Den 12 september 2021, i en match mot Halmstad, slets Sebastian Erikssons ena hälsena av.
Det var inte första gången han råkade ut för en tuff skada.
2011 gick korsbandet i det vänstra knäet sönder. 2014 rök korsbandet i det högra. Och 2018 drabbades han av bristningar i ljumsktrakten.
Så nu var det återigen operation och flera månaders rehabilitering som väntade om den då 32-årige mittfältaren ville komma tillbaka.
På måndagen, lite mer än nio månader efter att hälsenan slets av, så var han tillbaka. I den 79:e minuten fick han hoppa in när IFK Göteborg ledde med 2-1 mot Sirius, vilket också blev slutresultatet. Han gjorde sig iordning, klev ut till sidlinjen och väntade på bytet. Då skanderade fansen han namn i flera minuter.
- Det trodde man ju inte att man skulle få höra igen. Så det var underbart. Jag försökte vara just i stunden där och inte tänka så mycket på det utan fokusera på det jag skulle göra. In och spela fotboll. Det var härligt att få gå av planen med tre poäng, säger Eriksson till Fotbollskanalen.
Hur mycket betyder det att vara tillbaka?
- Allt. Hela världen. Jag har kämpat så in i helvete den här gången, i nio långa månader, och den här gången var det extremt tufft att ta sig tillbaka. I det skedet i min karriär och vad jag tidigare har gått igenom så har det här lätt varit den tuffaste tiden. Så nu var det ännu skönare att ta sig tillbaka.
Varför var det tuffare den här gången?
- Jag blir mer och mer trasig för varje gång. Och sedan i det här skedet i min karriär och åldern jag har kommit upp i. Att då orka göra det igen. Det var en väldigt allvarlig skada att jag drog hälsenan. Jag visste inte hur det skulle gå, om det kunde gå, och om jag skulle kunna spela igen, det är klart att det har varit väldigt tufft.
Hur mycket har du tvivlat på att det skulle gå?
- Hur många dagar är nio månader? Varje dag i nästan 300 dagar. När man ska sova, när man kommer hem, när man åker till träningen… hela tiden. Jag visste fan inte den här gången.
Varför tvivlade du så mycket?
- För att det var en så allvarlig skada och att jag hade åkt på skador innan. Och jag visste inte om jag skulle kunna prestera igen på den nivån jag vill.
Men det gick alltså, och i comebacken vann IFK Göteborg med 2-1 med Sirius. Efter slutsignalen fick Sebastian Eriksson fira tre poäng med sina fans och lagkamrater, som alla skanderade hans namn om och om igen i flera minuter. Och det såg ut att komma tårar från honom.
- Det var härligt. När man inte är med längre så blir det ensamt. Man sitter hemma och kollar på matcherna, eller på läktaren, och hoppas att vara med själv. Så har man inte fått vara med på så lång tid då blev det bara skönt att få lite uppskattning igen, det var ett tag sedan. Det mår till och med jag bra av.
Var det värt det?
- Ja. För det är det här jag dör för och det är det här jag vill göra. Så det har varit värt allt slit.
Du såg väldigt rörd ut?
- Ja, jag vill ju inte göra något annat. Jag har varit skadad i många vänder och den här gången tog det extra på mig. Det tog hårt på mig att vara borta så länge från det jag älskar och från det jag saknar, och från det som jag bara vill göra i livet. Så det är klart att när man väl fick stå där igen så… och alla blåvita vill man ju så väl, då blev det emotionellt.
Har det varit en läskig förvarning på hur det kan bli efter karriären?
- Ja, det är klart att man får en ganska lång tankeställare på vad som ska komma sen. Det finns många gamla gubbar där ute som som spelar fotboll och jag vet att alla har panik. Kolla på Zlatan, kolla på Cristiano Ronaldo och på alla de bästa ute i världen som inte vill sluta, och jag undrar varför… jo för att det är det bästa dom vet. Det är det bästa jag vet också.
Känner du också den paniken?
- Inte i dag. Men det är klart att det har varit oerhört tufft och det är svårt att förklara. Det är så många lager av olika saker, som smärta, mentalt, kroppsligt att man inte kan röra på sig. Det finns hur många saker som helst som var jobbigt med en sådan skada. Jag är väldigt glad att få stå där ute igen.
Vad har du haft för stöd, du sa att du varit ensam?
- Min sorg, det är min kropp, min karriär, mitt liv. Det är min sorg. Jag är inte världens bästa på att klara av det och vad hjälper det om en nära vän, eller en flickvän, eller en mamma och pappa försöker stötta mig? Det hjälper föga. Det är däremot en drivkraft att vilja stå där igen, och jag vet vad som krävs för att göra det och nu fick jag göra det igen. Så det var härligt.