Innan varje omgång kollar jag lite extra noga på spelschemat. Finns det någon match som är extra intressant. Inför den omgången som just avslutats fastnade mina ögon på Sirius-Degerfors. Inte för att jag förväntade mig den bästa av fotboll kanske, men en nerv och en känsla av att matchen kan ha en utslagsgivande betydelse. Och OJ, vilken match det blev.
Degerfors utan rädsla
Initialt såg man inte röken av någon nervositet eller osäkerhet. Inget lag var oroliga för att misslyckas. Det var högt och lågt och tempot var högt. En riktigt bra match förutom det faktum att det slarvades en hel del just på grund av det höga tempot. Degerfors tog tag i taktpinnen och vågade vara spelförande och kreativa. Det dribblades, slogs halvfarliga passningar och sköts. Mammar flög fram på kanten och lyckades med både det ena och andra och måttade ett kanoninlägg som den andra kantens duktiga wing-back Bouzaiene nickade i ribban. Helt plötsligt så var Sirius Matthews fri! Inledningen underhöll på bästa vis och så fortsatte det.
Hämningarna som borde varit där var absolut inte där och det glädjer mig att se att båda lagen vågade. Visst det är inte de allra sista omgångarna men det är väldigt hög tid att börja spela enbart för att komma iväg med ett bra resultat. Kanske behöver man inte chansspela med kortpassningar på egen planhalva. Riskbedömning ingår i varje spelares jobb och jag blir både lite positivt överraskad över att spelare har mod samt lite orolig för spelarnas taktiska förmåga. Ibland borde spelarna bara ha rensat iväg bollen eller spelat förbi närmsta linje med en säker passning. Så var inte fallet och som publik var det en kanonmatch att titta på.
Degerfors med rädsla
I första halvlek gjorde bortalaget det mesta rätt. De spelade på ett sätt som andades självförtroende och vann bollar både högt och lågt. Visst gavs Sirius några lägen att ställa om men det är också det Sirius är bra på så de lägena får Sirius mot nästan alla lag. Det som Degerfors inte fick till var avsluten. De lämnade en hel del att önska. Men två fasta situationer inklusive ett kanonavslut av Campos gav Degerfors en 0-2 ledning och en möjlighet att packa in tre livsviktiga poäng i spelarbussen hem till Värmland. Men…vad hände sen?
Även om Sirius höjde sig i andra halvlek hade Degerfors absolut kontroll på händelserna. De jobbade hårt för varandra och hade lite flyt i vissa situationer. Det som hände på övertid låg inte i rullorna. Det gick inte att förutspå. Trots att värmlänningarna hamnade längre och längre ner offrade de sig och blockade skott och tog undan inlägg. När klockan slår 90 minuter har Degerfors frispark på offensiv planhalva. Vad hände?
När sen första målet faller så är det enda man ser i Degerfors-spelarna…rädsla! Vilket är förståeligt. Med allt bagage de har med dåliga resultat sprids väldigt snabbt en osäkerhet som kan bedöva muskler och hjärna. Livet blir riktigt jobbigt helt enkelt. Istället för att gå på Alis kropp lämnas han ensam i straffområdet av massa rödvita spelare. Ingen plockar upp honom. 0-2 blir 1-2 efter en nick. 1-2 blir 2-2 efter en nick. Var håller backarna hus? Plocka upp anfallsspelarna, det är de som gör mål! 3-2 stod sen i stjärnorna. Ett kanonskott i krysset blev grädden på moset för Sirius och droppen som fick bägaren att rinna över för Degerfors. Ridå ner och nu reser sig inte Degerfors mer. Superettan kan hälsa värmlänningarna välkomna.
Simon Strand borde tagga ner lite
Vissa hävdar att man är en riktig fighter och en med hjärta för klubben om man gör allt för att vinna. Däremot är det då en fin gräns till att vara en belastning för laget. Strands slag upp mot nacken på Mucolli var inte det smartaste han gjort. Det borde renderat i ett rött kort och borde ha satt Hammarby i en knivig situation. Strand är en spelare med massa energi och en provokatör. Viktigt att ha sådana i laget så länge de kan veta var gränsen går. Ilska och irritation kan vara en fantastisk drivkraft men även ett omen.
Tro mig, jag har satt mig själv i halvkonstiga situationer när jag har varit förbannad på planen. Ofta gör man något innan man tänker efter. Däremot har jag nog aldrig helt försvarat mina handlingar som Strand gör med devisen att jag gillar att spela hårt och spelar man hårt mot mig får man tåla lite. Tuffa tacklingar och kamp är ju superhärligt men när vissa spelare försöker leva upp till sinnebilden av sig själv blir det aningen problematiskt. Tagga ner lite aningen på men mest utanför planen för där finns inga kamper att vinna!
Göteborg och Besara
Blåvitt gör återigen en bra match och deras presspel tåls återigen att hylla. De gör det tillsammans i fart och med en tanke. Lag som är duktiga på att pressa och ser glädjen och nyttan med det blir väldigt svårspelade. Utifrån det kan man skapa snabba målchanser och få motståndarna att börja tvivla. Hamnar man i dåliga perioder under säsongen är det grunderna man ska gå tillbaka till. Man kan inte lita på att en spelare med individuella kvaliteter av högsta klass kan fuska lite i försvaret för att kanske kunna avgöra matcher. Man måste jobba stenhårt tillsammans och med en tanke.
Askou behövde lite tid på sig för att ordna till IFK:s problem men som han har byggt om från grunden. Ingen fuskar och alla bidrar. Tekniskt skickliga offensiva spelare förstår att de kan glänsa om laget spelar bra tillsammans. I dagens fotboll har man knappast råd med att ha någon som inte gör sitt jobb i det defensiva. De flesta lag är tillräckligt skickliga för att utnyttja det. Under perioder i matcher kan det funka men inte över tid. Bra gjort Askou, att få med alla på tåget och ha tålamod innan resultaten började gå deras väg.
Den spelare jag gillar mest i Hammarby är Besara. Han är otroligt duktig på att hitta ytor och på att se sina medspelare. Dessutom har han en förmåga att väldigt ofta träffa mål med sina skott. Till slut går något skott så klart in. Men anledningen till att jag skriver om honom denna gången är så klart för hur han serverar Erabi till 1-0. Han hoppar över, får bollen till sig och ger sen Erabi fritt läge framför mål. Otroligt snyggt och väldigt skickligt av alla inblandade men allra mest av Besara.
Domarnivån
Domarnivån diskuterades flitigt efter matchen i Stockholm. Jag förstår det så klart. Ibland blir det rätt och ibland blir det fel och det är domarens uppgift att få så mycket som möjligt rätt. Även om nivån denna gång var lite svajig så tycker jag att straffen är helt rätt dömd. Selmanis tröja står som Dannebrogen i hård motvind. Svårt att hävda att det inte ska dömas straff. I alla länder i varje omgång diskuteras domarnas insatser. De stora pengarna som numera omgärdar hela fotbollsväsendet gör att alla beslut som domarna tar blir viktiga. Det kan vara skillnad på miljontals kronor i slutändan. Från att vara emot VAR så måste det kunna införas något typ av hjälpmedel för att hjälpa domarna med de viktigaste besluten. För nu får domarna ibland lida lite väl mycket för sina beslut.
Mittenlagen känns nu lite ointressanta
Mjällby, Värnamo, Kalmar och Norrköping kommer inte att åka ur och inte heller slåss om fjärdeplatsen. Jag har varit i den situationen många gånger själv. När man inser att det enbart är en stor bonus om man hamnar på en placering som innebär europaspel, kan det vara oerhört skönt att gå ut med känslan att bara vara jobbig för motståndarna. Man kan spela runt bollen med lite mer risk och våga lite mer. Kanske saknar man den där lilla extra taggningen för att vinna, men den där frihetskänslan är inte så ofta man får spela med i elitfotbollens allvarliga kontext. Därför är det riktigt skönt då och då. Men lagens tabellplaceringar och matcher blir av lite mindre intresse för de oberoende åskådarna.
Toppen mot botten
Däremot finns det ju intressanta matcher som är av stor betydelse. Häcken tog sig an AIK, Elfsborg spelade mot Varberg och Malmö mot BP. Toppen mot botten och alla lagen var i stort behov av de där tre poängen som skulle spelas om.
Häcken var på tok för bra för AIK. När Häcken spelar så snabbt och säkert är de det mest effektiva laget i Allsvenskan. De skapar mycket chanser och är väldigt svåra att sno bollen ifrån. De har olika sätt att anfalla och gör det både i omställningar och i uppställt spel. AIK fick jobba otroligt hårt för att freda sig och därför var sättet som målet som gav 1-0 på väldigt otacksamt i en sådan svår bortamatch. AIK hade behövt tur! Pittas långskott hade behövt gå in och Nordfeldt hade behövt spika igen helt.
AIK ska dock försöka att inte haka upp sig för mycket på resultatet i denna matchen, men de borde ödmjukt inse att de har en bra bit kvar till den allsvenska toppen rent spelmässigt. Vägen upp är relativt lång ur vilket perspektiv man än tittar.
Just nu räknar jag inte med att Häcken kommer att blanda sig i avgörandet. Malmö och Elfsborg är några poäng för långt före och Häcken har många matcher att spela framöver. Malmö gjorde det de skulle mot BP och Oliver Berg blev segerregissör med två assist. Elfsborg ville inte vara sämre och slog tillbaka ett förvisso ganska bra Varberg med 2-1. Toppen kommer att leva in på målsnöret och de sista omgångarna blir förhoppningsvis rysare när Malmö ska spela mot såväl Häcken som Elfsborg. Rysare var ordet!
Janne Anderssons ersättare
Janne kommer med stor sannolikhet få avsluta sin relativt framgångsrika landslagskarriär efter november. Tack Janne! Men vem kommer dyka upp som ny förbundskapten? Istället för min vanliga omgångens…kommer här några förslag på kandidater till posten:
Jens Gustafsson – min gamle lagkamrat Jens har gjort en resa i tränarkarusellen och samlat på sig massor av nyttiga erfarenheter. I Polen går det just nu inte kanonbra och enligt mig vore han en utmärkt ersättare till Janne.
Ett lite sexigare val hade ändå varit Graham Potter som har massor av erfarenhet från både Sverige och internationell toppfotboll. Dock gillar jag inte alls tanken på en utländsk förbundskapten. Varför ska han få vara från England när alla andra måste vara från Sverige? Jag tror dock inte att den skicklige tränaren vill ha ett jobb som inte innefattar daglig kontakt med spelare.
Samma sak gäller Henrik Rydström. Han vill påverka varje dag på träningsplanen. Men med tanke på hans snabba framgångsrika tränarkarriär och sättet han spelar fotboll på så hade det varit otroligt intressant att se hur han hade lyckats på den posten. Och vilka spelare han hade tagit ut.
Ett fjärde alternativ skulle kunna vara Peter Gerhardsson. Han har fört damerna till platsen som världsetta och känner till hela förbundsgrejen redan. Han vet hur man får ihop ett lag på kort tid och är tydlig med vad han vill. Rätt stor chans att Peter tar över enligt mig!
Annars är det ju gamla landslagsspelare som känns mest troliga. Mellberg kanske mest intressant med tanke på att han är i fotbollen just nu. Tänk en ledarbänk med Mellberg och Zlatan. Det hade varit något. Att se Zlatan tjafsa med Bojan vid intervjubordet hade varit intressant.
Den som lever får se!
// Viktor