Mytomspunna New York Cosmos hade redan gjort det. Klubbens ambitioner och stjärnglans gifte sig naturligt med Kinas törst efter framgång och dröm om att etablera sig på den mest uppmärksammade av scener. Några få europeiska storklubbar likaså. Men det sågs ändå i ett annat ljus, det att högtflygande Watford, som under ordförande Elton Johns ledning hade tagit sig från fjärde- till högstadivisionen, rundade av säsongen 1982/83 med en turné i Kina.
Kina ämnade att visa upp att förändringens vindar hade blåst in över sidenvägen, att det brokiga 1970-talet var förbi. Att man under Deng Xiaopings ledning hade öppnats upp för utländska investeringar och influenser. Om än till viss grad. Och i förlängningen med kinesiska särtecken.
För Watford, däremot, handlade det om att etablera sig på en dittills outforskad marknad. Med sig på resan fanns flera sponsorer, bland dem ett textilföretag som hoppades att fotbollen skulle hålla ”samma höga nivå som råvarorna de importerade” från Kina.
Matcher mot landslaget följdes av besök till den Förbjudna staden och andra sevärdheter. En bit in på resan anslöt storstjärnorna John Barnes och Luther Blissett. Duon erbjöds att besöka några av platserna som laget redan hade gjort, men Barnes avböjde så Blissett lämnades att på egen hand kryssa sig fram till den kinesiska muren.
Men nog om Barnes minst sagt svala intresse för historiska världsarv.
För Watford skulle inleda resan trevande med ett par uddamålssegrar. Men när vi var framme i den avslutande matchen i Peking väntade något helt annat, då ett fulltaligt Watford vann med 5–1 inför 70,000 fans. Gästernas tränare Graham Taylor frågades efter matchen hur han såg på att hemmafansen applåderade sitt lag även vid förlust. Om landslaget tror att förluster som dessa behövs för att lära och bli en fotbollsnation, då är man helt fel ute, svarade han.
Det han inte visste var att en då 30-årig regionalpolitiker vid namn Xi Jinping hade gjort resan upp från Hebei-provinsen. Tre årtionden senare utses han nämligen till Kommunistpartiets generalsekreterare och Kinas högsta ledare. Och han har en dröm.
- Kina ska i framtiden kvalificera sig, stå som värdland… och vinna ett VM.
***
Kinas moderna fotbollshistoria tog sin början på 1970-talet. Flera årtionden av isolationism och politiska motsättningar om Taiwan mellan Kina, Fifa och FN, hade inneburit att landet stått vid sidan av internationella tillställningar för att istället bedriva en småskalig sidoverksamhet. Man gjorde ett halvdant försök att ta sig till Sverige-VM, men generellt ses kvalspelet till VM 1983 som Kinas första satsning på herrsidan. Samma år tog även damfotbollen fart.
För att förstå den korta tid som Kina varit en fotbollsspelande nation, hade exempelvis Liverpool vid tillfället redan tagit 14 ligatitlar. Gunnar Nordahl, en av beståndsdelarna i Gr-No-Li, hade hunnit med att få en son, Thomas Nordahl, som även han hade avslutat en 16 år lång proffskarriär innan Kina började spela fotboll på riktigt.
Visst växte fotbollen, såväl intresset som deltagandet, men i det stora hela följde man i den riktning som den auktoritära staten bestämt. Betydligt mer prestige och pengar investerades i sporter som pingis, badminton, och senare även basket. Kina misslyckades gång efter annan i kvalspelen till VM och i de Asiatiska mästerskapen - och samma år som Xi Jinping formulerade en första framtidsvision om en ändrad världsordning blev det respass redan i gruppspelet för Kinas herrlandslag.
Det är från en plats som kantats av en haltande fotbollshistoria som Xi Jinping tar avstamp från. Det naturliga hade kanske varit att distansera sig från en sport som Kina länge legat långt bakom många av konkurrenterna. Som under lång tid haft bärande samhällsfunktioner runt om i Europa, Sydamerika och Afrika, inte minst för en ledare som sedan han tillträdde gjort allt för att måla upp en bild av sig själv som ofelbar.
Men Kina, med Xi och Kommunistpartiet ensamma i spetsen, är inte som alla andra. Det vi istället fått se är ett allt starkare och mer expansionssökande Kina. Syftet med fotbollen är mer dynamiskt och mångfacetterat än vad som kommuniceras utåt. Vid sidan av tävlingsmomentet och prestigen, ses fotbollen som ett diplomatiskt verktyg för inflytande i andra områden. Tidningar som brittiska Guardian har vittnat om en form av sportwashing, där fotbollsframgångar ska kunna skönmåla och kompensera för brister på andra områden.
Men hur gör du om du ska ta ett land utan långgående fotbollstradition till ett VM-guld?
***
15 år. Längre än så skulle det inte ta, sades det initialt. Efterkonstruktioner har kommit att fokusera på 2050 som slutmålet då Kinas stjärna ska lysa som allra starkast. För att nå dit sjösattes under 2014 en lista på 50 punkter med delmål som ska uppfyllas. Så tidigt som 2020 ska 50 miljoner människor spela fotboll. För att nå det ska 1,1 miljoner klubbar, 50,000 akademier och 60,000 fotbollsplaner inrättas. För att nå det långsiktiga målet om 250 miljoner spelare ska fotbollen ta plats i grundskolans läroplan, skriver NY Times.
Utåt sett har Xi Jinping beskrivits om den med en plan, en fotbollens man som är ansvarig att reformera och förbättra. Journalisten Cameron Wilson bevakar den kinesiska fotbollen och figurerar ofta i Sky Sports, Guardian och Financial Times.
- Jag tror nog inte han är så involverad, det är mer politik och att visa upp honom som en man av folket. Men givet hur Kina fungerar, var det oundvikligt att han inte skulle tillskrivas utvecklingen, säger Wilson till Fotbollskanalen.
Vid sidan av satsningen på gräsrotsfotboll och att bygga upp en fotbollstradition redan i tidigare åldrar, har man även lagt sig i hur elitfotbollen ska skötas. Enligt Nielsen Sports har vi under det senaste årtiondet har vi sett två tydliga riktningsförändringar.
Först uppmuntrades inhemska investerare att gå in i den kinesiska fotbollen, de två högstaligorna, men även runt om i Europa. Det som följde blev den stora våg av fixstjärnor som tidigt i deras karriärer valde den kinesiska fotbollen och lukrativa avtal framför mer traditionella karriärsval i Europa. Oscar, Hulk, Ramires var tre av dem. Mellan 2014 och 2015 ökade den totala summan som kinesiska klubbar köpte in spelare för med 280 procent, enligt The Conversation. Samtidigt tog Wanda Group sig in i Atlético Madrid, Chen Yansheng blev majoritetsägare i Espanyol, och Fosun International tog över Wolves.
Publiksiffrorna i den kinesiska högstaligan ökade med 150 procent. Värdet på de inhemska tv-avtalen mångdubblades och väntas under de kommande åren fortsätta följa samma utveckling. Trots att intresset för fotbollen ökade såg man ingen positiv utveckling på landslaget.
Då kom nästa vändning. Visst hade nivån på ligan höjts, men som man såg det hade den första försöksvågen främst gjort att de inhemska spelarna fått stå till sidan för sådana som Graziano Pellè. Pengar som var öronmärkta för den kinesiska fotbollen hade lämnat landet och investerats utomlands.
För att råda bot på problemen tvingades flera storägare i klubbar som Milan, Aston Villa och Slavia Prag sälja av sina andelar. Samtidigt infördes restriktioner på transfersummor och antalet utlandsfödda varje lag kunde spela med. Maxtaket för övergångar om man vill undvika höga straffbelopp är en av anledningarna till varför man idag inte främst tittar på spelare i England utan mot Sverige och spelare som Marcus Danielson.
Riktningsändringen sågs som nödvändig för att Kina skulle kunna utvecklas till en ledande fotbollsnation, som kan klara sig utan konstgjord andning. För kapital och tillväxtmöjligheter finns det gott om. Istället för att samarbeta med utländska företag, som investerar stora pengar i USA och Europa, vill man få fram egna motsvarigheter till Adidas och Nike, skriver Forbes.
Det ligger till grund för att många europeiska storklubbar väljer att lägga sina försäsongsläger i Kina. Det ligger till grund för att Arsenal känner sig nödgat att distansera sig från Mesut Özils fördömande av landets agerande i vissa frågor, enligt BBC.
***
Journalisten Cameron Wilson, bosatt i Shanghai sedan 2005, håller inte med om påståendet att de stora investeringarna och köpen av europeiska storstjärnor var ett misslyckande.
- Det bidrog säkert till att höja intresset, publiksiffrorna. Säkert också uppmärksamheten utomlands. Visst kan man argumentera att Kina slängt bort pengar och betalat överpriser, men de skulle nog inte kommit annars, säger Wilson till Fotbollskanalen.
Landets unga spelare har tidigare inte haft några att se upp till. På sätt och vis drar han en parallell mellan hur den kinesiska NBA-stjärnan Yao Ming fick intresset för basket att växa med hur spelare som Oscar, Hulk och Ramires behövdes för att tända intresset för fotbollen.
Wilson säger att det snarare handlar om okunskap, tvära kast och motstridiga reformer som legat till grund för den kinesiska fotbollens problem.
- Det skulle behövas en rättvis och opartisk organisation som kan ena förbundet och ligaledningen, säger han.
- Det största problemet, som jag ser det, är styret i fotbollsförbundet som ändrar sina idéer och tillvägagångssätt varje gång det kommer in nya personer. Det är svårt att få någon utveckling om det sker en återställning och man ges nya riktlinjer vart och vartenda år.
Vi har å ena sidan ett förbund som avser att höja nivån på den egna fotbollen och det kinesiska landslaget. Sedan har vi en ligaledning som ser en enorm tillväxtpotential och som bara vill bli så bra och stora som möjligt. Då spelar det mindre roll om spelarna är inhemska eller från Europa, säger Wilson.
Sen finns det också kulturella skillnader som bromsat utvecklingen, säger Wilson.
Medan många europeiska klubbar försöker satsa på unga spelare brukar kinesiska spelare få vänta längre på sin chans, då erfarenhet och ålder traditionellt sätt värderas högt.
***
Nio år har gått sedan Xi Jinping först nämnde sina drömmar om att göra Kina till världens främsta fotbollsnation. Det är sex år sedan det första, omfattande reformpaketet spikades upp i CFA:s personalrum. Sedan dess har en helomvändning gjorts, industrin runt den inhemska fotbollen tilltagit i fart och styrka, men utan att det fått nämnvärd effekt på talangproduktionen eller nivån på landslaget.
I den senaste uttagningen huserade samtliga 28 spelare i det kinesiska seriesystemet. Blott två spelare var yngre än 25. Hela 20 spelare var 28 år eller äldre. Landslaget har fått respass redan i kvartsfinalen av de två senaste upplagorna av de Asiatiska mästerskapen. I kvalspelet till 2018-VM förlorade man mot krigshärjade Syrien. Den enda spelare som lyckats etablera sig i Europa är 28-årige Wu Lei, som Shanghai mer eller mindre tvingades släppa till La Liga.
För att påskynda utvecklingen har det snackats om att Kina vill ge dubbla medborgarskap till spelare som är födda utomlands men som bor i landet. En annan lösning har varit att övertyga spelare från familjer som en gång lämnat landet att representera landslaget igen.
Men även det har visat sig vara ett problemområde, säger Wilson.
- Många är negativt inställda till dessa spelare. Och de räcker bara en bit, det krävs mer duktiga spelare och en jämn produktion för att Kina ska förbättras.
- Men jag kan ha fel. Chansen finns att detta blir en industri och att spelare med kinesisk anknytning från olika platser i världen tar Kina till ett VM och att det leder till en positiv utveckling. Men jag tror nog inte att det är vidare stor sannolikhet, tillägger han.
Det råder inga tvivel om att Kina har fått den stora apparaten i rullning, med en växande miljardindustri i ryggen och tiotusentals fullfjädrade akademier runt om i landet. Men för landets styre verkar den tröga gräsrotsutvecklingen och tiden som det tar att etablera en autentisk fotbollskultur kommit som något av en chock. Kina ligger i detta nu åtta poäng efter Syrien i kvalspelet till VM 2022, blott en poäng framför ö-nationen Maldiverna. Damlandslaget är rankade på 15:e plats i världen. Herrlandslaget hittar vi först på plats 76.
Sedan 2011 har man tappat fem placeringar på rankingen.
Kina har alla möjligheter att kvalificera sig för ett framtida VM. Att stå som värdland för ett världsmästerskap ter sig inte heller som en omöjlighet, då man 2022 kommer arrangera sitt andra OS på 14 år och har nödvändig infrastruktur på plats. Cameron Wilson berättar att storsatsningar av Wanda Group och att Alibaba går in som huvudsponsor för klubblags-VM ger en fingervisning. Från och med 2021 kommer Kina stå som värd.
- Det ses allmänt som ett sätt att förbereda sig för framtiden och möjligen hålla i ett VM sisådär 8–16 år efter Qatar 2022, säger han.
Det tredje, slutgiltiga målet ser han som mindre sannolikt.
Efter det senaste kvalfiaskot menade den regeringsvänliga tidningen Global Times att man borde överväga att sluta med fotboll och fokusera på sånt man kan istället, som pingis.
Akademichefen för en av Kinas större satsningar gick i en intervju med Financial Times ut och berättade att det tar tid att se resultat och att det kommer ta flera årtionden innan gräsrotssatsningarna tar fram stjärnor. Att det råder en så utbredd frustration med landslaget redan nu hänger ihop med de styrandes uppblåsta mål och förväntningar att på rekordtid få fram ett landslag i världsklass. Så, att Kina åker på motgångar är bara normalt.
Ingen som jobbar inom fotbollen eller förstår sig på fotbollen är förvånad att det tar tid, sammanfattar han.
- Men med det sagt, det gör inte folkets besvikelse mindre, säger Wilson.