I somras var Pontus Jansson överens med Torino om ett nytt kontrakt, och efter att klubben sålt mittbackskonkurrenten Kamil Glik till Monaco såg svensken ut att bli ordinarie till den här säsongen. Men nye tränaren Sinisa Mihajlovic ville annat och allt slutade i att Jansson lånades ut till Leeds i Championship.
Den här veckan gästar Jansson Fotbollskanalens podcast Lundh och i podden berättar den förre Malmö FF-spelaren om situationen i Torino.
- Allt började med att jag kom ner en vecka senare än alla andra på grund av EM. Jag kommer ner, och då har jag sagt till Martin (Dahlin, agent) att ”innan jag gör första träningen här på försäsongen så vill jag ha kontraktet påskrivet och allting klart”. Den 15 juli ska jag vara på plats, så den 10 juli, tror jag, skriver jag på med Martin i Malmö. Då har sportchefen skrivit på det, och jag skriver på det och så fattas det bara en kråka från presidenten, och det skulle han göra typ någon dag senare. Så när jag kommer ner tror jag att allt är klart. Jag börjar träna, och i med att det är fyrbackslinje tänkte jag ”bra, det är två platser att slåss om”. Det kändes bra i början, men sen fick jag en liten reaktion på mitt knä igen och så tillbaka till alla de här onda tankarna att ”fan, ska mitt knä förstöra nu igen”. Så jag vet inte om det hade med det att göra; att tränaren blev orolig för om jag skulle klara en hel säsong i Serie A och därför drog tillbaka kontraktet tillsammans med presidenten. Men jag vet inte. Jag kände direkt när jag kom ner på första träningen att de trodde på mig, men inte den tron som Ventura (förre tränaren) hade. Så jag kände direkt att det var någonting lurt, säger Jansson.
När förstod du att presidenten inte hade skrivit under kontraktet?
- Det tog ett par veckor. Under den tredje eller fjärde veckan så kommer jag ihåg att jag ringde Martin (Dahlin) säkert varannan dag och såhär: ”vad händer, ska det bli klart”? Jag ringde sportchefens högra hand och undrade när det skulle bli klart. De säger hela tiden till mig att ”ta det lugnt bara, det är så här det funkar i Italien, det tar sin tid”. Man accepterade det, men under tredje eller fjärde veckan förstod jag att någonting var skumt. Martin blev sjukt förbannad och ringer till sportchefens högra hand och får typ honom att börja gråta. Martin typ skrek på honom, till slut förstod han att… då fick (Martin) ur honom typ att ”nja, jag vet inte om tränaren kanske är osäker på Pontus, att han vill ha sina egna spelare från andra klubbar”. Då förstod vi att det handlade om det. Sen gick det snabbt efter det.
Hur reagerade du själv?
- Jag blev helt knäckt alltså. Även om jag hade det på känn så blev det ändå som ett slag rätt i ansiktet. För han (Sinisa Mihajlovic) var ändå tränare när jag fick kontraktet och hade ändå sagt till sportchef och president att ”Pontus vill jag satsa på”, tillsammans med (Nikola) Maksimovic. Jag hade skrivit på kontraktet och fått det av dem, så det blev som ett slag rätt i ansiktet när allt bara vände över en dag.
Vad sa du till Mihajlovic, sportchefen och presidenten?
- Till Mihajlovic sa jag faktiskt ingenting. Jag har inte ens träffat honom efter att jag fick höra det. Jag satt på kontoret, jag tror det var typ en måndag och vi var lediga, och så fick jag höra allt detta av sportchefen. Då satt vi öga mot öga, jag och sportchefen. Jag vet att han gillar mig, har alltid gjort och gör det fortfarande. Och han satt och typ ville försvara mig, men jag var bara så förbannad… (skratt) typ nästan så att jag ville slå honom också. Men han sa: ”du är fortfarande en spelare som jag tror att jag kan sälja för 10-15 miljoner euro, och jag tror sjukt mycket på dig, men det är så här det är. Jag kan inte göra någonting. Tränaren tror inte på dig på det sättet”. Då sa jag bara: ”lyssna, du behöver inte säga något till mig nu, men bara låt mig gå härifrån”. Och sen gjorde de det också. Jag sa att jag ville bort därifrån så fort som möjligt. Sen ringde jag Martin (Dahlin) direkt efteråt och så började han med andra klubbar, och sen kom Leeds.