I vintras lämnade Albin Winbo, 25, Varbergs Bois och ny klubbadress blev irländska Cork City.
Där fick han en av få startchanser den 1 maj. En chans som slutade i mörker.
- Jag spelade match mot Bohemians och fastnade i gräset när jag skulle vrida kroppen och springa tillbaka till min position. Högerfoten ville inte flytta på sig och jag vred på mig. Det mesta bara knakade till. Jag kände ganska direkt att något gick väldigt illa, säger Winbo till Fotbollskanalen.
Han drabbades av en korsbandsskada. Under sommaren gick parterna skilda vägar, de bröt kontraktet ömsesidigt.
Winbo har flyttat hem till Sverige och påbörjat sin rehab. En rehab som väntas ta nio till tolv månader.
- Det är segt, det går sakta. Men man får försöka se det så positivt man kan. Det går upp och ner, säger han och fortsätter:
- Jag hade kontrakt året ut, men kände att jag ville göra rehaben hemma. Jag har en sjukgymnast som jag trivs med, hon kan min kropp utan och innan. Det är också skönt att ha familj och vänner som stöd när man har åkt på en så här tuff skada.
Hur tacklade du allt som följde efter skadan?
- Det var extremt tungt. Det överlägset tynga som hänt i mitt liv, i alla fall fotbollsmässigt. Jag har aldrig varit långtidsskadad tidigare.
Uppbrottet innebär att 25-åringen är klubblös. Att inte ha något kontrakt på plats är ingenting som Winbo, som tidigare spelat för Sandefjord och Varbergs Bois, lagt särskilt stort fokus på.
- De har sina för- och nackdelar. Man har inte försäkringen i att man vet att man har en klubb när man är tillbaka. Det är det negativa, att jag förmodligen inte har någon inkomst nästa år. Det positiva är att man inte har någon press att vara tillbaka till ett specifikt datum. I nuläget tänker jag inte på det, mer än att jag ska bli så stark och frisk i knäet som möjligt.
Hur tänker du kring framtiden? Vill du återvända till Sverige eller dra utomlands igen?
- Nu gick det inte jättebra på mitt senaste utlandsäventyr, men trots det har jag fått mersmak att inte spela i min hemstad (Varberg), vilket jag gjort i stora delar av mitt liv. Men jag är så klart öppen för allt möjligt. Jag tror mycket på mig själv och att jag ska kunna prestera på den nivån jag presterat på de senaste åren.
Du säger att det vara tufft på Irland. Hur var dina månader?
- Det var väldigt speciellt. Jag visste knappt något om landet, laget eller staden Cork. Jag hade knappt några förväntningar. Det skilde sig mycket från Sverige. Intensiteten är hög i allsvenskan och norska ligan, men intensiteten i irländska ligan var snäppet värre. Det var full press från första sekunden till dess att domaren blåste av. Fotbollen var extrem när det kom till att springa, tackla och vinna dueller. Livet var lite som i Sverige, men det kändes som de låg ett par snäpp efter i moderniteter.
Om det blir ett nytt utlandsäventyr kanske det inte blir Irland?
- Det vet man aldrig och jag stänger inga dörrar. Men den fotbollen kanske inte passade mig som handen i handsken.
Men allting var inte nattsvart i Cork. Där blev Winbo vän med skyttekungen Ruairí Keating. Om efternamnet klingar bekant så finns det en förklaring. Ruairís fabror är artisten Ronan Keating.
- Vi blev faktiskt väldigt bra vänner. En av få som jag fortfarande har kontakt med. Vi bodde grannar och han körde mig till alla träningar. Vi spelade ihop och han är skitskön. Det är kul.
Kan han också sjunga?
- Det har jag aldrig hört honom göra, men någonstans måste det finnas, skrattar Winbo.
Winbo gjorde totalt åtta tävlingsframträdanden för Cork.