Bland det sista jag gör arbetsåret 2016 är att skriva en ny fredagskrönika till Fotbollskanalen. Något jag gör i princip inför varje fredag hela året runt och som jag oftast uppskattar. Målet med den är givetvis att den ska bli läst oavsett ämne.
I dag handlar det om att den ska bli klickad eftersom Fotbollskanalen är helt digital. I dag är det nästan ett skällsord att jaga klick. Jo, men det är klart att jag jagar klick, och det utan att skämmas. Jag vill bli läst.
Ofta vet jag vilka ämnen som kommer att ge hög läsning, eller åtminstone klickad och/eller delad, vilket dock inte stoppar mig från att skriva om andra saker som kanske inte lockar lika många med automatik. Men målet är alltid det samma: att nå ut.
Oavsett om det är en ny podd med Emil Forsberg, som jag tyckte var en underhållande intervju, eller om det handlar om min bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll” så vill jag naturligtvis bli både lyssnad till och läst.
Det handlar om att man lägger ner en massa tid och kraft för att något ska bli så bra som möjligt. Då vill man naturligtvis dela det med andra, och helst med så många som möjligt. Ju fler som tar del av det, desto bättre.
I en del journalistkretsar är det som om det är fint att göra något som inte blir klickat då det som är populärt inte är lika bra. Ungefär som att läsa upp svårförstådd poesi för den inre kretsen och förklara att bristen på intresse med att folk inte förstår hur bra det är.
Ibland när jag tar del av andra journalisters åsikter eller läsares invändningar så är det som om en jakt på klick är det värsta man kan syssla med. Många tror att klick med automatik innebär pengar, och även om det kan ge en slant är tiden förbi när det gick att bygga enbart på klick.
Sedan kan man aldrig komma ifrån att journalistik kostar pengar och att det måste komma intäkter. Få kan bedriva journalistik likt Fokus som haft stöd av finansiärer som täckt upp de stora förlusterna år efter år eller SVT och SR som varje år får licensmiljarder.
Alla kommersiella medier måste få in pengar för att kunna bedriva verksamheten och då är verkligheten att någon måste vilja läsa, se och lyssna på innehållet, och dessutom helst betala för det direkt eller via annonser.
Givetvis inser jag att man emellanåt menar att klickjagande leder till skruvade rubriker och där man försöker få folk att läsa något man inte skulle ha fastnat för annars. Samtidigt är det något som straffar sig i längden för folk är inte dumma.
Inte sällan hackar folk på kvällstidningarna. Man i det närmaste koketterar med att man inte läser dem. Ändå är Expressen och Aftonbladet Sveriges mest lästa tidningar och trots bristande trovärdighet i undersökningar så söker sig folk dit dag efter dag.
Naturligtvis måste man i sin journalistik unna sig att skildra sådant som inte alltid är kommersiellt gångbart. Jag vet att mina skildringar av olika turer kring SvFF eller tv-rättigheter inte blir klickade i samma utsträckning som en krönika om AIK, Blåvitt eller Zlatan.
Det är likadant när jag gör poddar, då vet jag i princip på förhand vilken gäst som kommer att innebära ett hack i lyssningskurvan. Samtidigt måste jag våga göra även dem, men det vore omöjligt att helt ignorera klickande besökare som har ett visst intresse.
I princip kan man säga att de populära poddarna betalar för att jag ska kunna intervjua smalare gäster. Likadant är det med artiklar och krönikor som lockar läsare, att det gäller att se till att de starka klickmagneterna hjälper till att bära de svagare.
Så det är inget att skämmas för att jaga klick. Det gör jag året om och det är vad journalistik måste bygga på. Sedan innebär det inte att det är allt man kan göra, men grunden måste vara att det är fint att bli läst eller lyssnad till när man gör sitt jobb.