Att rensa bland gamla saker kan väcka minnen till liv. Det kan också få en att inse hur långt man har tagit sig i livet. Så var det för Patrik Karlsson Lagemyr.
Under en städning i familjehemmet på Hisingen hittade han ett gammalt lagfoto. Han var 12, kanske 13 år på bilden, och spelade i något av IFK Göteborgs ungdomslag. Sex år senare har han lyckats ta sig igenom det nålsöga som leder in till föreningens A-lag. Tvåårskontraktet skrevs under i början av december. Alla andra killar som stod vid hans sida på det där lagfotot har fallit bort på vägen.
- Det är extremt sjuk, säger han till Fotbollskanalen.
- Och det är klart att man känner sig stolt över att ha kommit så här långt.
***
Onsdagen den 18 december 1996 föddes Patrik Karlsson Lagemyr rakt in i en Häcken-familj. Farsan var tränare, hans tre halvbröder var spelare och huset på Hisingen låg bara 15 minuters cykelresa från gamla Rambergsvallen. Det var fullt logiskt att hans fotbollskarriär skulle börja där.
- Jag var Häcken-supporter som liten. Det var svårt att vara något annat. Pappa hade hur mycket Häcken-kläder som helst hemma.
Redan vid elva års ålder bytte han dock färger. Från gult och svart till blått och vitt. Han började på Änglagårdsskolan, klev in i IFK Göteborgs akademi och började resan upp mot det där A-lagskontraktet han nu har in sin hand. Det har dock inte varit en spikrak väg. Tvärtom. Farthinderna och motståndarna har varit många.
En av dem: Hans 168 centimeter.
- Jag har alltid varit liten. Alltid. Jag minns när vi gick i femman. Då blev jag 1,30 och fick åka Balder på Liseberg. Vi var där med klassen, men alla andra var 1,40-1,50 och fick åka Kanonen. Jag fick inte det ...
Har det varit en nackdel på fotbollsplanen?
- Kanske när vi klev upp på elvamanna. Alla var mycket större, mycket snabbare. Jag blev manglad liksom!
- Men jag hade en bra dialog med tränarna och fick mycket stöd från mina föräldrar som sa: "Din tid kommer. Det är bara köra på".
När han hade besegrat sin längd, tagit sig upp till den blåvita toppen och var på väg att få ett A-lagskontrakt klev nästa motståndare upp i ringen. En motståndare som skulle visa sig vara mycket svårare att besegra. Matchen började en dag i december 2014.
- Jag vaknade upp och kände mig helt fuckad. Jag gick fram till spegeln och såg helt konstig ut. Först trodde vi att det var en stroke. Vi körde in till akuten, fick ett rum där och tog en massa prover.
Tiden som följde var tuff. Halva ansiktet var förlamat och han vågade knappt visa sig för sina föräldrar. När det var som värst gick han inte utanför sitt rum.
- Det var just när jag skulle fylla 18. Jag såg förjävlig ut. Ett tag kunde jag inte röra på ögat.
Hur nere var du?
- Det kändes som att jag låg på golvet. Det var extremt, extremt jobbigt.
Han kom dock tillbaka. Rehabiliteringsresan gick till Thailand med familj och flickvän. Sakta, men säkert började han jogga igen. Och i slutet av mars 2015 gjorde han A-lagsdebut för IFK Göteborg. Helvetet var över. Men än i dag vet han inte vad som orsakade kaoset.
- Det var mycket snack om borrelia, om fästingar. Men jag kan inte minnas att jag har haft en enda fästing i hela mitt liv. Så jag vet inte vad det var. Vad som hände...
***
- Vad fan Billy?
Patrik Karlsson Lagemyr slår ut med armarna när lagkamraten Billy Nordström traskar förbi inne på Kamratgården.
- Din bil åker iväg där och du går här?
- Jag lånade ut den. Åker med dig.
Duon ska dra och klippa sig. De har en lucka mellan torsdagens förmiddagspass och fredagens träningsmatch mot Jönköpings Södra.
- Billy har någon bra frisör. Min har slutat så jag är lite ledsen.
Båda två tillhör det yngre gardet i IFK Göteborgs trupp. 20-åriga Billy Nordström fick sitt första A-lagskontrakt i december 2014. 19-åriga Patrik Karlsson Lagemyr ett år senare. Det var dock nära att hans framtid formades på ett annat sätt. Efter förra säsongens slut vandrade han i ovisshet. Han hade gjort sitt sista år som junior och det fanns bara två vägar att gå: Lämna klubben eller få ett A-lagskontrakt. Inledningsvis lutade det åt det förstnämnda.
- Jag fick ett första kontrakt som vi inte var nöjda med. Jag skriver inte under bara för att vara snäll. Jag måste tänka på mig själv.
Hur nära var det att du hamnade någon helt annanstans? Fanns det ens på kartan?
- Det gjorde det. Det var faktiskt en tid när jag tänkte: "Jag kommer inte vara kvar här. Vad ska jag göra?" Jag var ledsen. Min mamma var ledsen och jag minns att hon sa: "Nu kommer jag inte få gå till Ullevi, se dig på planen och sjunga Snart skiner Poseidon". Min morfar spelade i Blåvitt för många år sedan. Så mamma har också varit blåvit.
Lösningen blev att lämna agenten och istället förhandla med farsan vid sin sida. Resultatet? Ett tvåårskontrakt.
- Det kändes mer tryggt på något sätt. Vi var ärliga och gick rakt på sak.
Vad tyckte sportchef Mats Gren om det?
- Jag tror att han tyckte det var skönt.
Var det hårda förhandlingar?
- Haha! Nej, det var det inte.
Sedan dess har han fått göra en del inhopp under försäsongen. Och de blåvita fansen har tagit honom till sina hjärtan. De drömmer om en ny showman. En ny Sam Larsson.
- Det är såklart jätteroligt! Och det är klart man har press på sig. Men jag försöker inte tänka så. Jag tycker bara det är kul att gå ut och spela fotboll. Jag älskar det.
Vad tror du om säsongen?
- Jag tror att det kommer bli en bra säsong. Och förhoppningsvis får jag känna på hur det är att spela allsvensk fotboll på Ullevi. Det har jag aldrig gjort.
Var ser du dig själv om fem år?
- Just nu tänker jag bara på att utvecklas som seniorfotbollsspelare. Så får vi se vart det leder, säger Lagemyr till Fotbollskanalen.