För tre veckor sedan började han komma ut på träningsplanen igen, för att köra raka löp. För en och en halv vecka sedan gick han in i fotbollsträning igen. I dag spelade Daleho Irandust i premiären mot Malmö FF, och han behövde bara ett par minuter innan han kvitterade mot Malmö FF (1-1). Vägen tillbaka efter den mystiska skadan har varit lång och otydlig, men var i dag värt det.
- Det var så konstigt, för vad vi än gjorde och hur vi än tränade så kom smärtan tillbaka. Jag var ute, fick smärta, kom in, vila, kändes okej, gick ut, började att göra ont igen. Det var en ond cirkel.
Det började kännas redan i december, ungefär i samband med att Irandust var i Belgien för att kolla upp en höftskada. Det kändes inte under januariturnén, men annars var det något konstigt. Ibland var smärtan borta, och ibland kom den tillbaka hela tiden.
- Jag visste aldrig hur lång tid jag skulle vara borta, det var ”vi löser det”.
- Det var mest höger ben. Att ljumsken, skinkan, framsidan, baksidan, det kunde göra ont.
Just osäkerheten var det som var svårast att hantera. Ingen visste vad det var, ingen visste när han skulle komma tillbaka. Till slut fick de koll på att det handlade om något i symfysen, ett område i bäckenet som Irandust hade lite koll på, men också ett område där det är svårt att förklara.
- I mars fick vi reda på det, i slutet av februari eller mars. När jag tog den här sprutan var jag inte helt hundra på att det var rätt. Det har varit jättejobbigt. Inte att jag har varit borta så länge, det är mer att jag under tiden jag var skadad inte visste hur länge jag skulle vara skadad. För min del var det ”Jag kommer vara tillbaka mot Malmö”, det har vi satsat på, men när vi började spela svenska cupen och jag fortfarande var inne, då gick det runt i mitt huvud. Jag försökte vara glad och sprida runt glädje runt omkring mig för att inte oroa folk.
Efter att de kört på med sprutan var det hård träning direkt. Andreas Alm sa att de ville trycka ut det mesta av Irandust varje dag, och i dag kände Irandust sig stark och utan smärta. Han sa också att underlaget på Stadion underlättade, då han gillade hur gräset kändes. En skön belöning för de senaste månaderna.
- Mina nära och kära stöttar mig alltid och säger att jag ska kämpa på. Jag har kanske haft lite i huvudet hur det kommer vara under skadeperioden, men de har kanske haft noll, för jag kanske inte har velat säga att jag blir borta i fyra veckor till för det oroar dem. Pappa trodde det skulle vara en mirakelspruta, att det skulle bota mig direkt. Han fattade inte, och jag fattade inte heller själv. Han frågade mig kanske varje dag. ”Hur är det, vad händer?”, och jag sa att jag inte vet. ”Hur länge blir du borta?”, jag vet inte, men det är fantastiskt kul att vara tillbaka.
- Han skickade några emojis nu, med rosor och hjärtan.