Alltid supporter först!

Det är själva förutsättningen. För väldigt mycket i mitt liv. Jag har aldrig strävat efter att vara objektiv. Jag har ingen utbildning. Jag har inte gått någon skola, jag har således en frihet att formulera mig hur jag vill. Det är en grandios frihet.

Jag minns ett av mina första besök på Olimpico i Rom.

Olimpico, byggd för och till OS 1960, och relativt modest restaurerad till VM i fotboll 1990, är en rätt hemsk stenöken med fördärvliga löparbanor som skiljer publiken från fotbollsplanen. Men av Italiens många rätt trista stenöknar är den ändå den i särklass ljuvligaste.

Som ett fotografi är minnet när jag i ren iver tog vart annat steg upp för trappan. Det är kväll och vår i Rom. En oslagbar kombination.

Planen badar i ljus, och när jag vrider huvudet uppåt och ser Curva Sud samlas som ett gulrött hjärta av kraft, är det som att komma hem efter en lång, lång resa.

Jag bara står där under lång tid, ser spelarna värma upp där nere, ser lamporna, hör speakern, hör sångerna från Curvan, känner hur det börjar spira i mig som om jag själv skulle spela match, och min farsa var med och han lägger en hand på min axel och även om han håller på Juventus så förstår han, och det är det enda som behövs, det behövs inga ord, ord är för poeter och amatörer, detta går inte att beskriva med annat än de stygn som för evigt ristar sig i mitt hjärta under de tio minuter jag bara står där och går från att vara en iaktagare till att faktiskt vara en del av magin och det heliga i att få vara en del av det lag som ens hjärta har värkt fram.

Jag erfar en märklig känsla av utvaldhet. Intellektuellt fattar jag att sången är för de där nere, och kanske delvis för alla de tusentals som står här varje vecka, men känslomässigt känns det som om det är jag som hamnar i fokus, att det är för mig de sjunger. Det är mycket säreget och extremt starkt. När musiken tonas ner mot slutet och hela arenan sjunger i refrängen känner jag hur hjärtat rister till och öppnar sig på ett sätt som det aldrig har öppnat sig förut. Jag är helt hög.

Det känns som om mitt liv fylls med mening. Som om hela jag var ett enda öppet kärl som den där sången fyller med allt det ljus och den värme jag behöver för att överleva.

Under några timmar är också jag en del av den här eviga staden.

Jag är en del av kärleken.