Tillsammans med TV4 Sport har fotbollskanalen.se genomfört en heltäckande kartläggning över kretsen av beslutsfattare inom svensk fotboll – och resultatet är nedslående för de som eftersträvar jämlikhet, som SvFF varit tydliga med att de gör.
Bland de högst placerade förtroendevalda i förbund, på distriktsnivå och bland såväl herr- som damklubbar finns en förkrossande majoritet manliga representanter. Drygt tre fjärdedelar (76 procent) är män och knappt en fjärdedel (återstående 24 procent) är kvinnor. Vad gäller personer födda utanför Skandinavien finns bara elva personer bland de totalt 507 makthavare som ingår i kartläggningen.
Men det går att hitta normbrytande inslag. Människor som skiljer sig från den rådande bilden, antingen genom sitt kön eller sin härkomst, men som ändå slagit sig fram och höga poster inom Sveriges största folkrörelse. En av dessa är Åsa Sånemyr som under en kortare period kring 2010 var VD för Hammarby Fotboll.
När fotbollskanalen.se talar med henne är hon inte förvånad över fotbollens snedvridna representation, men suckar uppgivet över att så lite förändrats under de fem år som gått sedan hon lämnade branschen för ett toppjobb hos ett svenskt klädföretag.
- Tyvärr stämmer era grafer och er statistik överens med den känslan jag själv haft, men samtidigt är det tråkigt att se svart på vitt hur det faktiskt ser ut, säger hon om granskningen.
Enligt Åsa Sånemyr kan man hitta flera förklaringar till varför maktstrukturer befästs och upprätthålls, och en av dem handlar om identifikation. Om bilden av fotbollens makthavare är ”gubbig” blir det svårt för unga människor, kvinnor och invandrare att ens kunna se sig själv i den miljön.
- Det är väl två saker som är påtagliga. Å ena sidan kan den som kommer utifrån känna: ”Det här är inte för mig, det finns ingen med mina erfarenheter eller min bakgrund här”. Och å andra sidan har de som redan sitter inne i organisationerna en viss bild av hur en nykomling ”ska” se ut. Även om det inte alltid är medvetna val som sker så blir utfallet att man hela tiden rekryterar utifrån samma mall, säger Åsa Sånemyr.
Men det värsta är, enligt henne, egentligen inte att fotbollen har representationsproblem – utan snarare att viljan till förändring tycks vara så liten.
- Mest beklämmande är väl att varken SvFF eller Sef har någon mångfald i sina styrelserum. Det är ju faktiskt de som måste gå i bräschen för resten av sporten, men det gör de inte. Tyvärr upplevde jag under min tid inom fotbollen just ett sådant exkluderande förhållningssätt från makteliten. Man ville sköta saker på samma sätt som man alltid gjort och då är det klart att det inte blir några förbättringar heller.
På vilket sätt menar du att det var exkluderande?
- För egen del upplevde jag att nytänkande var jobbigt för många. Det fanns helt enkelt ingen vilja att göra saker annorlunda än tidigare. Och då blir det ju så att samma personer som alltid har styrt fortsätter att göra det. Sedan upplevde jag också som relativt ung kvinna och VD i en Stockholmsklubb att många hade ett behov av att förklara hur saker och ting skulle gå till, även om det inte var deras jobb att avgöra utan mitt. Jag vet inte om alla har liknande upplevelser, men för mig var det tydligt i alla fall.
Åsa Sånemyr framhåller dock att det inom Hammarby, även om det inte var direkt uttalat, fanns en önskan om att förändra spelplanen. Bland annat genom hennes ankomst till klubben ville styrelsen få fram en bättre representation, vilket man ansåg skulle vara gynnsamt för verksamheten på längre sikt.
- Vi vet ju att forskningen entydigt pekar på nyttan med mångfald. Det gäller alla arbetsplatser. Och tittar man på fotbollen specifikt är det klart att fler personer från andra socialgrupper och härkomster skulle vara väldigt positivt. Det finns redan en enorm spridning av människor både på planen och i publiken, i det som brukar kallas fotbollskulturen och som utgör det finaste med den här sporten. Att alla får vara med. Så egentligen vore det helt naturligt om samma fördelning följde med även upp på maktnivåerna, men tråkigt nog är det inte så. Långt därifrån.
Vad skulle fotbollen framför allt tjäna på att få en större mångfald?
- En tydlig sak som jag har tänkt på är kommunikationen. Inom svensk fotboll idag finns ett kommunikationsproblem där supportrarna och makthavarna kommer från olika världar. De pratar inte samma språk med varandra. Ett exempel jag särskilt minns är från ett Sef-möte där det på allvar diskuterades hur man skulle hantera frågor om fans. Skulle de ligga under evenemang eller säkerhet på dagordningen? Det är klart att det blir en polarisering om makthavarna ser på supportrarna som en säkerhetsfråga – eller kanske rentav en säkerhetsrisk. Om yngre människor, kvinnor och personer från olika bakgrunder funnits med bland beslutsfattarna tror jag att grundsynen hade varit en annan. Då hade man kunnat bryta upp många av de låsningar som finns just nu.
Vad ska man göra för att komma tillrätta med situationen som den ser ut idag?
- Som sagt tycker jag att SvFF har ett särskilt ansvar. Och ser man på era siffror har de en rejäl bakläxa där. De måste ta en mycket tydligare ståndpunkt. Det är dags att svensk fotboll moderniserar sig.
Hur ska det gå till rent konkret?
- Man får göra som inom sin sportsliga vardag: Sätta upp tydliga och mätbara mål. Saker som går att bryta ned och utvärdera. Till att börja med kanske man väljer att fokusera på manligt och kvinnligt eller att få in fler utlandsfödda. Men det viktigaste är att man tar små steg hela tiden. Det är mycket bättre än att man målar upp storslagna visioner som sedan inte efterlevs.
Och om fotbollen ändå inte förändras?
- Ska man dra det riktigt långt, till sin spets, kan man ju använda statliga och kommunala bidrag eller stöd från SvFF. Ska klubbarna få ta del av de resurserna kanske de måste checka av på vissa kriterier. På det sättet kan man visa att mångfalden är viktig, på riktigt.
Läs allt om TV4 Sports och Fotbollskanalens granskning här: