Vad vill ens AFC Eskilstuna?
Det var en period i första halvlek där AFC Eskilstuna mer såg ut som ett vilset lag på en försäsong, än ett lag som spelade en absolut nyckelmatch i slutet av säsongen.
Alexander Farnerud kunde rycka förbi AFC-spelare utan problem. Mamudu Moro behövde inte ens anstränga sig för att ta emot långbollar, trots spelare i rygg. Det var så enkelt i vissa perioder att AFC Eskilstuna-spelarna såg ut mer som spelare som bara var där, än spelare som gjorde något. Den där desperata forceringen som skulle komma i slutet såg vi inte heller.
Det har haft stor spelarrotation, flera skador, och en tränarduo som kanske eller kanske inte är långsiktigt anställda och där huvudtränaren pratar knackig engelska. Det är dåliga förutsättningar för att spela fotboll, men att det ska se ut såhär? Det såg ut som att de inte visste hur de skulle göra i sitt 4-5-1 (som blev mer 3-4-3 när de själva anföll).
Då har vi inte ens kommit in på problemen utanför planen, som att det allt oftare är under 2000 personer på hemmamatcherna (såvida inte Stockholmslagen besöker) och att det var noll personer på bortaläktaren i Helsingborg. Det är så mycket som inte känns allsvenskt.
Det är också fortsatt stökigt på styrelsenivå, där det för två månader sedan avslöjades av Fotbollskanalen att de bröt mot RF:s stadgar med att ha anställda i styrelse och valberedningen. Flera styrelsemedlemmar hoppade av och det skulle varit ett extrainsatt årsmöte för en månad sedan, men inget hände. Det verkar fortfarande inte ha hänt något, två månader efter att flera i styrelsen avgick.
AFC Eskilstuna hade hoppats kunna växa upp till att bli en allsvensk klubb, att de ska lära sig under tiden, men det är svårt att se hur de gör det. Vad vill de ens?
Mamudu Moro
Det var kring Moro som det mesta hände, med rejält blandad utgång. Han skapade 1-0-målet med ett fint ryck och de flesta målchanser var på något sätt Moro med i. Långt ifrån alltid med bra resultat, som när han missade helt öppet mål, men han var åtminstone den som fixade sakerna.
Fem poäng
Den stora förändringen var att Helsingborgs IF kunde missa många chanser, men ändå vinna. Tidigare under säsongen har de känt att de har tappat i sådana här matcher på grund av effektiviteten åt bägge håll, men de vann, har fem poäng ner till kvalplats med sex omgångar kvar, och efter Skånederbyt på torsdag har de matcher kvar mot bland annat Sirius, Kalmar FF, Gif Sundsvall, och Elfsborg.
De ska väl klara det här nu?
AFC utan Nalic och Camara
AFC gör ett mål var 83:e minut när Adi Nalic är med. De gör ett mål var 130:e minut när han inte är med, som idag, och då förbättras den siffran av tre mål i en match mot Kalmar FF. Skillnaden är som ett lag som gör 32-33 mål per säsong, mot ett lag som gör 20-21 mål.
De har dessutom ingen Ousmane Camara som kan fixa mål på egen hand, för han är i Vålerenga nu. Det som de skapade mot Helsingborg var via inläggen, så som det brukar se ut när inte Nalic/Camara inte är med.
Holgersson, såklart
När de klara målchanserna inte gick in, när HIF hade åkt på en kalldusch, när det behövdes något - då var det Markus Holgersson som tog på sig arbetskängorna, rusade på en hörna, och krånglade in 2-1-målet via en AFC:are.
Kanske årets HIF:are på planen, och den som har varit kritisk och krävande till laget utåt. Den spelaren som verkligen, verkligen, verkligen vill göra det här bättre. Ett passande mål för en passande spelare.