Som junior spelade han länge för Hammarby och han har spelat ett halvår i Djurgårdens U21-lag. 2008 lämnade han dock den sistnämnda klubben för att ta chansen som ungdomsproffs i Serie B och Albinoleffe.
Den dåvarande 18-åringen gjorde det bra till en början och spelade i reservlaget. Men någon månad in på säsong två, när han var uppe i A-laget, fick tränaren sparken och den nye tränaren meddelade då direkt att han inte ville ha några unga spelare i sitt lag.
Askling blev utfryst och klubben ville skicka i väg honom på lån till en schweizisk andraligaklubb. Där blev han erbjuden en lägenhet som var maläten och hade löss på väggarna. Svensken nobbade en flytt till Schweiz och då fick han beskedet av Albinoleffe att han inte längre var välkommen i klubben.
Utan någonstans att ta vägen knäcktes mittbacken. Självförtroendet försvann och Askling flyttade hem till Sverige. Skorna la han på hyllan.
Men under våren 2011, efter nio månader utan att ha spelat fotboll, blev Askling övertalad av några kompisar att börja träna med division 2-klubben Spårvägen. Det blev en vändpunkt för mittbacken.
- Mina kompisar vet vilka de är och de ska ha all tack och all kärlek i världen, säger Askling.
Med hjälp av stöd från nära och kära - och psykologiböcker - började Joakim Askling tro på sig själv igen. Men drömmen om proffskarriär var långt ifrån någon verklighet.
Men så åkte han till Israel för att gå på ett bröllop.
- Det var mitt i säsong, så jag kände att jag inte ville ha semester i tio dagar. Jag ville inte sitta och dega i en och en halv vecka. Då tog jag kontakt med en gammal vän från Italien som rekommenderade en agent här nere. Agenten fixade så att jag fick träna med ett lag, berättar Askling.
Och sju månader senare damp ett kontraktsförslag ner på svenskens bord - från klubben han tränat med, Hapoel Kfar Saba i den israeliska tredjeligan.
- Så jag åkte ner en vecka, tränade och sen skrev jag på. Det var snabba bud och det var som en slump kan man säga. Det kom från ingenting.
- Det kom ganska sent i augusti. Jag trodde inte att det skulle bli något. Det hade varit lite snack i januari, men det där kom från ingenstans och det gick väldigt snabbt. Det är så det är i fotboll. Först händer ingenting, sen kan allt ske på ett dygn.
Helt plötsligt var karriären i rullning igen på riktigt. Sommaren 2013, som 23-åring, påbörjade mittbacken sin sejour i Hapoel Kfar Saba och klubben gick upp i andraligan direkt. Askling imponerade och det gick inte klubbar obemärkt förbi.
Efter ett år i Israel värvades Askling till hårdsatsande Hapoel Beer Sheva, en toppklubb i högstaligan. Där blev det inte jättemycket speltid och svensken gick därför till andraligalaget Beitar Tel Aviv Ramla under våren, innan han nu i sommar skrev på ett kontrakt med en av Israels största klubbar - Beitar Jerusalem.
Asklings resa har varit lång och kantig, men efter utfrysningen i Italien och de jobbiga åren hemma i Sverige är han nu ordinarie i ett lag som kvalar till Europa League och kom fyra i den israeliska högstaligan förra säsongen.
- Det är kul och inspirerande. Det finns spelare i laget som blir dragna i så fort de rör sig utanför grindarna på träningsanläggningen. Tar de en fika på stan får de inte sitta i fred. Det är en del av sporten här nere och det är väldigt roligt, berättar Askling.
- Basket och fotboll är de två största sporterna här. Fansen lever för klubben och är extremt fanatiska. De verkligen brinner av hela sitt hjärta för det här. Det är speciellt, väldigt speciellt. Det är kanske lite annorlunda jämfört med Sverige, i det avseendet att de är väldigt raka. Det är som att fansen och klubben är ett, inte var för sig. Fansen har något att säga till om. Det är jävligt roligt. Extra roligt när det går bra.
Beitar Jerusalem har en arena som tar in omkring 35 000 åskådare och Joakim Askling kan räkna med flera stora publikmatcher framöver.
- Det här är klubben i Jerusalem och det är något speciellt över den. Det är många fans från andra klubbar som säger att det är något speciellt med Beitar. Jag är väldigt glad över att få vara med om att spela här.
Eftersom du lyckats så bra i Israel och spelat i många olika klubbar måste du vara en uppskattad spelare?
- De gillar den europeiska mentaliteten, att man borrar ner huvudet och kör, att man kämpar, sliter och jobbar hårt för laget. Det uppskattas. Det där lönar sig i längden var man än är, och det tar man med sig ganska gratis från Sverige.
Hur är nivån på ligan?
- Just i år kommer det bli väldigt bra nivå. Alla stora lag trycker in väldigt stora pengar och gör stora värvningar. Det är många landslagsspelare från olika länder. Maccabi Haifa, Maccabi Tel Aviv, och Hapoel Be’er Sheva satsar. Det gör att ligan höjer sig. I två-tre år har ligan dominerats av Maccabi Tel Aviv, men nu kan det bli som förr med flera kandidater.
Askling trivs med fotbollslivet - och han trivs utanför fotbollsplanen.
- Ja, jag har bott i Tel Aviv och det är en helt fantastisk stad. Den har en puls som en storstad likt Barcelona och en strand som är kritvit, helt fantastisk och vacker. Det är fantastiskt väder i princip året om. 17 grader är väl det kallaste jag varit med om. Det är fantastiskt. Jag trivs som fisken i vattnet.
- Jag har fått ett bra intryck av min nya klubb också. Det är väldigt familjärt och man håller varandra nära. Man bryr sig om spelarna.
25-åringen ser sina framgångar i Israel som en stor personlig revansch efter de tuffa åren som var.
- Ja, absolut. Jag spelade ungdomsfotboll för Djurgården och var bollkalle på Hammarbys matcher. Och då är ju drömmen att spela inför en stor publik. Det var därför jag spelade fotboll, för att få uppleva det. Det har jag verkligen fått uppleva här nu. Det är helt fantastiskt. Det är en barndomsdröm som gått i uppfyllelse.
Men det var kanske inte drömmen du tänkte dig?
- Nej, att spela i Israel var inte det som var planen. Men det är en fantastisk upplevelse och erfarenhet att ha med sig.
I dag ser Joakim Askling tillbaka på de tunga åren som något lärorikt.
- Alla har motgångar någon gång under sin karriär. Sen är det vad man gör med dem som är det viktiga.
Ångrar du att du flyttade till Italien?
- Nej, aldrig i livet att jag ångrar att jag flyttade till Italien. Det har gjort mig till den jag är i dag. Jag lärde mig väldigt mycket av det.
Skulle du avråda spelare från att bli ungdomsproffs utomlands?
- Nej, det skulle jag inte göra. Men jag skulle tipsa om att se till alla förutsättningar är bra, att de är så bra det kan vara. Det här med socialt umgänge och små simpla saker i vardagen gör otroligt mycket. Jag var 18 år och man tror att man är redo då. Man tror att man är mogen, så man är kaxig, men det är inte så enkelt.
- Det är inte så många som får möjligheten spela utomlands och det är ju allas dröm. Jag tycker man ska ta chansen och inte vara rädd för något. Man kommer lära sig saker av det också.
Trodde du att du hade lagt av för alltid när du la skorna på hyllan i Sverige?
- Jag vet inte. Jag har spelat fotboll sen jag var sex år gammal och det är en del av mitt liv. Att inte spela fotboll fanns väl aldrig. Sen att det blev så just då, det var det enklaste. Men jag har aldrig resonerat över att sluta spela fotboll.
- Sen har jag aldrig tänkt på vad min karriär kommer leda mig. Jag har bara försökt göra det bästa jag kan. Sen hur långt det räcker, det vet man aldrig. Så klart var det många vänner, bekanta och familjen som tänkte att: ”Nu är det över”. Men jag var aldrig riktigt i det tänket, jag trummade bara på. Sen kom jag tillbaka och det ena ledde till det andra. Man behöver lite flyt ibland.
Är du intresserad av det politiska läget i Israel?
- Man blir ju så klart påverkad när man bor här nere. Det finns två sidor av allting. Men det är svårt komma utifrån och ha massa åsikter kring hur saker och ting är. Sen är inte bilden av Israel den bästa med tanke på svårigheterna och hur situationen är. Men jag som bor här märker inget, inte ens när det är som allra värst. Jag är nere på stranden och njuter av solen. Det var något tillfälle i Be’er Sheva då det var rörigt, men efter det har det inte varit någonting. Jag har levt ett normalt liv. Som i Sverige fast 20 grader varmare.
Hur är pengarna i Israel?
- Det är väl ungefär som en mediumlön i Sverige. Det finns vissa spelare som kommer från utlandet och som tjänar väldigt väldigt bra pengar. Speciellt i Maccabi Haifa, Maccabi Tel Aviv och Hapoel Be’er Sheva. Det är landslagsspelare.
Trots succén i Israel har Askling inte ett hört ett ord från svenska klubbar.
- Nej, faktiskt inte. Jag vet inte, jag hade mina år i Italien när jag var 18, 19 och 20 år. Sen kom jag hem och la av. Det är ju egentligen de viktigaste åren för en spelare om man ska ta steget till seniorfotbollen. Jag känner väl också att om jag ska flytta hem till Sverige så ska det vara till någonstans runt där jag är uppväxt, i Stockholmstrakten. Och det är svårt att slå sig in i någon av Stockholmsklubbarna generellt sett. Jag vet inte, jag tänker inte så mycket på sådana saker. Jag har det bra och jag har mitt kontrakt här. Jag fokuserar på det. Vart det leder mig i framtiden återstår att se.
Det är inte så många i Sverige som har koll på dig. Hur är det?
- Jag vet inte. Det har varit så ett tag nu och man vänjer väl sig. Det finns inte så mycket att säga. Jag trivs med det jag har här nere. Sen om det skulle uppmärksammas i Sverige, det vore väl kul. Men det är ju så, titta på Rade prica. Han vann titel efter titel med Maccabi Tel Aviv och har spelat i Europa League där. Det är svårt att hålla koll på varenda utlandsproffs. Det finns ju enormt många i olika länder.
Följer du allsvenskan?
- Ja, jag följer det väldigt intensivt. Jag tycker det är kul. Jag känner ju spelare som spelar i de olika klubbarna också. Det är klart att det är roligt att följa och titta på.
- Stockholmsfotbollen är ju verkligen på gång också. Det har blivit ett enormt lyft med de nya arenorna och så. Det är jättekul.
Skulle du vilja spela för någon av klubbarna i Stockholm i framtiden?
- Ja, absolut. Det är en grej jag har på min lista över saker som jag vill göra, avslutar Askling.