Den nigerianske anfallaren har uppnått en kultstatus som är få förunnade inom Stockholmsfotbollen, trots att han inte spelade särskilt länge i allsvenskan. Två AIK-säsonger blev det totalt för Ayorindes del och under långa perioder var han dessutom skadad. Ändå har den före detta anfallaren en särställning i klubbens historia - och mycket beror naturligtvis på en enda match.
Ett väldigt speciellt derby.
Det var under våren 2003 och Djurgården ställde en av sina starkaste startelvor någonsin på benen. Centrallinjen var namnkunnig. Där fanns målvakten Andreas Isaksson, backar som Mikael Dorsin och Markus Karlsson, ett innermittfält med Johan Arneng, Kim Källström och ”Adde” Johansson samt en formtoppad Johan Elmander som spjutspets.
AIK hamnade snabbt i underläge medan Dif hade uppvisning på Råsunda. Supertalangen Kim Källström lotsade sitt lag mot en överlägsen seger och med 20 minuter kvar kom 3-0. Spiken i kistan, trodde alla. Men plötsligt hände något mycket oväntat. De svartgula kämpade sig successivt tillbaka in i matchen, och efter två reduceringar började Djurgården darra. Då small det en sista gång. När klockan stod på 90.20 fullbordade Samuel Ayorinde den historiska upphämtningen genom att sätta 3-3.
- Daniel Tjernström fick bollen ute på kanten och slog ett inlägg mot mig. Jag hann inte tänka så mycket, utan hoppade bara upp och nickade, berättade Ayorinde när Fotbollskanalen intervjuade honom för en tid sedan.
Drygt ett decennium har passerat sedan den där kvällen, men Ayorinde minns fortfarande allt med en detaljrik skärpa. Hur han landade i gräset, fintade sig förbi lagkamraterna och skrek ut sin glädje mot majhimlen. Och så kulmen på firandet – det som blev en snackis i hela Fotbollssverige.
- Målgesten mot Zoran Lukic, ja, den var inte planerad egentligen. Men jag hade varit sur och irriterad hela matchen eftersom jag satt på bänken och det var mycket som behövde komma ut. Jag sprang fram till deras tränarbänk och tänkte: ”Nu är det dags att jag hyschar honom”. Det var ett av mina bästa ögonblick i karriären, sade Ayorinde.
Varför?
- Jag hatar inte Djurgården, men jag gillar dem inte heller. Och Zoran Lukic var den som stack ut mest hos dem. Han pratade hela tiden. Bara en massa snack om att AIK hade ett dåligt lag och sådana grejer. Därför tyckte jag att han behövde bli lite tystare.
Han blev väl rätt förbannad av det där?
- Ja, faktiskt. Men grejen var att många spelare, till och med mina kompisar i Djurgården, gav mig beröm. De tackade mig efteråt. ”Det är sant att han snackar mycket skit”, sade de.
Så du ångrar dig inte?
- Nej, absolut inte. Och alla AIK:are gillade ju det där firandet, så det kändes kul att kunna ge dem någonting tillbaka för allt stöd.
Nuförtiden bor Samuel Ayorinde i Upplands Väsby, där han bildat familj och jobbar som egenföretagare och fotbollstränare på hobbynivå. Men han påminns ofta om det där målet från 2003. När AIK spelade sitt sista derby på Råsunda 2012 rullades en enorm overheadflagga ned över Norra Stå, med det klassiska motivet där han hytter med fingret mot Lukic.
- Jag var på matchen med min son och hade bestämt att vi skulle stå med Black Army. I början var det ingen som kände igen mig, men efter ett tag började folk komma fram och titta noga på mig. Och plötsligt var det någon som utbrast: ”Men det är ju du - Ayorinde!” Det var kul för då var det många som ville ta bilder och så.
Hur kändes det att bli hyllad med ett tifo?
- Det var häftigt såklart och jag sparade en tidning med bilden efteråt. Jag är väldigt stolt över att vara en del av AIK:s historia, även om jag inte spelade så mycket. Och jag tror nog inte att Djurgården glömmer mig heller…