För 15 år sedan promenerade två supertalanger oroligt fram genom Arlandas avgångshall. På ett sätt hade de en behaglig resa framför sig med några lugna timmar över Nordsjön och sedan en okomplicerad inflygning mot Englands tredje största stad. Ändå pirrade känslorna inombords. Det här var ingen vanlig semester – utan början på ett nästan overkligt äventyr för Kennedy Bakircioglu och Bojan Djordjic.
- Vi hade nog svårt att fatta vad som höll på att hända. Plötsligt skulle vi åka hemifrån och få träna på Old Trafford med spelare som man i vanliga fall bara såg på tv. Klart att det var nervöst, säger Bakircioglu till fotbollskanalen.se.
Mötet med Manchester United blev översvallande. På den tiden var Premier League-klubben späckad med världsartister och svenskduon hamnade öga mot öga med dem alla. Ute på träningsanläggningen Carrington fanns idoler som Peter Schmeichel, Ryan Giggs, Roy Keane, Jaap Stam, Ole-Gunnar Solskjaer och Neville-bröderna.
- Det var något helt annat än vad vi varit med om tidigare. Häftigt, minst sagt. Men kanske skulle man ha vågat lite mer och haft mindre respekt under de där veckorna. Vi gjorde en testmatch med reservlaget och efteråt minns jag att jag var besviken. Jag fick inte utlopp för all min kapacitet. Det fanns mer att hämta men som 17-åring kan det ju vara svårt att visa upp hela registret på beställning, säger Bakircioglu.
Medan Bojan Djordjic stannade i Storbritannien vände Kennedy hem utan något guldkantat kontraktsförslag. Ändå var han nöjd med besöket och tyckte sig ha snappat upp många värdefulla erfarenheter. Lärdomar som senare kom väl till pass, när yttermittfältaren sparkade igång sin egen utlandskarriär med proffssejourer i Grekland, Holland och Spanien.
- Jag var såklart glad för Bojans skull. Han är en fantastisk människa och vi hade väldigt trevligt ihop. Själv lämnade jag United med ett leende på läpparna. Jag var inte knäckt men samtidigt tänkte jag att det kunde ha slutat annorlunda. Fotboll kan handla om flyt och tajming ibland och jag visste att jag var en bra spelare. Synd att jag inte smällde in ett par mål för att bevisa det bara, säger Bakircioglu.
Paradoxalt nog skulle Manchesterbjässens avslag i förlängningen medföra en revanschchans. En oväntad sådan. Hemma i Sverige snackades det för fullt om Kennedys provspel och snart stod de allsvenska sportcheferna i kö för att värva honom. Valet föll på Hammarby där många hyllade mittfältaren som en framtidsman av sällan skådat slag.
Även i dataspelsbranschen blev han en sensation. Det marknadsledande fotbollsspelet just då hette Championship Manager och lockade miljoner användare. I dess databas var Bakircioglu högt rankad. Kombinationen av hans unga ålder, tekniska finess och låga lön från den skandinaviska fotbollen gav honom en särställning. Över hela världen satt folk bakom sina tangentbord och fyndade Kennedy från Bajen till sina egna imaginära fotbollsklubbar.
- En del lustiga saker hände på grund av det. Människor kom fram i alla möjliga sammanhang och var imponerade. Inte på grund av något jag presterat på planen i verkligheten, utan för att jag var en nyckelgestalt för dem på CM. "Du är hur grym som helst", sade de, "jag bygger hela min laguppställning kring dig". Det var udda, men också lite roligt förstås, säger Bakircioglu.
Snart började även motståndarna prata och många av dem var lyriska. På väg till omklädningsrummet på Söderstadion fick Kennedy höra skrönor om hur han fört Barcelona till Champions League-final eller att Middlesbrough vunnit FA-cupen med honom som kapten. Vissa ansåg att han borde användas som släpande forward i Hammarby, "eftersom det funkat klockrent på Championship Manager".
- Allt det här gjorde såklart att jag blev nyfiken och till sist ville jag ju testa spelet där hemma. Jag ska inte ljuga… Jag värvade mig själv och det ena ledde till det andra. Manchester United var fortfarande ett favoritlag för mig och jag var sugen på att se hur vi kunde ha fungerat tillsammans, säger Bakircioglu.
Som en första åtgärd tvingade han engelske landslagsveteranen Teddy Sheringham att lämna ifrån sig sin tröja. Med nummer tio på ryggen blev Kennedy en hjälte framför ett vilt jublande Stretford End. Paul Scholes fick maka på sig ur startformationen och David Beckham var inte längre det självklara valet när det vankades fasta situationer.
- Med mig som konkurrent hade han det tufft förstås. Men jag lät honom slå en del av frisparkarna och då särskilt inläggen. Vi fick dela på ansvaret, säger Bakircioglu med ett skratt.
Han såg det hela mest som en kul grej. I livet utanför den virtuella sportvärlden fanns andra, viktigare saker att tänka på. Kennedys utvecklingskurva pekade uppåt och successivt slingrade han framåt längs en krokig stig. Den som tog honom från SM-guld 2001, vidare via Holland och Grekland, ända fram till slutmålet La Liga. En väg kantad av stolthet, men även med vissa motgångar att bemästra.
- Jag skulle aldrig blicka tillbaka och se på mitt proffsliv som något misslyckande, absolut inte. Jag har gått framåt, framåt, framåt, även om det inte alltid varit helt lätt. I alla mina lag har jag blivit utsedd till årets spelare minst en gång. Det enda jag kan fundera på är om jag kanske stannade lite för länge i Sverige som ung, säger Bakircioglu.
Borde du ha tagit klivet tidigare?
- Jag tror det. Nu gjorde jag fem säsonger i allsvenskan och var nästan 23 när jag väl flyttade – till Grekland. Då är det klart att tiden rinner iväg. Plötsligt hade jag hunnit bli 27, 28 och ännu inte tagit mig till någon av de allra största ligorna. När jag väl kom till Racing Santander skulle jag snart fylla 30. Man kanske skulle ha satt igång när man var lite yngre. Sådana tankar kan gräma mig faktiskt.
Som en parallell lyfter Kennedy fram Alexander Kacaniklic. Helsingborgskillen som åkte till Liverpool redan som 16-åring och började sin klättring genom ungdomsakademin.
Visserligen flyttade Kacaniklic vidare till Fulham före senioråldern men den engelska grundutbildningen skulle visa sig vara värdefull. Nu har han etablerat sig i Premier League och varje vecka brukar 21-åringen få förtroendet på Craven Cottage. Något som imponerar på hans äldre landsman.
- Man har ju aldrig facit på förhand, men sådant blir man väldigt glad av att se. Jag tycker att Alexander är ett exempel som visar hur betydelsefull rätt skolning kan vara. Låt säga att jag varit född i England eller Spanien, då hade det kanske inte behövts så många klubbyten innan man nådde fram till den där nivån man siktade på från början. Sedan är det ju omöjligt att veta om det hade räckt till Nou Camp eller Santiago Bernabéu i alla fall, men visst hade möjligheten ökat, säger Bakircioglu.
Menar du att rätt miljö kan innebära ett försprång?
- Så är det utan tvekan. Titta på Ajax, där snackar vi riktig fotbollskolning. Jag vet inte om holländska spelare egentligen är mer talangfulla än svenskar, men de rätta verktygen gör ändå att många av dem tar sig till världens största lag. Tänk vad många som tagit sig till Barcelona och Real Madrid. Massor av världsspelare har sina rötter i Holland.
Kennedy pekar också på en annan framgångssaga, sin egen gamle lagkamrat Sergio Canales. Hans genombrott kom 2009 och på bara ett fåtal framträdanden för Racing Santander växte ynglingen fram som ett villebråd på transfermarknaden. Snart blev det huggsexa bland La Ligas mäktigaste sportchefer.
- Han hade en otrolig potential och plötsligt sade det bara pang! Klar för Real Madrid på mindre än ett år. Det var han värd, men poängen är att det nog inte hade varit lika enkelt om han inte kom från just Spanien. Nu fanns han redan i rätt omgivning och då var han ett tryggare mål för storklubbarna. De kunde jämföra honom med jämnåriga i sina egna ungdomsled och fick se honom möta motståndare som de själva kunde relatera till, säger Bakircioglu.
Vilket råd skulle du ge till "den nye Kennedy" om det dök upp en riktigt lovande 15-åring i Hammarby?
- Det är svårt att säga något generellt. Jag skulle aldrig försöka tvinga en ung kille som just fått kött på benen att åka till Holland, för att "det är en bra skola". Stödet från föräldrarna, tränarna och kompisarna måste finnas där. Att lyckas är ett helhetspussel och självklart ska killen känna efter. Han kanske mår bäst av att inte ha för bråttom. Men absolut, om det fanns en bra klubb som verkligen ville förädla hans talang, då garanterar jag att han hade lyckats. Då hade jag utan att blinka sagt: "Jag rekommenderar dig att pröva det här, jag vet att du inte kommer att ångra dig".