Det känns ovant att se Martin Ericsson i vardagskläder. Rutig skjorta, blå jacka och skor utan dobbar.
Men nu är nu och då var då. 36-åringen är inte fotbollsspelare längre.
Han är inte en del av det Häcken-lag som den här onsdagen slipar allsvensk form i ett höstlikt vårväder ute på träningsanläggningen Gothia Park Academy. Istället står han vid sidan om och tittar på.
- Jag tycker att det ser bra ut, som han som avslutade karriären efter fjolårssäsongen.
Aningen tveksamt ska sägas. Han kände att kroppen skulle ha klarat en säsong till, men närmare 20 år som seniorspelare, varav fyra och ett halvt i Häcken, fick tillslut räcka.
- Jag hade absolut haft motivationen att spela ett år till, men likväl är det inget som gnager i mig, säger han.
Fotbollen finns dock kvar i hans liv. Häcken likaså.
Snabbt efter karriärens slut anställde klubben honom som eventkoordinator. En nyskapad roll i ett nyskapat liv.
- Det innebär i grunden att jag jobbar både med Häcken och Gothia Cup. I Häcken jobbar jag med matcharrangemang, publikrekrytering, spelararrangemang, representationer...
Trivs du?
- Jag trivs jättebra! Det är mycket nytt och det blir mycket för skallen ibland. Nu har det inte varit så mycket skarpt läge än, så man får vara ödmjuk inför det, men det känns som att man kommer in i det mer och mer för varje dag.
Martin Ericsson sätter punkt för sitt svar och blickar ut mot planen där tränaren Mikael Stahre dirigerar sina spelare i ett tvåmålsspel.
- Paulinho till vänster och Nasiru till höger. Kom igen!
Martin Ericsson lyssnar och kikar. Det känns som att det finns en uns av saknad där ändå. En längtan tillbaka.
- Nej, det har inte varit någon saknad än. Helt ärligt. Jag vet inte om det är årstiden och sådär. Jag är ute och lattjar lite med sonen ibland på deras träningar. Sedan har det varit lite skojsigt med gamla lirare och då är det klart att det är kul. Men allt det andra... Om det är helg och ska vara match. Den känslan har inte infunnit sig än.
Trodde du att du skulle känna så?
- Svårt att säga. Man har inte gjort något annat innan. Nu har man så mycket annat i skallen som hjälper till att stilla saknaden.
Han fortsätter:
- Det jag trivs bäst med just nu är att slippa tänka på hur kroppen mår. Det är väldigt lugnt och skönt. Ingen stress.
När Häcken anordnade årsmöte i mitten av mars snitslades framtiden ut. Den går mot toppen. Inom fem år ska klubben vinna SM-guld.
Martin Ericsson kan inte längre dunka in frisparkar eller distansskott för att bidra till den jakten, men han kan anfalla med andra medel.
- Det känns inspirerande på helt nytt sätt. Man får se ett större och lite längre perspektiv när man jobbar så här, säger han som främst kommer slita med det långsiktiga målet att lyfta klubbens hemmasnitt från 3 213 åskådare i fjol (näst sämst i allsvenskan) till 5 000 inom fem år.
- Vi har varit tydliga internt med att vi vill försöka få med hela Hisingen på den här resan. Bygga tillsammans med klubbar på Hisingen. Vi vill visa det vi står för både som klubb och på fotbollsplanen. Det är något som vi tror kan öka intresset för matcherna och för klubben.
Vad är det för åskådare ni vill locka till matcherna?
- Alla är såklart välkomna, men det vi inte har haft historiskt är Häcken-familjer där man naturligt följer med pappa till exempel. Som Blåvitt har. Även Gais och Öis. Det är en stor utmaning och det kommer ta sin lilla tid, men jag tror att vi har alla möjligheter.
Känns det tråkigt att inte vara spelare nu när klubben går för SM-guld på allvar?
- Jag tycker ändå att jag fick ett fint slut med cupguldet förra året. Man har varit i klubbar i olika faser och jag är ju ändå med och bygger vidare på alla andra värden utom de sportsliga.
Känner du dig lika delaktig?
- Det tycker jag! Vi får mycket positiv feedback efter den starten på året som vi har haft som klubb. Sedan är det inte samma direkta känsla när man gör bra saker nu som när man gjorde mål eller något bra på plan. Men det är ändå en bra känsla.
Stahres visselpipa ljuder för sista gången. Träningen är över. En efter en vandrar spelarna förbi och in mot klubbhuset.
Martin Ericsson ska också dit, men inte till samma våning. Omklädningsrummet ligger längst ner. Kontoret längst upp.
- Vi har öppet kontorslandskap. Jag ser planen från min plats, säger han och ler.
På söndag väntar allsvensk premiär mot AIK på Friends Arena. Martin Ericsson kommer vara nervös.
- Det är klart, men på ett annat sätt.
- Det är ändå skönt att man har de där känslorna. Att man har de genuint. Och ofta är det mer frustrerande att stå utanför. Jag får försöka tygla mig lite.