Vad var det här för match!?
Jag tror att jag skulle kunna gnugga ögonen i all evighet utan att riktigt förstå vad som hände på Östgötaporten under lördagen. Första kvarten gav 2-0 till Norrköping och 2-0 till Malmö mot Örebro (just då var MFF mästare). Det som inte fick hända för Djurgården - det hände. Det såg skakigt ut i det blårandiga lägret till en början och Pekings två tidiga mål ruskade om hela arenan. Snacka om att bortalagets mentala styrka sattes på prov. En ilska över ett potentiellt missat guld bara pyrde på läktaren. Djurgården åt sig in i matchen efterhand och skapade en del farligheter innan paus, men skärpan saknades och det var få spelare som verkligen klev fram och visade tyngd och bestämdhet. I paus värmde Astrit Ajdarevic upp inför sitt byte och då taggade han igång de tillresta supportrarna med gester inifrån planen. Hans spel i den andra halvleken taggade också igång resten av Djurgårdens lag. Gästerna fick till ett tryck mot Norrköping och det gav en pigg Ajdarevic mycket boll. Han visade på många sätt vägen när Djurgården på ett imponerande sätt hämtade upp 0-2 till 2-2. Känslan var hela tiden att det var ett första blårandigt mål som behövdes för att skaka liv i matchen ordentligt och när Jesper Karlström sköt in 2-1-målet i den 50:e minuten såg jag knappt något annat möjligt utfall av den här matchen än att Djurgården skulle ta hem guldet. Då kunde Djurgården bara fortsätta trycka på och ett fint inhopp av Emir Kujovic gav ytterligare fart till bortalagets spel. Mohamed Buya Turay stötte in 2-2 och därefter lyckades Djurgården freda sitt mål. Lennart Johanssons Pokal är Djurgårdens 2019 och jag sitter mest bara och tänker: vad i hela friden hände den här lördagen!? Går det att vinna ett guld på ett mer rafflande vis? Det gör det säkert, men det här var något alldeles, alldeles speciellt.
Tränarduon stor anledning till succén
De gjorde ett imponerande jobb i Sirius, men att vara ansvariga tränare för en storklubb som Djurgården hade de inte varit innan och därför fanns det så klart frågetecken runt Thomas Lagerlöf och Kim Bergstrand när de tog över skutan inför den här säsongen. Men de har suddats ut och blivit till utropstecken. Lagerlöf och Bergstrand har byggt ett lag, de har gjort verklighet av sitt snack om att de vill spela en framåtlutad fotboll och genom hela säsongen har de känts bekväma med situationen som varit. I dagens fotboll, där en brist på kontinuitet är något som alla bara måste förhålla sig till, är det kanske inte jätteöverraskande att en tränarstab leder sitt lag till guld under första året men det gör inte Lagerlöf och Bergstrands gärning mindre imponerande. För det som de har gjort är fruktansvärt starkt. Vem hade trott på Djurgården som segrare till slut? Jag tippade laget trea och trodde att de skulle kunna slåss i toppen men att de inte skulle kunna rå på varken Malmö eller AIK.
Kollektivet ledde till guldet
Om någon hade sagt inför säsongen att Djurgården skulle vinna allsvenskan 2019 och man hade fått chansen att måla upp en bild av hur de då hade gjort det så hade jag trott på något helt annat än vad det landade i. Då hade jag gissat att laget hade burits fram av en gigant i form av Erik Berg, antingen i mittlåset eller på mittfältet, och att stjärnan Astrit Ajdarevic fått allt att lossna och bilda en hypervass duo med Mohamed Buya Turay. Jag hade trott att Edward Chilufya fått sitt stora genombrott och blivit en av seriens mest producerande spelare. Per Kristian Bråtveit? En mur i målet och ett riktigt succéförvärv. Men icke. Det blev inte alls så. Berg har varit skadad, Ajdarevic har inte kommit igång, Chilufya har haft ett struligt år med skador och personliga motgångar och mellan stolparna har Tommi Vaiho varit den som levererat. Så hur kunde det bli på det här sättet? Jag tror att mycket handlar om den kollektiva styrkan som Djurgården visat upp i år och tryggheten i spelsättet som tränarduon fått till. Visst, det finns absolut enskilda spelare som stuckit ut (exempelvis Marcus Danielson), men någonstans har 2019 handlat om vad det här laget lyckats göra tillsammans. De har alltid haft en grund av hårt jobb att stå på och när allt inte fungerat i spelet har man klarat av att hitta sina grunder i spelet som gjort att de undvikit rejäla svackor.
Bosses bygge slår mycket som gjorts under senaste åren
Han har spelat i klubben, han har varit ledare i olika roller och bidragit till föreningen över flera olika sejourer. Sportchefen Bosse Andersson återvände inför säsongen 2014 och det han byggt upp tillsammans med vd:n Henrik Berggren slår mycket av det som gjorts i svensk fotboll under perioden. Ekonomin var totalt körd i botten när duon klev in och genom framför allt succéartade köp och försäljningar på transfermarknaden har klubben förvandlats till något helt annat än vad den var då. Djurgården har inte den största av sportsliga organisationer men Anderssons kontaktnät och smarta knep som sportchef räcker långt.
Hur ser Djurgårdens framtid ut?
Så vad händer med Djurgården nu? Det ekonomiska läget är väldigt bra och truppmässigt har man redan mycket på plats till nästa år. Jesper Karlström och Mohamed Buya Turay lär försvinna, och någon guldhjälte till kommer säkert lämna med tanke på att det alltid brukar dyka upp möjligheter för spelare som varit en del av framgångsrika lag - men oavsett ser jag inte varför Djurgården inte skulle kunna ha ett minst lika bra eller bättre lag till 2020. Pengar för att fylla eventuella luckor och spetsa till ytterligare finns. Men så var det ju det här med derbyn… där måste fortfarande Djurgården ta sig ur den onda cirkeln som skapats. Det är inte något att tänka på en dag som denna som djurgårdare, men de fyra derbyförlusterna 2019 blir de nog gärna utan nästa år.