När IFK Göteborg klev ut på Söderstadions gräsmatta den 31 oktober 1982 för att ta sig an Hammarby IF, i en direkt avgörande match om SM-guldet, hade hemmalagets supporters en särskild hälsning till Holm, Hysén, Schiller och Strömberg – alla med förnamnet Glenn, alla spelare i IFK Göteborg. Från läktarna hördes snart Bajens fans sjunga ”Alla heter Glenn i Göteborg”, på många sätt ett hån, men ganska säkert också med en glimt i ögonvrån. Läktarsången skulle komma att upprepas. Och IFK Göteborg blev 1982 första och hittills enda lag att vinna trippeln – allsvenskan, svenska cupen och UEFA-cupen.
Kanske var det därför ramsan – efter att ha sjungits på arenor och vallar över hela Sverige – till slut hittade hem. Hem till Göteborg. För att stanna, växa och bli till en nationell angelägenhet som i dag.
– Grejen är ju det, att det är mer ”Glenn” nu än det någonsin varit. Det verkar inte riktigt klokt faktiskt. Kolla in en sån sak som Glenns Orkester till exempel, googla på det, helt jävla fantastiskt, utbrister Glenn Schiller och skrattar när diskussionen kommer på tal.
Glenn Schiller blev mot slutet av sin karriär, och även efter densamma, mer järnkamin än blåvit. I dag driver han tillsammans med två greker en resebyrå som sysslar med fotbollsresor, och han jobbar dessutom som fotbollsagent.
Ett par hundra mil söder ut, i den lilla men mysiga staden Bergamo i nordöstra Italien bor Glenn Strömberg. Det har han gjort i 24 år och således säger han sig också ha missat lite av hypen kring ”Glenn”. Men på VM 2006 kunde inte ens Strömberg undgå den. Han hade dragit sig undan lite, ungefär 60 meter från de spelarintervjuer SVT-folket gjorde – han ville ju inte att spelarna skulle se honom som en journalist. Plötsligt stannar en busslast med ett femtiotal ungdomar i åldrarna 12 till 15 år.
– Ledarna säger åt dem någonting att ”där kommer landslaget så nu får ni ropa nåt”. Under tiden passerar några av spelarna och vi morsar lite. Så helt plötsligt stämmer de här 50 ungarna upp i en sång, och då sjöng de ”Alla heter Glenn i Göteborg”. Jag såg hur spelarna tittade på mig och då skämdes man och tänkte att nu trodde väl de att det var jag som sagt åt ungarna att sjunga så där. Det var första gången jag hörde ramsan så där riktigt, riktigt rejält va.
Kvar i väst finns Glenn Hysén. Hysén har, ofrivilligt eller inte, blivit den största symbolen för Glenn-hysterin. Hemsidan ”Bara ben på Glenn Hysén” är ett exempel, att han fick hålla invigningstalet på Stockholm Pride och hans tv-roll som tränare för FC Z två andra. Ramsan har hängt med rätt länge i Hyséns liv, men aldrig betydde den så mycket som en sommardag i Portugal 2004, när den gått från att vara blåvit – till att bli blågul.
– Asså, när vi var nere på EM då och kommer upp och in på arenan före Sveriges match mot Italien, och hela kurvan, säkert 20 000, börjar sjunga ”Alla heter Glenn i Göteborg”, det var så stort. Så mäktigt! Jag börja ju nästan grina, erkänner Hysén och berättar att händelsen gjorde honom ”sjukt stolt”.
Frågan är om han ska tacka sina gamla fotbollsmeriter för att han fick uppleva den där sången på Estádio Dragão i Porto, eller om han ska tacka sina föräldrar som älskade Glenn Miller Orchestra så mycket att de tog med sig en del av jazzmusiken till deras sons dop.
Dagen innan samtalet med Schiller har Hysén kommenterat Champions League-finalen mellan Manchester United och Chelsea.
– Han är lite göteborgsk i sitt sätt, säger Schiller lurigt när Hyséns insatser som expertkommentator kommer på tal.
Bara sekunder tidigare har han kallat Glenn Strömbergs analyser i SVT:s fotbollsprogram för fenomenala. Schiller är inte ensam om att tycka det. Strömberg var ett tag så populär som expertkommentator att flertalet fotbollsintresserade svenskar i omröstningar ville se honom som nästa förbundskapten.
– Något jag är enormt stolt och glad över eftersom det var folket som tyckte så. De tycker väl att jag har fotbollskunskaper, men det är en sak att kunna säga vad som är rätt och vad som är fel under en fotbollsmatch, det har jag gjort och det har väl stämt ganska ofta, men en ledare måste också kunna rätta till de saker som är fel och det har jag aldrig gjort. Det är inte säkert att jag skulle klara det.
När jag träffar Strömberg på presscentrat i Lugano är det mitt under brinnande EM. En presskonferens med Lars Lagerbäck har nyss ägt rum. Strömberg satt bland media. Han skulle inte vilja byta plats med Lagerbäck på podiet.
– Nej jag känner inget sug, för jag har ett sånt skönt liv som jag har det och jag mår i princip bättre för varje dag som går. Jag brukar säga att jag älskar att se fram emot att bli 50 för i och med att jag mår bättre för varje dag som går så kommer jag må ännu bättre om två år.
Ändå har Strömberg fasligt mycket för sig. Förutom jobbet som expert åt SVT och för ett spelbolag satsar han också på pasta. I eget namn naturligtvis. Glenn Strömberg Collection står bakom både pastakokbok och matlagningsprodukter.
– Maten tar mest tid för tillfället. Jag tror jag har gjort 120 butiksbesök under två år, det var inte riktigt tänkt så men det där med marknadsföring kostar apa va. Jag har lagt ner enormt mycket själ i det här.
Under 1982 års UEFA-cupfinal mellan IFK Göteborg och Hamburger SV korsades Hyséns och Schillers vägar på ett lika annorlunda som underhållande sätt. Schiller skulle börja på bänken och hade därför inte så bråttom före matchen utan satte sig i godan ro på toaletten.
– Allt var lugn och ro men när jag kom ut från toan in i omklädningsrummet var det helt tomt, ingen var kvar, berättar Schiller och skrattar.
Under tiden blåstes matchen i gång ute på planen. En halvskadad Hysén, som spelade från start, chansade och hade tejpat sina ljumskar. Han berättar att valet var självklart.
– Aldrig att man viker ner sig inför en UEFA-cupfinal.
Samtidigt som Hyséns ljumskar smärtade allt mer stod Schiller och bankade på fel sida om dörren till omklädningsrummet. Dörren hade gått i baklås och Schiller började känna en viss panik. Till slut släpptes han ut av en vaktmästare och kom lagom ut till avbytarbänken då Hysén tecknade för byte.
– Det var bara värma upp och in och köra, förklarar Schiller.
– Han kom in och gjorde en jättematch. Det var en jävligt rolig grej, skrattar Hysén åt den dråpliga situationen i en av svensk fotbolls största framgångar genom tiderna.
Det är precis en sådan historia som gjort Glennarna så populära. En annan är den om Hysén och en uppmärksam journalist efter förlusten mot Costa Rica i VM -90. Alla svenska spelare var deppiga och utanför omklädningsrummet stod Hysén och beklagade sig med den numera klassiska kommentaren: ”det här är fan kuken, nu ska jag supa mig dyngrak på midsommar”. Expressens Mats Olsson stod bakom en pelare i Hyséns närhet, snappade upp vad som sades, skrev ner orden och skickade upp dem till Sverige för tryck. Därefter blev det ett herrans liv.
– Jag fick en massa brev från nykterhetsorganisationer i hela landet som undrade hur jag kunde bete mig på det sättet. Till och med nån präst i Karlstad hörde av sig. Det var ju inte direkt meningen att det skulle stå i tidningen, ursäktar sig Hysén.
Sedan Glenn Hysén gjorde sin sista match i IFK Göteborg 1987 har ingen annan Glenn spelat för klubben. Det verkar ändå inte spela någon roll. ”Glenn” är numera folkkär och blågul. Och sången om det förbrödrande namnet lär studsa fram mellan alptopparna juni månad ut. Glenn Strömberg är fascinerad över hur allt blev uppmärksammat och lever vidare.
– Det är väl en sådan grej som är svår att förklara varför det händer. Nån säger till nån annan som säger till nån annan och så sitter det bara där utan att man kanske egentligen är värd det.
Jesper Larsson, Fotbollsverige.se