En podcast jag gärna lyssnar på när jag tränar är magasinet Offsides, med Anders Bengtsson och Johan Orrenius. Det är en klassisk podd sett till upplägget med ett par personer som snackar om olika ämnen de väljer själva. Oftast är det fotboll i fokus, det är roligt snack och det lockar mig till lyssning.
Inte sällan kommer jag på mig själv med att jag vill kliva in i diskussionen och lägga mig i. Vilket väl är ett gott betyg för podden? Som nyligen när Anders Bengtsson drog en förvisso gammal lans om att svenska klubbar är alldeles för dåliga på att ta betalt för spelare.
Jag stod där på maskinen i TV4-gymmet och bara ville avbryta Orrenius och Bengtsson och komma med mina tankar i deras diskussion. För det är en gammal sanning om att svenska klubbar är dåliga, men om det stämmer är en annan sak.
Egentligen hade Anders Bengtsson en positiv böj för svensk fotboll med sitt inspel; att med tanke på Malmö FF:s spel i Europa och Champions League under två säsonger så borde värdet på spelare i Allsvenskan gå upp.
Att klubbar i Europa nu kunde se att allsvenska spelare höll på högre nivå och att det skulle ge ett högre pris. Kanske blir det så, men det handlar ofta om den säljande partens styrka oavsett om det handlar om kapital eller kontraktslängd och sedan ålder och position.
Exemplet Bengtsson drog var Daniel Amartey. Han spelade i Djurgården och flyttade till FCK sommaren 2014 efter en och en halv säsong i 08-klubben. Priset då uppges ha varit runt två miljoner euro, vilket är ungefär 18-19 miljoner kronor plus procent på vidareförsäljning.
Ja, ingen har väl missat att Leicester i januari i år betalade 61 miljoner kronor till FC Köpenhamn för ghanesen. Vilket gav Djurgården ytterligare fem, sex miljoner kronor ovanpå vad man redan fått och totalt alltså 23-25 miljoner för Dif.
Bra? Dåligt? Ja, det går naturligtvis att diskutera och det är en intressant fundering över vad som är bra och dåligt. 20-25 miljoner är betydligt mindre än FC Köpenhamn som tog hem över 60 miljoner men där FCK gör ett netto på mellan 35 och 40 miljoner.
Är svenska klubbar och dess ledare svaga på att ta betalt? Tittar man på de tio största affärerna så dominerar en klubb när det handlar om att ta bra betalt:
Zlatan Ibrahimovic, Malmö till Ajax, 82,5 miljoner kronor
Markus Rosenberg, Malmö till Ajax, 45 miljoner.
Afonso Alves, Malmö till Heerenveen, 42 miljoner.
Ola Toivonen, Malmö till PSV, 40 miljoner.
Fredrik Ljungberg, Halmstad till Arsenal, 40 miljoner
Ari, Kalmar till AZ, 40 miljoner.
Isaac Kiese Thelin, Malmö till Bordeaux, 38 miljoner.
Marcus Berg, IFK Göteborg till Groningen, 38 miljoner.
Tokelo Rantie, Malmö till Bournemouth, 35 miljoner.
Emil Forsberg, Malmö till Leipzig, 35 miljoner
Alexander Gerndt, Helsingborg till Utrecht, 35 miljoner.
Emir Bajrami, Elfsborg till Twente, 35 miljoner
Malmö FF har alltså sju av de största försäljningarna till utlandet och förre sportchefen Hasse Borg var delaktig i fyra av dem som ligger i topp. Uppenbarligen hade han en styrka i förhandlingarna, och när man sålde Zlatan var man ekonomiskt pressat, även om riskkapital lättade på trycket våren 2001.
För det är förbannat svårt att ta bra betalt om man har kniven på strupen, vilket svenska klubbar ofta har. Djurgården var sommaren 2014 i en akut kris efter en rad år där man backat sammanlagt runt 100 miljoner kronor och inhyrde sportchefen Bosse Andersson hade den raka ordern: sälj.
Det gjorde han och förutom att Amartey flyttade till Danmark så sålde man Erton Fejzullahu under hösten och tog hem ytterligare 14 miljoner kronor för att anfallaren flyttade till Kina och Beijing. Allt för att både lätta på klubbens lönekostnader och få in pengar.
I en intervju med Fotbolldirekt i november 2014 så andades vd:n Henrik Berggren ut: ”Det enda jag kan säga ganska säkert är att han (Bosse Andersson) inte ska behöva ägna all tid åt att sälja spelare under 2015 för att rädda vår ekonomi.”
Hur pressat Djurgården var? Ja, det säger väl rätt mycket att man trots försäljningarna inte kunde langa miljoner vidare till de riskkapitalister som satsat pengar i klubben, och som bland annat leder till att en del av Amartey-miljoner från Leicester inte hamnar hos klubben.
Daniel Amartey hade sommaren 2014 tre år kvar på kontraktet men ville i väg och det var stök med agentbyte och spelaren hade varit följt av utländska klubbar ett bra tag. Nästan 20 miljoner för en 19-åring som gjort drygt 30 matcher i Allsvenskan i ett pressat läge är okej.
Under åren i FCK fick Amartey både spela i Europa och debutera för Ghanas landslag vilket höjde värdet. Kanske hade han nått landslaget även via Djurgården men den ekonomiskt svaga klubben hade inte kunnat ge honom ett bättre kontrakt för att behålla honom längre.
Visst, FCK gör totalt sett en bättre affär i januari 2016 men tar också en risk som man inte får glömma bort. Att investera närmare 20 miljoner i en spelare och även lägga på lönekostnaderna som höll honom nöjd ett tag till är inte helt lättordnat för en svensk klubb.
Det är lätt att stirra sig blind på de lyckade försäljningarna och glömma bort mindre lyckade satsningar där skador, formfall eller kontrakt som löper ut innebär att man inte kan få den utväxling man drömmer om. Det är höga risker.
Atiba Hutchinson och Oscar Wendt är bara två spelare som FC Köpenhamn plockat från Allsvenskan och man betalade 15 miljoner kronor till HIF för mittfältaren och Blåvitt tog hem åtta miljoner för vänsterbacken, och bägge försvann gratis som Bosman.
FC Köpenhamn är inte alls samma ekonomiska kraftverk som för några år sedan, men jämfört med Dif är man betydligt starkare och har en större vana vid försäljningar och har de senaste åtta åren sålt tio spelare för över 20 miljoner kronor.
Djurgården har en gång sålt en spelare för över 20 miljoner kronor och det var Sören Larsen. En affär som hade lite tur inblandad då Larsens agent råkade röja att han berättat för Schalke 04 om en klausul, och Dif höll emot och fick upp priset.
För att svenska klubbar ska bli bättre på att ta betalt måste man helt enkelt ha mer pengar. Framför allt för att kunna stå emot de första buden och inte vara beroende av x miljoner för att klara driften – vilket tyvärr är en verklighet nästan alla brottas med.
Samtidigt behöver man resurser för att kunna scouta nyförvärv och se till att knyta upp dem. Det var exempelvis Magnus Pehrsson på resa som hittade Amartey och fick honom till Sverige innan han fyllt 18 år och sedan skrev Dif kontrakt när han blev myndig.
Dessutom behöver klubbarna stålar så att man kan förlänga spelarnas kontrakt och då höja lönerna. Risken är annars att man hamnar i Norrköpings läge, där man efter framgångar inte kan förlänga med sina mest attraktiva spelare.
För Norrköping var försäljningen av Alexander Fransson en stor affär och den största i klubbens historia med runt två miljoner euro eller 18-19 miljoner. Samtidigt kan man lätt säga att det är för dåligt för 21-åring som nyss var uttagen i A-landslaget.
På något sätt typiskt att det var FC Basel som slog till. Den schweiziska klubben kombinerar sportsliga framgångar med att hela tiden köpa talanger och sälja dem vidare. Man har gjort ett transfernetto på över en halv miljard de fem senaste säsongerna.
Kanske kan Malmö FF haka på det nu och bli ett svenskt Basel? Möjligheten finns där, för inte ens en Champions League-fylld plånbok kunde stå emot när klubbar utifrån ville ha MFF-spelarna. Att man fick betalt var en tröst, men till skillnad från Basel som vunnit ligan fem år i rad blev MFF femma i fjol.
Är då svenska klubbar dåliga på att ta betalt? Det finns säkert exempel men för mig är det en sanning som bara sitter i väggarna och som är lätt att säga. Behöver i varje fall se bättre exempel på ”dåligt att ta betalt” för att tro på att det är sant. Kanske får jag det i nästa Offside podcast?
Sedan kan man säkert bli ännu bättre, även om det oftast handlar om kapital. Drömmen vore om Hasse Borg ledde en kurs eller om de sportchefer som sålt ofta och bra fick lära ut vad de kunde till alla andra i svensk fotboll. Det hade gynnat svensk klubbfotboll men inser att alla inte delar den bilden.