gick det som det gick.
Är det den största förklaringen till framgången, att du får vara dig själv?
- Ja, men det handlar inte bara om det offensiva utan de här 50-meterslöpningarna när vi fick en kontring mot oss. Jag tog löpningarna. Jag var tvungen att jobba hem från deras straffområde till vårt straffområde för att stoppa en löpning. Jag gjorde det. Men när någon inte låter mig vara mig själv utan försöker ändra på mig och göra mig till någon jag inte är, det går inte. Alla har sin egen roll och jag fick min roll. Det var det som var förklaringen.
På onsdag tar Erik Hamrén ut EM-truppen och efter framfarten i allsvenskan anser Astrit Ajdarevic att han borde bli uttagen.
- Om man ska gå på dagsform så känns jag väldigt bra. Då handlar det inte bara om det här året utan även om förra året också. Nu har jag hållit väldigt länge och jag har hållit ett lag som inte ens är ett topplag utan som är ett mittenlag.
Borde du komma med?
- Ja. För att jag gör något annorlunda. Jag säger inte att jag ska starta, men jag kan vara en injektion och vara med och bidra. Jag kan komma med andra kvaliteter.
- Alla i landslaget är bra spelare, annars är man inte med där. Men i fotboll måste man göra mål för att vinna matcher. Nu finns Zlatan, Guidetti och Berg. Sedan Emir Kujovic som gör det fantastiskt i Norrköping. Men det måste finnas något bakom också. Jag gillar Ekdal och Källström, tycker båda är grymma, men man måste ha med någon som kan bryta mönstret också. Inte bara Zlatan och John. Om jag kommer med i EM så hade jag varit världens lyckligaste. Om jag inte kommer med så är det inte hela världen.
Du kan ju spela för Albanien som också är med i EM, har du hört något från deras förbund?
- Inga kommentarer.
Vilket land har du störst chans att bli uttagen i?
- Ingen aning.
Efter EM tar Janne Andersson över efter Erik Hamrén, vad betyder det för dig att din förra tränare blir förbundskapten?
- Det är svårt att säga, det var flera år sedan jag hade honom som tränare och mycket har hänt sedan dess.
Blev du förvånad när han blev förbundskapten?
- Jätteförvånad.
Varför?
- För att jag trodde att Håkan Ericson skulle ta över med tanke på hans bakgrund i landslaget och succén i U21-EM.
I tisdags blev Kosovo Uefa-medlem, hur känns det?
- Fantastiskt. Jag blev otroligt lycklig att det äntligen gick igenom. Båda mina föräldrar är kosovoalbaner. Jag är glad för alla kosovoalbaner, för landet och för alla spelarna som har valt bort att spela för andra länder och i stället spelat träningsmatcher. Det är stora beslut som spelarna har tagit som nu har resulterat i att de får vara med i ett VM-kval.
- Jag är en stolt kosovoalban. Jag är oerhört tacksam till allt som Sverige har gett mig. Vi har svenskt medborgarskap, har byggt upp ett liv och är lyckliga tack vare Sverige. Jag älskar Sverige. Jag kom hit när jag var ett år, känner mig som båda, men mitt blod är kosovoalban och det kommer aldrig att ändras.
Hur skulle du känna för att spela för Kosovo?
- Jag har faktiskt inte tänkt på det. Jag har varit i ett sådant stadie där jag valt att tänka på mig själv och på min klubb. För jag behöver stabilitet. Inte bara fotbollsmässigt utan i livet också. Jag har varit med ett tag och har skenat i väg förut, så nu gör jag inte så längre.
Ditt kontrakt går ut efter säsongen, hur ser du på det?
- Vi får se. Jag har fortfarande ambitioner. Jag är bara 26 år, men folk tror att jag är äldre.
Om det blir aktuellt att flytta utomlands igen, hur kommer du att tänka innan du bestämmer dig den här gången?
- Jag kommer att tänka på om det är något som passar mig, om jag kan spela bra fotboll där, om det är ett ställe som gynnar mig, ett ställe där folk förstår mig och sedan självklart ekonomiskt också.
Se Ajdarevic superpassning mot Kalmar i spelaren ovan.