LÄS OCKSÅ: Djurgården försökte köpa Ferencvaros som farmarklubb
I boken Pengarna eller livet, som är skriven av journalisten Malin Roos och släpps under fredagen, berättar Tommy Jacobson om sitt liv. Entreprenören och finansmannen öppnar filterlöst upp om både sina framgångar och motgångar sedan den tuffa barndomen i Linköping.
Jacobson växte upp med en alkoholiserad pappa och en mamma som tvingades ha dubbla jobb för att få allt att gå runt. Att han skulle bli framgångsrik inom finansbranschen, ligga bakom miljardaffärer och vara delaktig i en av Djurgårdens storhetstider fanns inte på kartan för honom. Ribban lade han vid att drömma om att få plugga på universitet.
Sedan tidigare har 66-åringen varit öppen med att han haft problem med psykisk ohälsa och i sin nya bok beskriver han ärligt hur hans liv påverkats av att han har både adhd och bipolär sjukdom. Diagnoserna fick han när han var 59 år gammal och de blev som en sorts bekräftelse för honom själv i jakten på svar kring varför han agerar som han gör. I boken skriver han exempelvis:
"Hur kom det sig att det blev så kaosartat när jag var inblandad i saker? Många gånger handlade det nog om att jag var naiv. Som under åren i Djurgården. Jag förstod inte att det skulle bli bråk och när jag väl förstod struntade jag i det. Jag var frispråkig och brydde mig inte om vad man får och inte får säga. Men allt det andra? Den dåliga impulskontrollen, den obefintliga självkänslan och det eviga bekräftelsebehovet? Mina läkare som jag gått hos i många år säger att i princip allt jag gör drivs av ångest och ett behov av att bevisa mig".
OBS! Texten fortsätter under bilden.
Bokens omslag.
När Fotbollskanalen träffar Jacobson på hans kontor i centrala Stockholm berättar han att arbetet med boken har varit som en berg- och dalbana för honom.
- Och jag har fortfarande inte orkat läsa bokens första kapitel om uppväxten. Det tar på mig så jävla mycket. Sen har jag varit nervös inför boksläppet. Min fru har tidigare sagt till mig: "Den här boken kommer kosta dig karriären". För jag är ganska transparent, säger Jacobson.
- Det finns bara ett läge för mig, att jag är totalt öppen. Ska jag göra det så ska jag göra det. Annars blir det inte på riktigt.
Han förklarar vidare:
- Jag har varit ganska öppen tidigare med att jag har psykiska problem ibland, så det är ingen nyhet för någon, men frågan har väl ändå varit: "Vågar man sätta pengar hos någon som är psyksjuk?". Men jag valde ändå att skriva boken och det har varit väldigt roligt.
- Jag brukar säga att det är för rookies att vara nervös inför marknaden. Men nu har jag faktiskt varit spänd och nervös. Jag har mest funderat på om jag ska bli utskrattad.
Men bokarbetet har också lett till något positivt vad gäller tiden i Djurgården för Jacobson. Han var engagerad i den blårandiga klubben - som bland annat investerare, styrelseledamot och ordförande - under en lång period från runt millenniumskiftet fram till 2013. Och om han tidigare kunnat fastna i mindre härliga funderingar kring sitt avslut och de turbulenta tiderna han var med om så har han nu tänkt om. Numera väljer 66-åringen, som fick vara med om tre SM-guld och tre cupguld, att se tillbaka på allt som hände i Djurgården med glädje.
- Det har varit kul att återuppliva mina minnen med Djurgården. För det blev ju så konstigt mot slutet där. Nu när jag och Malin pratat mycket om Djurgården så har jag känt vilken häftig resa jag fick vara med om, totalt sett.
- Det är lätt att bara minnas slutet. Så är det ofta. Men framför allt första halvan av 2000-talet var magiskt. Och höjdpunkten för mig var Partizan borta (i Champions League). Det var en sådan otrolig häftig grej. Jag insåg när vi började med bokprojektet att jag glömt allt det positiva.
Samtidigt skriver Jacobson i sin bok att han inte varit på en enda match med Djurgården sedan han lämnade klubben. Han följer heller inte allsvenskan mer än via nyhetsrapportering. Nu är det främst Arsenal i Premier League som Jacobson håller koll på, utöver att han tittar mycket på SHL-hockey.
- De 13 åren räckte. Jag fick nog. Och jag är en person, även i jobbet, som antingen är av eller på. När jag på då är jag jättepå. Men när jag inte är på, då är jag helt av.
- Några av mina roligaste stunder i livet har jag haft med Djurgården. Det går inte att komma ifrån.
Jacobson jobbade nära Djurgårdens mångårige ordförande Bosse Lundquist och via sitt bolag Quesada finansierade han tunga värvningar av spelare som Kim Källström och Andreas Isakson.
- Det var så jävla roligt. Alla ville spela i Djurgården då. Och höjdpunkterna vad gäller värvningar var när vi fick in Mattias Jonson. Då var jag tårögd. Det var min drömspelare. En riktig jävla slitvarg med vinnarskalle.
Han beskriver i boken hur han och Lundquist hade "storhetsvansinne" och på fullaste allvar "tänkte bygga en storklubb som dominerade i Europa". Jacobson berättar exempelvis hur duon bestämde sig för att försöka köpa loss den ungerska storklubben Ferencvaros för att använda den som en farmarklubb till Djurgården.
- Det fanns inget styrelsebeslut eller så. Det var jag och Bosse som kom fram till att jag skulle åka ner dit. Jag åkte ner. "Hur ska vi lösa betalningen, då?", då tänkte vi: "Det fixar vi sen", ungefär. En sak i taget.
Någon affär blev aldrig av. Men duon Jacobson/Lundquist hade oavsett storslagna planer.
- Bosse och jag tyckte ju att vi hade ett världsklasslag.
Fanns det en chans för er att haka på det tåget på riktigt, att bli stora ute i Europa?
- Ja, jag tror ju det. Men den visionen hade väl bara jag och Bosse. Det var han och jag som sa det till varandra.
- Jag och Bosse trodde verkligen att vi kunde gå på vatten. När vi var nere på lottningen av Champions League-kvalet och Sanny Åslund var där för AIK, som var i Europa League då, sa jag till honom: "Du åker turistklass, jag kör business". Vi hade lite hybris ett tag där.
Tog den er någonstans också?
- Ja, det är klart att den gjorde. Vi var otroligt visionära. Och utan Bosse Lundquist hade inte Djurgården varit det som det är i dag, även om inte någon supporter kommer ihåg det nu. Han räddade klubben fullständigt 1998.
- Jag tycker det är synd att Bosse inte fått ett bättre eftermäle. Han skulle ha en staty utanför Tele2. Nu skulle väl hammarbyare riva den men han är värd något mycket bättre. Utan honom hade Djurgården gått under 1998/1999.
Jacobson beskriver det som "orättvist och historielöst" att supportrar ville få bort Lundquist 2008, även om han är kritisk till den dåvarande ordförandens sista tid i klubben.
"Han lade sig i hur hemsidan skulle se ut, hade synpunkter på spelare och fick allt fler ovänner i organisationen. Framförallt gjorde han i mina ögon ett digert misstag när han skaffade kontor på kansliet. Med fötterna på skrivbordet i ett flådigt rum med kakelugn blev han som en symbol för en italiensk fotbollsboss hos både styrelsen och de anställda på kansliet. Det var egentligen bara klubbdirektören Bosse Andersson och jag som inte var rädda för honom", skriver Jacobson.
Enligt boken försökte tre tongivande supportrar tvinga bort Lundquist och de planerade att ersätta honom med affärsmannen Douglas Roos. De ville också ha med Jacobson på tåget, varpå han körde ett "dubbelspel".
"Den 6 september firade jag mina 50 år med en fest på Cedergrenska tornet i Danderyd med ett stort antal gäster. En av de inbjudna var Douglas Roos. Som brukligt när jag fyllde jämnt bjöd jag förutom mat och dryck även på ett musikaliskt framträdande. Jag hade just uppträtt live med »Sweet child of mine« när jag fick syn på Douglas i vimlet. Jag gick fram, pussade honom på kinden och sa att han inte skulle tro att något var klart. Vänta och se. Han förstod inte alls vad jag menade - förrän dagen efter när nyheten gick ut i medier. När jag hade fått veta att Bosse skulle uppvaktas av supportrarnas misstroende kommande tisdag såg vi till att boka in en intervju med TV4 på söndagen", skriver Jacobson och fortsätter:
"Att Bosse kunde föregå kuppen dödade inte bara kuppen. Förutom att han kunde berätta att supportrarna konfronterat honom fick han en möjlighet att säga att anledningen till avgångskravet var hans hårda linje gentemot klubbens våldsbenägna supportrar, vilket försatte kuppmakarna i en obekväm försvarsställning".
Han fortsätter:
"Douglas Roos var tvärilsk. Han kunde inte begripa hur jag hade fört honom bakom ljuset på det sättet. Själv kunde jag inte förstå att någon i »de fyras gäng« verkligen trodde att jag skulle göra mig till Judas Iskariot med Bosse Lundquist som offerlamm".
Jacobson skrattar när ämnet kommer på tal.
- Vi (han och Roos) är kompisar nu. Att de drog in mig i det… de fattade inte hur lojal jag var mot Bosse. De blev helt tagna på sängen.
- Jag hade ju 50-årsfest på lördagen och pussade Douglas på kinden och sa att det var en "dödskyss". Det blev ett maffia-citat. Men vi har träffats många gånger efteråt och är polare nu. Sen tror jag kanske ändå det var dags för Bosse att sluta.
I november 2009 blev Jacobson Djurgårdens ordförande och han satt kvar på posten fram till april 2013, då han avgick efter att herrlagets dåvarande tränare Magnus Pehrsson valt att lämna sitt uppdrag. Pehrsson upplevde att han blivit hotad av supportrar.
Jacobson förklarar att det blev svårt för honom att sitta kvar eftersom han kände så starkt för att leda Djurgården just tillsammans med Pehrsson.
- Magnus är en kompis till mig. Så det tog jävligt hårt. Vi hade ju också pratat ihop oss om strategin. Jag ville göra det tillsammans med honom.
- Men jag inser nu att det vi ville göra aldrig var möjligt att genomföra, för vi hade aldrig fått den tiden vi behövde.
När situationen med Pehrsson uppstod hade också flera andra händelser tärt på Jacobson. Han nämner krisen då två grishuvuden adresserades till Kjell Jonevret, hoten som fick Stefan Alvén att lämna och "päronskandalen" mot Mjällby.
I boken konstaterar Jacobson att han borde ha lämnat Djurgården tidigare än vad han gjorde.
- Jag kände en lättnad när jag slutat. Min fru sa till mig på sommaren där att jag var en helt annan människa. Att jag var glad och hade energi igen. Jag borde ha lämnat tidigare. Sista åren tog jävligt hårt. Jag var väldigt trött efteråt.
Han är också självkritisk till hur han agerade i vissa lägen.
"Jag borde ha förstått att det var känsligt att värva Sharbel Touma. Framförallt var det blåögt att tro att vi kunde integrera fotbollen som en del i det stora samhället. Vi hade NHL som förebild där det ingår i kontraktet att klubbarna och spelarna ska engagera sig i välgörenhetsinitiativ när vi drog igång det ena projektet efter det andra", skriver Jacobson.
Till Fotbollskanalen säger han:
- Ska jag vara självkritisk så överskattade jag min vision om att Djurgården skulle bli mer än ett fotbollslag.
- Jag och Magnus (Pehrsson) hade exakt samma vision. Vi ville bygga något större och något långsiktigt. Men jag underskattade tiden vi hade på oss. Jag underskattade kraften i det. Egentligen skiter supportrarna i om vi är en del av samhället eller inte så länge vi vinner nästa match, så uppfattade jag det.
Han fortsätter:
- Den kraften underskattade jag. Jag ville mer än bara bygga ett fotbollslag. Jag borde ha insett att det inte gick på det sättet. Det var lite naivt av mig. Jag trodde vi hade mer tid på oss.
Jacobson är imponerad av Djurgårdens utveckling sedan han lämnade klubben, kallar sportchefen Bosse Andersson för "geni" och känner att föreningen behöver förbereda sig bra för en tid utan honom.
Den nuvarande ordföranden Lars-Erik Sjöberg tycker han också har ett bättre förhållningssätt till rollen än vad han själv hade.
- Jag är inte lika smart som Lars-Erik där. Han hanterar det på ett bättre sätt. Jag vill ju ut och debattera och tjafsa och sådana saker.
- Jag har pratat med Lars-Erik om det där. Att vägen som jag valde är väldigt energikrävande. Jag syntes och var ute och debatterade. Lars-Erik vet ju knappt spelarna själva vem det är.
Hade du kunnat vara en ledare på ett annat sätt?
- Nej, det är den jag är. Jag är likadan nu i jobbet. Det är ett personlighetsdrag.
Han förklarar att det var viktigt för honom att kliva fram och externt markera mot supportrar vid de tillfällen han tyckte att de gick över gränsen.
Jacobson hade exempelvis gärna sett att dagens Djurgården fördömde derbyscenerna mot Hammarby i oktober, då knallskott och bengaler kastades, på ett kraftfullare sätt.
- Jag mår illa när vissa talar om att man förstår supportrarnas frustration. Men jag kanske inte ska döma de för hårt, för de törs väl inte. Supportrarna har en sådan makt.
- Det är en jättesvår balansgång för spelarna och ledarna hur de ska agera.
Han konstaterar att det är i samband med några matcher som problem har uppstått och han har hopp om att fotbollen och polisen ska kunna stänga av personerna som är ansvariga, för att den stora majoriteten av supportrar som sköter sig inte ska drabbas.
- Jag är den förste att förstå att supportrarna gör inramningen. Men jag tror också på att det är ett litet gäng rötägg som det handlar om. Och de har för stor makt. De förstör för så många.
I boken berättar Jacobson om ett tillfälle då ilska riktades mot honom och klubben från supporterhåll. Det var i samband med den ovan nämnda värvningen av den tidigare AIK-spelaren Sharbel Touma 2010. I dag erkänner han att han och klubben gjorde ett misstag.
- Det var ren naivitet från min sida. Jag hade ingen aning om att det skulle vara känsligt. Jag kunde inte drömma om det. Jag var naiv. Jag vet inte ens om jag hade koll på att han hade spelat i AIK.
Övergången ledde till ett möte med supportrar.
- Det var kanske 50 personer där och de fick skälla av sig. De skällde kanske på mig i en kvart. Jag sa bara: "Visst, jag fattar, jag är ledsen". Jag la mig på rygg. Det avslutades med att några kom fram och tackade för att jag tog mig tid.
Hur var dina faktiska möten med supportrar?
- De var bra. Det är som när de var ute efter Stefan Alvén på Kaknäs, då sa jag till honom att jag skulle ta snacket. Och det är ju det som är lite konstigt, att det är hyggliga personer.
- Jag har lärt känna några högt uppsatta inom Firman Boys (AIK:s huliganfalang) också. Det är samma där. Det är liksom hyggliga och vanliga människor som blir som förbytta när det gäller fotboll.
Han fortsätter:
- Jag kan ju förstå deras drivkrafter. De vill tillhöra någonting. De vill tillhöra en grupp av människor. Det är inte så jävla komplicerat rent psykologiskt. Många av de människorna har ju barn och familjer.
- Det är ju som när det var bråk om att vi skulle lämna Stadion. Det var ju säkert många av de som var arga som hade hela sin identitet på just sin platsen på arenan. När man då rycker bort den… då blir det väldigt smärtsamt.
En väldigt stor fråga för Jacobson under hans tid i Djurgården var just den om klubbens nya arena. Länge försökte de blårandiga få till en egen arena när det inte gick att se en framtid på Stockholms stadion, men i slutändan tvingades klubben välja mellan "två dåliga alternativ", som Jacobson beskriver det. Antingen spel på nationalarenan i Solna, där AIK håller till, eller på Tele2 Arena.
I boken berättar Jacobson att ett hemligt möte med dåvarande ordföranden för Svenska Fotbollförbundet, Lars-Åke Lagrell, blev en viktig pusselbit för Djurgården i spelet för att landa ett så bra arenaavtal som möjligt.
"Ingen av oss ville att Djurgården skulle ha Solna som hemadress. För Lagrell var invändningen att gräset inte skulle hålla för två lag och att Friends framförallt var en eventarena som skulle finansieras via konserter och andra evenemang, sådant som han behövde hantera gentemot staden. Därför gjorde vi en deal på mitt kontor. »Vi kommer aldrig spela där«, sa jag. »Jag lovar.« »Men om du bara håller masken och säger att vi är välkomna på Friends kommer vi kunna pressa på Stockholms stad.«. Det var en ren affärsuppgörelse, ett spel helt i Lagrells smak".
Mötet med Lagrell är något som Jacobson kommer minnas under resten av livet, förklarar han.
- Jag älskade verkligen honom. Vilken jäkla pragmatiker. Vi hade bråkat som fan i media och jag tänkte att han skulle komma upp till mitt kontor och vara galen.
- Men när jag tittade ut genom glasdörrarna och såg honom komma gåendes så var han en liten farbror med mungiporna långt uppe. Han var glad som fan. Han sa: "Tommy, kan vi vara överens om en sak, att det här mötet aldrig ägt rum?". Det var så legendariskt.
Jacobson fortsätter:
- Hela den uppgörelsen var så kul så man dör. Vi fick ju klart för oss ganska snabbt att vi inte skulle få en egen arena. Vi skulle aldrig få mark. Stockholms stad var totalt kallsinniga.
- Vi hade egentligen inget alternativ men Stockholms stad trodde ju det, så vi lurade dem och fick en jättebra deal på Tele2. Den var skitbra, verkligen. De ville ha oss där.
Du tror att mötet med Lagrell var viktigt för er?
- Jag tror att det mötet var helt avgörande för hur allt slutade. Han sa: ”Jag säger i media att vi vill ha er där och din motprestation är att du lovar mig att ni aldrig kommer dit”.
Han säger också:
- Arenafrågan tog otroligt mycket kraft. Jag tror inte supportrarna eller medlemmarna fattar vilken lycka det var för Djurgården att hamna på Tele2 Arena. Ekonomin hade aldrig varit som den är i dag annars. Vi tog in 7-8000 åskådare på Stadion och nu är det 15-20 000 på Tele2.
I dag garvar Jacobson gott åt hur han själv svängde i sina uttalanden rörande spel på Tele2 Arena.
- Det finns en jävligt rolig video på mig som någon lagt upp på Youtube. Först intervjuas jag av Lasse Granqvist och då säger jag att vi inte ska spela på Söder så länge jag har något att säga till om. Sedan är det klippt till när jag något år senare välkomnar alla till Tele2 Arena.
I det första klippet säger Jacobson bland annat:
"Det är helt uteslutet. Det kommer inte att ske. Vi kommer inte vara hyresgäster någonstans. Det vore förödande. Det kommer ta död på klubben".
- Men jag brukar försvara mig med att jag menade vad jag sa vid båda tillfällena.
Tror du Djurgården kan få en egen arena någon gång i framtiden?
- Nej. Inte nu när Tele2 finns. De kommer aldrig släppa till mark till ytterligare en arena, inte i Stockholmsområdet i alla fall.
- Jag tror många underskattar hur svåra frågor det är. Det är en politiskt väldigt högkänslig fråga och det finns nog inte plats för tre jättearenor i Stockholm. Och skulle inte vi vara på Tele2 så hade Hammarby fått betala betydligt högre hyra. Det är jag rätt säker på.
Är du öppen för att engagera dig i fotbollen någon gång igen framöver?
- Nej, nej. Det är slut. Allt har sin tid.
Så hur blir det nu då, kommer du förstöra din karriär med den här boken?
- Jag funderade på det när min fru sa det. Men jag kände att om jag skulle dra tillbaka projektet så skulle jag inte kunna se mig själv i spegeln. Då skulle jag vara en fegis så att det inte finns. Jag har sett det som en utmaning.
Hur mår du i dag?
- Det är upp och ner. Jag går på mediciner.
Genom sin bok och öppenheten i den hoppas Jacobson kunna skicka ett budskap till andra entreprenörer och personer i hans bransch att det är okej att må dåligt.
- Jag är helt säker på att det är många i min bransch som mår dåligt. Kanske får de en tankeställare nu. Det finns folk som har öppnat upp sig för mig. Vi har kanske tagit någon lunch och så har de sagt: "Jag mår också dåligt". Då frågar jag: "Varför säger du inte det?" och då blir svaret: "Det går inte, för då kanske jag får sparken".
Även om han utesluter en framtid inom fotbollen är Jacobson tydlig med att han tänker fortsätta jobba så länge han kan. Och framöver vill han utöka sitt samhällsengagemang.
- Jag har bestämt mig för att av allt jag tjänar ska jag ge bort hälften till välgörenhet. Jag kommer göra det genom fyra projekt som jag engagerar mig i och jobbar själv med.
Han har redan blivit en del av ett projekt i Rinkeby där han försöker uppmuntra entreprenörskap och dessutom har han engagerat sig i ett projekt som rör funktionsnedsatta barn.
- Sen ska jag försöka hitta två projekt till.
Är du stolt över resan du gjort?
- Den frågan är intressant. Jag fick den av min svärdotter i somras. Hon sa: "Du måste väl ändå känna att du lyckats". Men vad är att ha lyckats? Med mitt företagande, ja. Men jag har två skilsmässor. Jag tycker jag lyckats bra som pappa men inte som äkta man.
- Det är inte så enkelt att säga att man lyckats. Det handlar om olika områden. Det jag har gjort (yrkesmässigt) har varit jättekul, men om det var värt två äktenskap? Det vetefan.
Men du hade kanske inte de bästa förutsättningarna när du växte upp.
- Nej, så är det. I den meningen har jag lyckats bra. Men det är en annan fråga om jag lyckats bra i livet, avslutar Jacobson.
LÄS OCKSÅ: Djurgården försökte köpa Ferencvaros som farmarklubb