Efter tre veckor i Sydturkiska Antalya med gruppen av kontraktslösa svenskar återvände den förre hammarbyaren hem i januari. Sportsligt sett hade lägret gått utmärkt. Under vistelsen anmälde en rad klubbar sitt intresse, mestadels sådana från Östeuropa.
- Det kom ofta fram agenter och annat folk efter våra matcher. ”Är du nummer åtta? Du är grym, vi vill ha dig”, sade de, berättar Laitinen.
Men till sist föll valet på ett lag i den holländska andradivisionen. Även om det inte rörde sig om högsta serien kändes möjligheten sporrande och bara formaliteter återstod innan övergången kunde offentliggöras. Därför tackade Laitinen nej till andra som kom med erbjudanden om nya provspel och trials.
- Jag hade varit borta länge hemifrån och kände att det fick räcka. Sedan trodde jag ju att jag hade ett bättre alternativ, i Holland, säger han.
Men plötsligt sprack den flytten i sista stund. Tränaren hade fått sparken och ingen av de som ville värva Laitinen fanns kvar inom föreningen. Då ringde det oväntat - från Rumänien.
- Det var en agent som jag snackat med tidigare, nere i Turkiet. Då hade jag avböjt att träffa deras trupp och tränare, men nu sade han att de fortfarande var intresserade och bad mig komma över för att testa, säger Laitinen.
Sagt och gjort. En tidig februarimorgon satte sig 25-åringen på flyget till Bukarest. Utan att veta exakt vad som väntade på plats. ”Vi hämtar dig”, hade agenten lovat.
- Direkt efter att jag landat blev det väldigt stressigt. Killen som mötte upp mig skrek bara ”train, train, training”, och förste in mig i en bil. Han var inte så bra på engelska men körde som en biltjuv genom staden. Jag försökte förklara att jag inte alls skulle träna. Jag hade ju inte ens lämnat packningen och hade varit på resande fot hela dagen, säger Laitinen.
Men vid järnvägens centralstation stod det klart vad sändebudet egentligen menat. Tåget till den lilla ort dit Haris Laitinen var på väg skulle just åka och det blev till att rusha in i en av vagnarna.
- Jag visste inte ens vad stället hette, men tydligen skulle det ta sex timmar att komma dit. De tryckte en McDonald’s-påse i handen på mig och sade åt några andra resenärer att hålla koll på mig, så att jag gick av på rätt ställe.
Till sist var Laitinen framme, en bra bit ut på landsbygden – men fick inte det varma välkomnande han väntat sig. Tydligen var hans ankomst inte ens förankrad med den rumänske tränaren, och mottagningskommittén lyste med sin frånvaro.
- Jag kom väl lite i kläm. Vissa ville ha mig där, andra inte. Det var ingen som rullade fram limousinen direkt. Man var själv där nere. Och något hotellrum fick jag inte heller. Det blev ett litet utrymme i klubbens egen anläggning, med enbart en säng och en tv. Hela resan var verkligen det sjukaste jag varit med om. Väldigt underlig, säger Laitinen.
Han stannade bara fyra dagar i Rumänien. Truppen var full, meddelade klubbledningen till sist. Men lika bra var egentligen det. Snart gjorde Haris Laitinen klart med Assyriska och kan minnas tillbaka på en serie udda upplevelser.
- Den här vintern har varit ganska skum, om man säger så. Först Turkiet som var härligt eftersom man fick en skön uppladdning. Varmt väder, många nya kompisar, bra sammanhållning, ett fint hotell och bra mat. Egentligen hade jag tänkt köra på egen hand hemma i kylan. Och så Rumänien. Det kan jag garva åt så här i efterhand.
Vad säger du om upplägget med resan till Turkiet?
- Det var både positivt och negativt. Socialt sett var allt klockrent, man lärde känna varandra och blev en tajt grupp. Som ett riktigt lag. Sedan är det klart att man hade hoppats på mer när det gäller lag och så från andra länder.
Vad kan det bero på att inte fler av er spelare flyttade till stora klubbar?
- Det var ju lite dött. Jag vet faktiskt inte vad som ligger bakom. Men hela marknaden ser ju ut så. Kolla bara på sådana som Wanderson och Hysén. När hände det senast att allsvenskans skyttekungar inte kom iväg? Men fotboll handlar om tur och tajming. Jag ångrar verkligen inte att jag tog chansen.