Aron Johannsson, som är född i USA av isländska föräldrar men uppväxt i Island, lämnade sommaren 2019 tyska Bundesliga-klubben Werder Bremen för spel i Hammarby. 29-åringen kom till Bremen under 2015 efter en lyckad sejour i nederländska laget AZ Alkmaar, men var sedan skadeförföljd i den tyska klubben och gjorde på fyra säsonger fyra mål och fyra assist på 28 matcher i Bundesliga.
Johannsson hade bland annat, under sin sejour i Bremen, både höftproblem och knäproblem, men framför allt krånglade ena vristen. Återkommande vristproblem och operationer gjorde att han missade slutet av säsongen 2017/2018, precis som hela säsongen 2018/2019. Det tärde på honom.
Men när han kom till Bajen var han äntligen frisk och hel igen - om än något matchotränad. Hammarby gav besked om att anfallaren behövde en startsträcka för att komma igång och Johannsson trivdes till en början bra, men sedan började ena vristen att göra ont igen, en påminnelse om en tung tid i Tyskland.
För anfallaren började - med anledning av de stora skadeproblemen - att må dåligt i Tyskland och utan att han riktigt visste hur han skulle hantera och ta i tu med det. Johannsson höll till en början de negativa tankarna för sig själv.
- I Bremen hade vi psykologer i laget och varje gång han frågade mig om hur jag mådde sa jag bara att det var bra, då jag inte ville prata om det. Jag tror att jag inte ville verka svag när jag egentligen bara behövde hjälp. Det är helt fel attityd, berättar han för Fotbollskanalen och fortsätter:
- Det var också mentalt svårt mig att hantera hela situationen med att jag hade varit skadad så länge och när jag kom hit till Hammarby hade jag stora förväntningar på mig själv, men jag var oförmögen att leverera, då min fysik inte var så bra efter att jag hade varit skadad och borta från spel så länge. Jag hade bara tränat i ett par veckor, samtidigt som laget var mitt uppe i säsongen. Det gjorde det svårt att komma in i det och det var väldigt tufft. Det var första gången i min karriär och i mitt liv där jag mentalt sett inte var förberedd. Det tog på mig mycket mentalt och var väldigt tufft.
- Jag har lärt mig nu när jag har blivit äldre att det aldrig är försent att be om hjälp. Jag skulle ha hanterat min situation annorlunda om jag hade fått guidning av någon. Varje gång jag skadade min vrist gick jag till fysioterapeuten och bad om hjälp, men om jag var nere mentalt, deprimerad eller vad det nu kan var frågade jag inte efter hjälp och höll det i stället inom mig för mig själv. Då blev det i slutändan för mycket. Tack och lov har jag en bra och stark flickvän, som sa att jag skulle prata med någon.
Johannsson tog efter flytten till Hammarby hjälp av psykologer, både i Sverige och på Island. Anfallaren övervägde ett tag till och med att lägga av, men kom på andra tankar efter värdefulla samtal.
- Jag funderade på att sluta både innan och efter att jag kom till Hammarby. Det var tufft för mig när jag kom till Hammarby. Det gick bra första veckorna, men sedan började jag känna smärta igen i min vrist och då tänkte jag: "Kanske har jag för mycket smärta och borde sluta". Det var tufft att tänka på om jag skulle kunna komma varje dag eller om jag bara skulle sluta. Det var både en smärta mentalt och fysiskt, men jag började prata med människor och det hjälpte mig mycket, säger han.
Anfallaren fortsätter:
- Jag är mycket gladare nu. För mig har det handlat mycket om mina skador och nu känner jag mig bra och har accepterat vad som hänt med min vrist. Nu försöker jag, som sagt, gå vidare, vara glad, hålla fokus på den nya säsongen och göra mitt bästa varje dag.
Däremot pratar han ännu med psykologer. Han tar ett steg i taget mot fullt välmående.
- Det är inte som att sätta på ett bandage och att det sedan är borta för alltid. Det är inte ett lika stort problem som förra sommaren, men jag tycker fortfarande att det är bra för mig att prata med människor om det och jag gör det fortfarande.
Skulle du säga att du har haft psykisk ohälsa?
- Nej, jag skulle inte säga att det var psykisk ohälsa. Jag hade bara en tuff tid. Jag vet inte vilket ord man kan sätta på det, men jag var väldigt nere och gick igenom en tuff tid i mitt liv. Fysioterapeuterna och läkarna i klubbarna, samt psykologerna som jag har pratat med i Sverige och i Island, har hjälpt mig mycket. Jag vet inte vilket ord man sätter på det, men det har varit en tuff tid, säger han.
Johannsson är tydlig med att han ser en problematik i att det, i fotbollens värld, kan ses som ett tecken på svaghet att må dåligt. Han återkommer ofta till att det är enkelt för en spelare att be en fysioterapeut om fysiska råd, men att det är svårare att söka upp en psykolog för mentala problem, även om det egentligen inte borde vara på det viset.
Han önskar att han hade pratat med någon tidigare än vad han gjorde för att hantera alla skador i Tyskland på ett bättre sätt mentalt.
- Jag kan bara prata för mig själv, men jag tror att sättet som jag hanterade mina skador på hade kunnat vara mycket bättre om jag tidigare hade fått hjälp av psykologer. Jag hade två, tre stora skador på mindre än fyra år och då var jag 25-27 år, mina bästa år i min karriär. Det var tufft mentalt att hantera det och jag tror inte att jag kunde hantera det. Jag försökte bara fajtas för att komma tillbaka, men då kom det alltid en ny skada. Jag tror att det hade varit bättre för mig att börja prata med någon tidigare i min karriär för att få hjälp med guidning genom den tuffa tiden.
Därför ville han nu berätta sin historia, för att hjälpa andra att ta steget och be om hjälp om de inte mår bra. Han vill inte att andra spelare ska vänta med något sådant för att de inte vågar eller för att de möjligen tänker att de kan anses vara svaga. Det synsättet på mentala problem eller att må dåligt måste bort, menar Johannsson.
- Jag berättar min historia för att jag vill att en ung spelare som går igenom liknande problem ska veta att det är okej att be om hjälp. Jag skulle inte säga att psykisk ohälsa är ett bra ord. För mig är det normalt. Jag har sagt det ett par gånger nu, men om du skadar din vrist går du direkt till fysioterapeuten och jag tycker att du direkt borde gå och prata med någon du litar på om du mår dåligt också för att berätta hur du känner. Jag borde ha gjort det tidigare och det är därför jag pratar om det öppet nu. Jag har inget att dölja. Jag tror att det är bra, speciellt för unga killar. De kanske tänker: "Om han kan göra det kan jag också göra det".
Johansson fortsätter:
- Jag skulle vilja rekommendera alla unga killar och egentligen alla som spelar, men speciellt unga människor, att inte vara rädda för att prata med folk eller att fråga efter hjälp. Det var ju det misstaget jag gjorde, att jag inte bad om hjälp tidigare för att lära mig hur jag skulle hantera det.
Nu har han därmed lagt det bakom sig och har börjat ta sikte på en ny säsong. I lördags gjorde han 90 minuter på planen i träningsmötet med Slavia Prag som slutade med 4-2-förlust och även framöver hoppas han på att få behålla en startplats i Hammarby.
- Mitt stora mål är att spela alla matcher, vara frisk, må bra och vara glad. Med det tror jag även att laget kommer att utvecklas. Förhoppningsvis slåss vi i slutet av säsongen i toppen av ligan, samtidigt som jag är med i toppen av skytteligan. Om jag skulle välja mellan att göra noll mål och vinna ligan eller att vinna skytteligan kontra att vinna ligan skulle jag välja att vinna ligan varje gång. Det viktigaste för mig är att laget spelar bra och i slutet av säsongen ska vi slåss om titeln.
Johannson har dock förstås en förhoppning om att för egen del börja göra många mål igen.
- Jag känner att jag kommer att göra mål och assist till mina lagkamrater när jag spelar vecka ut och vecka in. Jag är inte orolig över det. Det enda jag vill nu är att vara glad, spela alla matcher och varje vecka. Det är det som det handlar om.
29-åringen har kontrakt med Bajen till sommaren 2022, men menar att han i framtiden vill spela i en av de stora europeiska ligorna igen.
- Jag tycker att jag, om jag är frisk, kan spela åtminstone i Tyskland igen, då jag har gjort det förut. När jag fick spela ett par matcher i följd spelade jag bra och gjorde mål och assist. Jag vet att jag kan spela i Tyskland och kanske spelar jag där en dag igen, men för mig är det nu viktigast att vara glad och njuta av fotbollen igen och spela varje vecka och göra något bra med Hammarby.
En annan dröm som lever, vid sidan av klubblagsfotbollen, för anfallaren är att få representera USA:s landslag igen. Johansson har fyra mål på 19 A-landskamper på cv:t och kom bland annat till spel i VM 2014 i Brasilien, men har nu inte gjort en landslagsmatch sedan september 2015 på grund av skadeproblemen.
- Jag tror att min tid i USA:s landslag hade varit mycket bättre om jag hade fortsatt att vara frisk och i form. Senast jag blev kallad dit var för lite mer än två år sedan, så på grund av skador har jag inte kunnat vara med. Jag har en dröm om att komma tillbaka till landslaget, men det hör ihop med att jag måste spela bra i Hammarby. Jag känner att jag borde tillhöra landslaget om jag är frisk och mår bra.
För det är just USA som Johannsson har valt. Anfallaren är född av isländska föräldrar i Mobile i Alabama, USA, men flyttade vid tre års ålder tillbaka till Island och är därmed uppväxt i landet. Johannsson berättar att en anledning till att han valde USA är att han såg en lättare väg till att få spela ett VM, vilket han också fick 2014 i Brasilien, men även att han alltid har velat gå lite annorlunda vägar, gentemot andra, i livet.
- Det var tufft. Jag spelade i Danmark då och spelade med många goda vänner i det isländska U21-landslaget, men sedan kallade Jürgen Klinsmann (tidigare förbundskapten för USA) på mig och presenterade möjligheten för mig att spela för USA. Jag tog då ett beslut och har haft många otroliga ögonblick med landslaget som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva med Island, men nu har de också fått uppleva många otroliga upplevelser som folk för fem, sex år sedan inte ens hade kunnat drömma om.
- Det var såklart, vid den tidpunkten, lättare att komma till VM med USA än med Island, men du kan egentligen fråga mig om det här beslutet oavsett vad som händer kommande fem åren och jag hade ändå inte gett dig ett annat svar än att jag skulle välja USA. För mig handlade det också om att jag ville spela för just USA. Det hade varit normalt för mig att välja Island eftersom att jag växte upp där och har många vänner i landslaget, men jag har i hela mitt liv velat göra lite annorlunda grejer än alla andra.
- Jag tog det här beslutet för mig och ingen annan. Jag är glad över det beslutet och står fast vid det. Jag är glad över att Jürgen gav mig den möjligheten, då det har varit en fantastisk tid, samtidigt som jag dock nu har haft skador och inte kunnat spela på fyra år i landslaget.
Hur reagerade folk på Island på ditt beslut?
- Det var en del som var besvikna över mitt beslut, men samtidigt respekterade andra det. Nu efter att Island har gått till EM och VM är inte så många besvikna på mig. De har haft en fantastisk tid senaste åren och förhoppningsvis kommer de till fler stora turneringar, precis som jag. Jag hoppas komma till stora turneringar med USA:s landslag.
Johannsson hoppas därmed framöver på att få ett samtal av USA:s nye förbundskapten Gregg Berhalter, som även har en bakgrund som tränare i Bajen mellan 2011 och 2013 i superettan, men framför allt är han bara glad över att kunna må bra igen, kunna träna för fullt och njuta av fotbollen så som han gjorde förut.
- Jag tror inte att många människor vet hur tufft det var för mig. Min flickvän är troligen den enda som vet. Det var första gången i mitt liv som jag inte bara hade en skada, även andra saker pågick i mitt huvud. Nu vill jag lägga det bakom mig, se framåt och gå tillbaka till mitt riktiga jag. Jag vill vara glad, njuta och vara positiv.