Allsvenskan har i många år haft levande och pulserande guldstrider under de senaste åren. I fjol var det en guldfinal mellan Elfsborg och Malmö FF i sista omgången. Och flera av säsongerna har det varit kamp in i de sista matchminuterna.
Inget talar för något liknande hösten 2024. Djurgården hade en möjlighet att få liv i toppstriden när man klev ut på gräset i Malmö. En 08-seger hade öppnat inte bara för de blårandiga utan i teorin även för Hammarby och AIK som inte störs av Europa och ska möta Malmö FF hemma under hösten.
Inramningen i Malmö var därefter och det var bra besatt på läktarna trots att tågstrul stoppat en del på väg söderut. Det small en hel del i de tidiga duellerna och det gick att känna betydelsen av matchen. Ett tryck på Djurgården att vinna för att på allvar ge sig in i en guldkamp, men i verkligheten var det över ganska snabbt.
Hugo Bolin har inte haft en spikrak väg till Malmös A-lag. Talangen från Borås-trakten har gått vägen om Olympic och Degerfors innan Henrik Rydström börjat ge honom mer och mer speltid. Flytten för Sebastian Nanasi öppnar för än mer. I toppmötet med Djurgården fick han starta för åttonde gången i allsvenskan i år.
Bolin svarade med att böja in 1-0 efter nio minuter och tråckla in 3-0 efter 22 minuter. Det sista målet klassades som ett självmål, men det var den skicklige yttern som tog sig förbi motståndare längs kortlinjen och avslutade. Visst, bollen fick hjälp in bakom Jacob Rinne men det var Bolin insats.
Där emellan hade Anders Christiansen visat klass genom att skicka in 2-0 när han sökte avslut två gånger om. Dansken var dessutom högst delaktig i ledningsmålet när han i en bollmottagning vände bort en Djurgården-spelare och kort därefter hittade Bolin med en crossboll.
Djurgården hade det jobbigt och det kunde blivit fler Malmö-mål innan Marcus Danielson & Co lyckades stoppa blödningarna efter en dryg halvtimme. Försvarsspelet brast över hela linjen för bortalaget och det är klart att det var många frågetecken efter inledningen av toppmötet. Här skulle man pumpa liv i guldstriden, men snarare blev det tvärtom.
Nu måste man säga att bortalagets förutsättningar knappast var optimala med en sen bortamatch i Slovenien i torsdags och tidigt toppmöte på söndagen. Det bidrog garanterat till en del vilande av spelare och att man kanske inte hade den där extra kraften och energin som behövs. Och när det rasslade in mål blev det nog bara tyngre och tyngre.
Naturligtvis kan man påpeka att även Malmö FF hade match i Prag i veckan, men det var i tisdags och nu hade man hemmamatch mot Djurgården. Man kunde tro att Djurgården skulle surfa på den starka insatsen när man tog sig vidare till ligaspelet i Conference League, men 3-0 knocken på 22 minuter var svårparerad.
Man kan flika in att även Europa-lyckade Elfsborg som spelade sent i torsdags gick på en smäll mot BP. Borås-laget tappade poäng på Grimsta IP efter 3-3 och kunde förlorat. Det är klart att Europa-spel sliter på manskap och utmanar lagen. Något även Malmö FF kände av förra helgen mot Kalmar FF då det blev 2-2.
För alla som ogillar Malmös dominans - tre SM-guld de senaste fyra åren och åtta sedan 2010 - är kanske Europa-spelet det enda som kan hota Henrik Rydströms lag från att hissa Lennart Johanssons pokal återigen. För man ska trycka in fyra matcher innan allsvenskan är över och då ingår resor till Baku och Istanbul. Lägg till bortamatcher mot AIK och Hammarby, även om det är ett klent hopp.
Efter hand kom Djurgården in i söndagens matchen när intensiteten föll och Santeri Haarala borde reducerat tätt före paus efter att Rasmus Schüller snott bollen från Sergio Pena. Nyvärvade anfallaren Haarala som fått starta i stället för Deniz Hummet fick inte till avslutet utan bollen gick utanför.
Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf skiftade på en del positioner i pausen och gjorde ett rejält försök att utmana Malmö. Man skapade möjligheter nog för att göra mål och få liv i matchen, men skärpan saknades. Statistiken visade att Djurgården var nära Malmö FF i förväntade mål, men statistik är en sak och verkligheten en annan.
I stället var det Isaac Kiese Thelin som kunde skicka in 4-0 och bygga på MFF:s överlägsna målskillnad. Klart att det är ett styrkebesked att MFF kan sälja Derek Cornelius och Sebastian Nanasi och både nå Europa League och vara på väg mot klubbens 24 SM-guld. Sedan var kanske inte MFF-försvaret klockrent hela matchen, men det räckte.
Frågan är hur Djurgården tar det här? Oron kring klubben efter derbyförlusten mot AIK skakade om, men vinsten mot Sirius följt av framgången mot Maribor lugnade läget. Klarar supportrar att se det större perspektivet av stark ekonomi, spel i Europa och ny kamp om medaljer eller blir det besvikelse?
Många klubbar i allsvenskan hade säkert velat byta förutsättningar med Djurgården, men supporterskap är mer än miljoner på banken. Det är klart att det ställs en del jobbiga frågor. Hur bra är de nya värvningarna? Är tränarparet rätt? Nöjer vi oss med medaljer och spel i Europa? Och hur kan det bli ett nytt SM-guld?
Ja, om man ska se på Malmö har deras grund varit liten omsättning på alla positioner utom tränarposten. Sedan är det svårt att kopiera en klubb som är en ensam maktfaktor i inte bara Malmö utan i Skåne. Fast det sämsta för svensk fotboll är om man ger upp jakten på MFF. I höst och framåt.