Tobias Hysén har spelat i IFK Göteborg under två sejourer, först åren 2007-2013 och sedan från 2016 fram till pensioneringen efter förra säsongen. Under tiden i Blåvitt har laget skiftat olika placeringar och Hysén minns en incident när supportrar avbröt en träning efter missnöje från tidigare förluster.
Under den första säsongen beskriver du förluster mot Gefle och Kalmar där Håkan Mild är vansinnig, men framför allt att det kommer upp en massa supportrar på träningen och du snackar med en av ledarna. Hur rädd var du i den situationen?
- Rädd är jag aldrig. Det finns inget scenario eller någon tanke att någon av våra supportrar skulle ge sig på en spelare. Att de kan stå och skrika och gapa må vara hänt, men att de fysiskt skulle ge sig på en spelare tror jag aldrig skulle hända. Den dagen det händer bryts den barriär som är mellan fans och spelare, då kommer det bli jättesvårt att ha en relation över huvud taget.
- Jag tror aldrig det kommer hända. Jag kanske är naiv, men jag hoppas verkligen inte att det kommer hända. Så rädd, nej, absolut inte. Jag blev mer förbannad om jag ska vara helt ärlig. Det var några som skrek lite mer än andra. Som lagkapten och som äldre spelare som hade lite kött på benen försökte jag få med mig någon av de som skrek och se till att resten lugnade ner sig. Det var den tanke jag hade, att det inte skulle gå överstyr. Det var mer så.
Det här med att man gärna utkräver ansvar ser man då och då i fler klubbar än IFK Göteborg, att man går fram till klacken och blir utskälld om man har gjort en dålig match. Vad ger de samtalen?
- För spelarna: nada. Spelare vet när man har varit dålig. Jag ska inte säga att det inte ger något, för ibland finns det kanske saker som man inte riktigt tänker på utifrån ett supporterperspektiv som man sedan lär sig. Det är mer att du får en förståelse i sådana fall. Men jag blir ingen bättre fotbollsspelare av att stå där och höra sådant. Däremot kan jag som person och spelare i vissa fall förstå att det finns ett syfte med att ställa sig så att supportrarna får prata av sig.
Ibland har de rest långt och så…
- Absolut. Att man går fram till fansen efter en match där det har gått fullständigt åt helvete kan jag göra ibland. Men samtidigt måste det vara på spelarnas initiativ. Det kan aldrig vara ett krav att spelarna ska gå till publiken varje gång de tycker matchen har varit för dålig, för då tappar du hela grejen med att få en diskussion och relation. Ibland kan man själv tycka att det är befogat att gå och prata med fansen för att man tycker att det har varit alldeles för dåligt.
- Men det får aldrig bli att en spelare blir kritiserad för att man inte gör det. Ibland kan jag vara så förbannad över min egen prestation att jag inte kan se nyktert på det de säger, då blir det kontraproduktiv. Då blir det att man själv går dit och är förbannad och då blir ännu mer förbannad. Där måste det finnas en förståelse de gånger en spelare väljer att inte göra det. Däremot finns det inget utrymme över huvud taget för det som hände när de kom upp till träningen, bara klampade rakt in och bröt en träning. För mig är det oförsvarligt. Så gör man inte.
Förstod de det när ni pratades vid?
- Jag vet inte. Jag tror aldrig det har hänt efter det, så jag hoppas det. Jag säger inte att man inte ska få ställa krav och jag säger inte att man inte ska få vara förbannad. Jag har försökt många gånger när jag var lite yngre att försöka ta en dialog och säga att det inte hjälper. Det hjälper inte. De orden jag säger där blir en moralpredikan. Jag har släppt det, det går inte att göra något åt det. Men att komma och bryta en träning för att ställa sig och gapa kommer aldrig hjälpa. Det enda som händer är att spelarna blir rädda eller förbannade. Det hjälper inte.