Kennedy Bakircioglu kom till Hammarby som 18-åring från Assyriska inför säsongen 1999. Sedan dess har det blivit nästan tolv säsonger i den grönvita tröjan, med en lång utlandskarriär i klubbar som Ajax, Twente och Racing Santander i La Liga däremellan.
Men nu har Kennedys långa karriär nått sitt slut. I gårdagens möte med Häcken klev mittfältaren för sista gången i någonsin in på Tele2 Arena som Hammarby-spelare, och hyllades stort av en rekordpublik på nästan 32 000 åskådare.
- Det har varit en häftig upplevelse. Det var otroliga ögonblick att få vara med om, speciellt när man kom in och värmde upp med grabbarna, och sedan tifot… det var helt magiskt, säger Kennedy storögt, och fortsätter:
- Det blev jag väldigt rörd av. Det är mycket att ta in, mycket känslor. Men det är också vackert. Det är ett fint slut. Jag har haft en lång karriär, och det känns som att det här var det rätta sättet att avsluta på, här hemma i en så viktig match när vi krigar om Europaplatsen. Nu har vi allt i egna händer, om vi vinner sista matchen har vi tagit en Europaplats och då har vi gjort ett fantastiskt bra jobb.
Hur mycket visste du om innan?
- Jag visste inget om tifot eller så, men Bajen gick igenom med mig vad som skulle ske efter matchen. Jag fick veta hur det skulle bli och hur planen var för allt. Det var vackert, måste jag säga.
Hammarby berättade dessutom att man nu väljer att pensionera Kennedys tröja nummer tio i tio år framåt.
- Det är helt fantastiskt. Det är magiskt. Det känns som att man har gjort något som klubben och supportrarna har uppskattat. Vi har skapat fina minnen tillsammans från dag ett. Att ingen ska ha tian på tio år… för mig är det jättestort. Jag blir väldigt glad och stolt över det. Jag har gjort ett bra jobb.
Efter matchen fick Kennedy ta emot hyllningar av en mängd profiler och gamla lagkamrater på storbildsskärmen - inte minst av en viss Zlatan Ibrahimovic.
- Zlatan är en vän till mig, vi har spelat ihop och så. Jag blev mer överraskad över Klaas-Jan Huntelaar från Ajax hälsning, att han tog sig tid att göra det här. Vi spelade ihop. Det var jätteroligt att få en sådan hälsning. Det var häftigt.
Hyllningarna följdes av att Kennedy själv fick ta över mikrofonen och rikta sig till publiken med ett känslomässigt tal.
- Det var mycket känslor. Allt kom inifrån mig, hur känslan var. Att kliva in på Söderstadion som tonåring… det är mycket minnen som kommer fram. Jag försökte sätta ihop det på ett bra sätt. Det enda som var lite jobbigt var mikrofonen, för jag hörde mig själv i bakgrunden hela tiden. Det blev lite hackigt emellanåt. Men det löste sig och blev bra till slut. Det var mycket känslor som kom. Allt kom inifrån. Det var mycket kärlek. Det var mäktigt.
Vad var bäst med hela dagen?
- Allt. Det var inget som var bättre än något annat. Allt från starten till slutet var häftigt. Förlåt för att jag pratar om tifot igen nu, men det är det sjukaste jag har sett. Det var mäktigt, måste jag säga.
Hur var det att sätta sig på bänken efter ett sådant tifo och sådana hyllningar? Det måste ha känts lite konstigt?
- Samtidigt visste man att det var så det var. Jag skulle inte starta, men jag fick vara med och leda laget in. Jag fick hyllningarna och fick pusha på grabbarna och sedan sätta mig. Jag visste att jag skulle få spela.
Visste du det?
- Ja, det hade vi lite snack om innan. Sedan visste jag inte exakt när eller hur mycket. Men det var bestämt att jag skulle spela. Det var ändå rätt bra, tycker jag. Jag hade bara önskat att jag hade gjort mål på den frispark som jag slog. Det hade varit jäkligt bra och ett fint avslut, säger Kennedy och skrattar.
- Men jag ska inte gräma mig för mycket för det. Får glädjas åt att jag har gjort det tidigare och fick göra det även i år mot Göteborg. Det betyder väldigt mycket, eftersom det är mitt sista år. Någonstans var allt detta menat.
Målet från oktober tidigare i år när Kennedy drog in en frispark från långt håll i krysset och firade med att fånga en öl från publiken och dricka ur den kommer högt upp när han minns tillbaka på sina upplevelser i den grönvita tröjan.
- Det finns många bra minnen. 2001 är ett väldigt fint minne. Sedan att jag fick göra sista målet på gamla Söderstadion och när vi tog oss upp 2014… Det är väldigt starka minnen. Men det här kommer absolut med bland topp tre. Målet kom lite i skymundan också. Det var ett väldigt fint mål men firandet blev pricken över i:et. Det blev häftigt att jag fick glädjas över målet med supportrarna och fånga ett plastglas med öl, det kan ju inte bli bättre.
Det som hände mot Blåvitt var nästan så bra att Kennedy ville lägga skorna på hyllan redan då.
- Jag hade det i tankarna lite grann. Jag visste att det redan var bestämt med en avskedsmatch, men jag hade gärna gjort det redan efter den matchen. Att ta dit alla, ha en presskonferens och säga att jag skulle lägga skorna på hyllan och tacka för mig. Det hade varit så jäkla klockrent. Men jag vet att det inte skulle funkat, det var den här dagen som var den speciella dagen. Jag har en väldig respekt till alla som har tagit sig tid, framför allt tifogruppen och alla ultras, alla inblandade i allt det här… vi har gjort en väldig massa resor tillsammans på bortamatcher, det har varit jobbigt, det har varit glädje - alla de här minnena. Alla gånger man har stått och pratat med supportrarna. Det är så här fotbollen är.
Det finns dock en liten chans att de sista minuterna i fotbollskarriären kommer nästa helg borta mot Östersund. Planen är att Kennedy ska åka med upp till Jämtland.
- Så är det tänkt. Sedan får vi se vad som händer. Jag måste landa med allt först.
Hur kommer det bli att lämna laget nu när man slåss i toppen?
- Det var bestämt innan. Oavsett om det hade blivit SM-guld eller Europaspel så var det inget som vi kunde förutse innan. Vi var ganska eniga om att det här skulle bli sista året. Jag är väldigt glad och stolt över grabbarnas prestationer. Oavsett om vi tar klivet ut i Europa eller inte kommer jag vara på plats och följa laget från läktaren tillsammans med supportrarna.
Framöver siktar Kennedy på att stötta laget från läktarna - och inte minst gå med i den traditionsenliga marschen inför premiären.
- Jag har alltid velat vara med och marschera inför premiären, men har ju aldrig kunnat för att jag har spelat. Men nu ska jag vara på plats tillsammans med gänget. Det kan jag lova dig, det ska jag verkligen göra.
Vad kommer du att sakna mest efter karriären?
- Att träffa alla människor. Att vara där varje dag. Surret med grabbarna i omklädningsrummet. Bortaresorna. Träningslägren. Allt det kommer jag att sakna, det är jag säker på. Det är en del av själva fotbollslivet. Det kommer inte bli så mer. Jag kanske kommer få någon funktion inom föreningen på något annat sätt, men det är annorlunda att vara fotbollsspelare. Men för att vara riktigt ärlig är det också riktigt skönt på ett sätt att känna att jag aldrig mer ska ladda inför match, jag ska inte behöva tänka på vad jag äter, att behöva åka bort från familjen på helgerna… Nu kan jag verkligen slappna av och vara med familjen. Jag ska stötta min son Leo som själv spelar fotboll. Han har saknat att jag är där, jag har ofta haft match eller träning. Det är mamma som har varit där då, och jag tror att han ser upp till pappa och vill att jag ska vara där. Jag kommer ha väldigt mycket mer tid. Nu satte jag väldigt stor press på min son här, men pappa har levt med press hela livet. Jag måste härda honom, säger Kennedy med ett skratt.
Blir det han som tar över tian i Bajen sedan?
- Vi får se, varför inte? Han älskar ju fotboll. Jag har aldrig tvingat honom till något, och kommer alltid vara där för honom och stötta honom vad som än händer. Sedan får vi se. Han har absolut förutsättningarna.
Vad händer nu efter karriären?
- Jag har lite idéer. Jag har ett projekt på gång. Jag kan dock inte avslöja exakt vad det är innan det är 100-procentigt. Idéer finns, det är mycket som händer. Men jag vill gärna ha en liten paus i början, att jag känner att jag har lite fritid. Det har jag saknat, och jag tror att jag behöver det. Sedan sätter vi igång med det andra när jag känner mig redo. Men just nu har vi lite idéer kring samarbete med Bajen.
Kennedy menar att han gärna ser sig själv ha en roll inom Hammarby någon gång i framtiden.
- Det hoppas jag. Det här projektet som jag har på gång rör ett samarbete med klubben. Det känns absolut som att jag vill ha någon funktion inom klubben, det är inget snack om det. Det vore jättekul. Det tror jag också att vi kommer ha på något sätt, sedan får vi se vad det blir exakt.
Att bli tränare är inget som är aktuellt, i alla fall inte just nu.
- Vi får se. Jag utesluter inget. Men just nu har jag inte det i mina tankar. Men man får se vad som händer i framtiden. Det är inte omöjligt, men just nu har jag andra planer som är intressantare.
När Kennedy Bakircioglu nu avslutar sin karriär är han inne på sin andra långa sejour i Hammarby. Under den första var han med och förde klubben till sitt första SM-guld någonsin, men när han sommaren 2012 vände tillbaka till Stockholm från spanska Racing Santander var det till en klubb som var inne på sin tredje raka säsong i superettan.
- När jag kom tillbaka till Hammarby var det nästan lite läskigt hur allt var kring klubben. Det var väldigt mycket spelare i truppen och det var ekonomiska problem. Att gå från La Liga till att spela mot Ljungskile och Ängelholm borta är inget man önskar att göra egentligen. Men jag bet ihop, jag ville tillbaka till Hammarby för att hjälpa klubben. Det är klubben i mitt hjärta som just då blödde. Jag hade följt klubben, och då var det jobbigt att se dem och våra supportrar som är helt fantastiska, att se dem lida på det sättet så länge. Jag bestämde mig för att komma tillbaka och ville verkligen göra det för Hammarby, för klubben och för supportrarnas skull. Jag hade målsättningar, och jag har uppnått alla dem. Det är inget som inte blivit som jag tänkt mig. Jag har lyckats med det som jag har velat.
Kennedy fortsätter:
- Det är klart att jag önskar att Hammarby hade varit i allsvenskan och krigat i toppen som nu när jag kom 2012. Då hade vi säkert krigat om guldet. Förutsättningarna hade varit helt annorlunda. Men nu fick vi ta några steg tillbaka, se till att Hammarby kom till en stabil ekonomisk situation och att man blev ett stabilt allsvenskt lag till att börja med. Sedan fick man bygga vidare, och det är så det har varit under sex års tid sedan jag kom. Jag är ändå glad, jag ångrar inget. Kärleken jag får nu visar att jag har visat hjärta för klubben. Jag har dessutom fått dubbelt så mycket tillbaka. Det betyder mycket för mig.