Intervjun med André Calisir gjordes i februari på IFK Göteborgs träningsläger, innan coronavirusets utbrott.
IFK Göteborgs mittback André Calisir, 29, är fostrad i Djurgården och tog sig tidigt upp i Stockholmsklubbens A-lag, men fick aldrig chansen och blev först utlånad till Jönköpings Södra, som var ett mittenlag i superettan då, över andra halvan av 2011 innan han sedan lämnade inför säsongen 2012 för permanent flytt till Smålandsklubben. Därefter tog det ett antal år innan han fick chansen i ett allsvenskt storlag igen, först inför säsongen 2018.
Nu berättar Calisir att han aldrig tvivlade på sig själv när han lämnade Djurgården för att ta ett steg ner i hierarkin för spel med J-Södra.
- Jag tvivlade inte så, det var mer att jag ville få speltid. Första året i Djurgården visste jag att det skulle vara tufft med att få speltid när man var 19 bast, samtidigt som man ändå visste vad man kunde. Man tog för sig på träningarna, men det var mer när det kom skador och sådant som man fick spela, säger han till Fotbollskanalen och fortsätter:
- Sedan hade jag bara ett halvår kvar där och visste i stort sett att jag inte skulle få förlängt. Då ville jag hamna på ett ställe där jag skulle få speltid. Jönköping passade mig väldigt bra med att jag fick speltid och kunde utvecklas.
Då var det aldrig tufft att ta ett steg ner i seriesystemet?
- Nej, jag var ändå i den åldern att det var viktigare att få speltid. Det var även jättenyttigt för mig. Oavsett om det var superettan var det jätteviktigt för mig att få många matcher och så har det varit i hela min karriär. Jag har velat spela så mycket som möjligt och har fått göra många matcher. Det är väl det som har varit huvudsyftet.
29-åringen kände heller aldrig, när åren gick i J-Södra, stress över att ta sig tillbaka till en allsvensk storklubb igen, en miljö han trots allt var i under tiden i Djurgården.
- Jag tror att jag är en ganska lugn person av mig och när jag trivs känns allting runt omkring bra. Det är nog det viktigaste för mig, att man känner att man trivs, får speltid och har det bra runt omkring. Då känner inte jag mig så stressad, men precis som med alla tävlingsmänniskor vill man se hur långt man kan nå. Det är det som får en att byta lag egentligen, för att man vill ta nästa steg.
Calisir ser tillbaka på tiden i J-Södra som väldigt utvecklande år.
- Jag trivdes väldigt bra där och utvecklades väldigt mycket. Jag tycker att det fungerade bra, men sedan kom det ett steg med att jag ville fortsätta vara i allsvenskan när vi ändå var där. Då kände jag att jag hade uppnått det, ville fortsätta med det och sikta högre. Då blev det Blåvitt.
Calisir medger att första säsongen i Blåvitt var tuff, då laget under 2018 även tog sig igenom en turbulent period, där bland annat sportchefen Mats Gren senare tvingades lämna och laget till slut slutade på elfteplats i allsvenskan. I fjol gick det dock bättre med en sjundeplats.
- Det är klart att det var lite tuffare, vi spelade lite annorlunda och det var helt enkelt allmänt tuffare. Det var också många nya, men nu har vi fått ihop gruppen, lärt oss hur vi ska spela och tänker likadant. Jag tror att det är nyckeln till att vi utvecklats, samtidigt som det är många kvar. Jag hoppas vi kan bygga vidare på detta med bra nyförvärv som vi också fick in redan i somras, säger han.
Då är det att slåss i toppen som gäller nu?
- Det är en så pass stor och anrik klubb att man tycker att man ska vara med i toppen och det är så man kände när man kom också att man vill hamna i en klubb där man vill vara med och slåss om topplatserna.
Calisir berättar att han vill vara med på den resan och att han trivs väldigt bra i Blåvitt, men att han än dock också har en dröm om att någon gång få spela utomlands på klubblagsnivå. Däremot känner han inte någon stress över det, då han tycker om att vara i en miljö som han mår bra i, som i J-Södra.
- Ja, det är klart att det är en dröm att kunna få göra det, men samtidigt älskar jag att vara i Göteborg och jag känner, som jag sa innan, att vi är på en kurva uppåt och jag känner att jag utvecklas med Poya (Asbaghi) och Ferran (Sibila). Jag har inte bråttom, men det är absolut en dröm, även om man sedan får se hur långt det räcker.