Hur många gånger har man läst artiklar om stackars klubbar som inte får behålla pengarna som en spelarförsäljning ger? Känns som klassisk drabbad-journalistik. Ni vet reportaget om nya budgetförslaget ihop med en bild på en familj som ser ledsna ut.
På senare tid har det varit en rad spelaraffärer i Helsingborgs IF som HD skildrat. Dessutom var det Expressen som skrev att Djurgården inte fick behålla alla miljoner som FCK:s försäljning av tidigare Dif-spelaren Daniel Amartey till Leicester gav.
Det är absolut inte fel på journalistiken. Givetvis kan man skildra missnöjet som finns i en klubb och sedan undrar garanterat fans, sponsorer och andra var pengarna tar vägen. Så det är inte fel att göra vinklingarna på det sättet.
Däremot är jag trött på svenska klubbars sätt att spela på de här strängarna. Eller kanske rättare sagt många ledare. Är de förvånande över att den som satsat pengar i en eller flera spelare faktiskt vill ha tillbaka något om det blir något över? För det hör inte till vanligheterna.
Då är det bättre att göra en annan typ av affär från början. Eller affär, snarare handlar det i så fall om en typ av allmosa. Fast det är sällan så det låter när klubbarna drar in riskkapital från mer eller mindre passionerade fans till klubben. Något som faktiskt ger bättre spelare.
Fast efterspelet är sällan vackert. Ta bara Helsingborgs IF:s huvudsponsor Resurs Bank som för andra gången får låta pengarna man skulle haft för en spelare stå kvar i klubben. Allt för att den kroniskt misskötta Mjölkossan ska överleva. Det är fan inte klokt.
Då har vi inte ens berört frågan att klubben sålt ut mer än hundra procent av en del spelare, bra skildrat av HD:s Tomas Nilsson flera gånger. Nej, det är inget skämt - klubben har förlorat på att sälja vissa spelare för de har varit överintecknade.
Att man inte har räfst och rättarting med tidigare ordförande Claes Ohlsson, den dåvarande styrelsen och sportchefen Jesper Jansson och klubbdirektören Paul Myllenberg för att reda ut hur det gick till? Vem som bär ansvaret?
Läser i HD att Resurs Banks vd Kenneth Nilsson talar om öppenhet och han vill se framåt och inte skälla på gamla styrelser. Gott så, men det är så det brukar låta från Sepp Blatter och andra. Man gör som kungen och bara vänder blad.
Ibland behöver öppenheten även gälla historien. Hur hamnade vi i det här läget? Medlemmarna måste utbildas för att kunna ta ansvar längre fram, för det här visar återigen att medlemsstyrning inte är en garant för bra styrning.
Ofta blir reaktionen att skylla på riskkapitalisten. Att det är den rike företagaren eller sammanslutningen av kapitalister som suger ut den stackars klubben. Inte särskilt ofta kommer frågan till ledarna: men om ni tog lånet - ska det inte betalas tillbaka.
Örebro SK är den senaste klubb som sitter i samma läge. Där man har bud på Alhassan "Crespo" Kamara från Malmö FF men sitter i ett trångt läge för att riskkapitalet i Örebro Spelarinvest har rätt till 80 procent av vad MFF betalar.
Direkt blir säkert reaktionen: ”Oh, herregud, ska de ha hela 80 procent?” Sällan ställer någon frågan till klubben om hur man kunde göra affären? Och att någon från ÖSK faktiskt förklarar att man då behövde kapitalet och långivarna ville ha något tillbaka.
Utan att göra den affären så hade man inte fått in pengar till x, y och z. För det går inte att komma runt att det är en form av lån, inte en allmosa. Varför skulle en investerare avstå från att få pengar tillbaka? Då hade man kunnat skita i konstruktionen med riskkapital från början.
I Örebro Spelarinvests fall så har man jobbat länge med klubben och har nu tre spelare kvar. Frågan är då om ÖSK ska tänka på 2016 och att en frisk "Crespo" Kamara kan betyda en plats högt upp i tabellen? Eller tar man in att det är bra om investerarna får pengar?
Ja, alla förstår att om Malmö FF skulle betala 10 miljoner kronor för anfallaren så får ÖSK bara behålla två miljoner. Vilken typ av ersättare får då Alexander Axén? Ja, det blir till att rota runt i lådan med skadat gods och hoppas på turen.
Samtidigt blir det kanske svårt att förklara för investerarna att när det fanns en chans att tjäna pengar på "Crespo" Kamara så avstod man. Med ett år kvar på kontraktet så sjunker värdet snabbt. Ja, det är en delikat situation - särskilt när man i ÖSK:s fall vill se att investerarna sätter pengar i klubbens egna bolag.
Kanske är felet att det ofta är supportrar som ser en möjlighet att hjälpa sin klubb och hoppas göra ett klipp? Det är ett rent lotteri, eller i varje fall hög risk. De flesta som satsat pengar genom åren har inte blivit rika på det, men det finns givetvis undantag och en del som tjänat pengar.
Ett av de största problemen har varit smusslandet och hemlighållandet. Ingen har varit öppen om vem som satsar, upplägg och följder. Det ger också möjlighet till den typen av artiklar som insinuerar att någon blåser klubben på pengar när det bara handlar om att man bistått med kapital eller med något annat.
Exemplet Jonas Thern och Värnamo poppar upp. Där han via sitt arbete i klubben skulle få rätt till avkastning om det gick bra sportsligt eller spelarförsäljningar gav avkastning. När Therns jobb gav effekt ville inte klubben längre dela med sig av pengarna.
Hela dispyten blev offentlig och eftersom det alltid är känsligt med att tjäna pengar i Sverige så hamnade Thern - helt felaktigt - till viss del i dålig dager. Utan honom hade aldrig klubben fått det lyftet och i förlikningen fick han rätt till pengar av IFK Värnamo.
Är det vanligt med riskkapital då? Ja, när Fotbollskanalen kollade häromåret hade över tio allsvenska klubbar aktiva riskkapitalbolag som investerade i spelare. De flesta föreningar inom elitfotbollen har nog provat olika varianter för att få in kapital.
Ni som inte hängt med kan veta att Fifa för ett år sedan plötsligt beslöt sig för att förbjuda det man kallar tredjepartsägande. Så man får inte längre göra nya spelaraffärer där man tar hjälp av kapital från investerare, även om redan ingångna avtal gäller.
Det positiva med det här är att vi slipper aningslösa ledare och styrelseledamöter - inte sällan höga chefer på poster där man alltid betalar skulder - som kan spela ut investerare i artiklar när de vill ha avkastning och därmed hålla dem som gisslan.
Det negativa för svensk fotboll är att man trots allt fått in pengar till att köpa bättre spelare, och därmed kunna ta kliv. Utan riskkapital är det inte säkert att vi sett det Malmö FF vi ser i dag, som är störst, rikast och starkast.
För 15 år sedan hade man så risigt med pengar att man trollade i bokföringen och skrev upp värdet på dåvarande klubbstugan Kulan för elitlicensen. Dessutom gick ett gäng lokala företagare med miljardären Dan Olofsson i spetsen in och satte riskkapital i en del spelare.
Det tog några månader sedan hade Zlatan Ibrahimovic sålts till Ajax för över 80 miljoner kronor och Olofsson o Co fick rejält med avkastning och det snabbt. Även SM-guldet 2004 var delvis tack vare riskkapital som värvade Afonso Alves och det var många affärer som gjorde med pengar från rika herrar.
Det finns naturligtvis en rad exempel på dåliga affärer och upplägg. Helsingborgs IF är ett exempel, Landskrona Bois ett annat och fans med insyn har garanterat flera exempel. Glöm dock inte att ledare i klubbarna gått in i affärerna med öppna ögon och om man ger sig in i leken...
Återstår att se om jurister och investerare och klubbledare hittar framtida kryphål. Kanske kan man köpa in sig i hela spelartruppen utan att äga specifik spelare och på så sätt runda Fifa-regeln. Men om det går, kan inte alla ledare sluta att gnälla på att de som alla andra bara har ett val: äta kakan eller ha den kvar.