Piggt KFF frustrerade
Man måste imponeras över hur snabbt Henrik Jensen har fått "sitt" Kalmar FF att fungera som laget fungerar. Djurgården-spelarna fick inledningsvis inte alls grepp om KFF:s rörliga mittfält, som lekfullt roterade och kombinerade sig fram över hela planen. Uppgivna missnöjesyttringar över gästernas spelarövertag hördes på sina håll redan i sjunde (!) minuten från hemmasektioner.
Men frustrationen blev kortvarig…
… för Dif hade gjort sin läxa
Inför avspark pratade Kim Bergstrand om att Djurgården måste "acceptera" att KFF är ett bollskickligt lag och därmed också kommer att äga bollinnehavet i perioder. Men som bekant vinner inte bollinnehav några matcher - vilket gästerna från Småland fick känna på.
För mycket riktigt stressade Dif-spelarna inte upp sig alls över inledningen där man stundtals inte fick mycket att stämma. I stället hade man gjort sin läxa, försvarade tålmodigt för att sedermera få maximal utdelning offensivt för sin matchplan.
Jackpot för Kim & "Tolle"
Matchplanen, ja. Det var tydligt att Djurgården främst ville såra KFF på ett sätt: bollar in bakom backlinjen. Helst så tidiga sådana som möjligt. Resultatet blev mycket lyckat.
För även om KFF mestadels var det spelförande laget lyckades man inte omvandla övertaget i klara målchanser. I stället var Djurgården genomgående det farligaste laget, när man från sina lägre block ställde om i blixtsnabba kontringar på en vindsnabb Joel Asoro som spets. Asoro gjorde just ledningsmålet efter en snabb kontring i samband med ett bolltapp av KFF, och med lite skärpa hade man kunnat göra flera mål på ett liknande tillvägagångssätt.
Jackpot för Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf när det kommer till matchplanen.
Dif:s forwardstrio - där för att stanna?
Ingen kan ha missat att de offensiva spelarna i Djurgården har varit formsvaga under inledningen av säsongen. Mot KFF fick Joel Asoro återigen chansen som central forward, flankerad av Victor Edvardsen (till höger) och Gustav Wikheim (till vänster). En trio som var farlig och efter ett ordentligt roterande i början av säsongen kan denna konstellation möjligen nu vara här för att stanna. I alla fall ett tag.
Wikheims plats är självklarast och känslan är att Asoro är på väg in i en ny "han gör vad han vill"-period. Edvardsen fick chansen till höger mot Kalmar och var inte strålande på något sätt. Däremot har han en förmåga att nosa sig till lägen, även om han har svårt att förvalta dem för tillfället. Men kontinuitet skulle inte skada Djurgården i det här läget, framför allt inte offensivt. Och då anser jag att nämnd konstellation är den vassaste inför derbyt mot Hammarby på söndag.
Enda Berg-receptet: speltid
Oliver Bergs första tid i Djurgården har varit allt annat än lysande. Sedan norrmannen blivit mer av en ensam, renodlad "tia" (offensiv mittfältare) har han dock kommit mer till sin rätt även om han inte är i närheten av sin maxnivå ännu. Senaste tiden har frågan väckts kring hur man ska hantera Berg - ska han ens ha en plats i startelvan?
En rimlig frågeställning, men svaret är självklart: Oliver Berg ska spela. Så mycket som möjligt. Det är en klasspelare vilket han visade upp flera gånger mot KFF, bland annat vid assisten till Asoros 1-0-mål. Det må ta sin tid men så länge han bara får spela sig in i Dif-tröjan kommer prestationerna att komma när han är varm i blårandigt.