Sammanfattning av Milano

– Ambrosini ville stanna i Milan, säger han bestämt, men Milan ville göra sig av med honom.

– Med Zlatan då?

– Ambro berättade för mig att Zlatan brukade ringa honom varje kväll och bedyra att han ville stanna här. Han ville inte till Paris men Galliani ville sälja. Il Capo (Silvio med ett annat namn) ville ha in pengarna. Skriv att vi som lever nära Milan här nere vill ha bort Galliani.

Han berättar också att han under Zlatans tid i Milan ofta hade svenskar i baksätet som ville åka till Zlatans hus.

-Jag visste inte riktigt vart det låg, säger han och skrattar, men jag brukade köra till de finare kvarteren och långsamt åka framför några stora, vackra hus och ibland peka ut mot ett av dem. Det räckte oftast.

Italien en vanlig tisdag. Fotboll överallt. Vänliga människor som lever i en bisarr men overkligt vacker stad. Människor som trots kris och elände alltid bemöter värdighet med värdighet.

I går hade vi en ledig dag jag och Hussfelt. Vi åt mat hela tiden. Först en utsökt lunch på Osteria Del Corso och sedan en promenad i sensommarsolen till hotellet och på kvällen gick vi tillbaka till Da Bruno där vi var i söndags med Nordahl. Enkla men fanatstiska ställen. Mat från himlen.

I går kväll landade jag i en ett synnerligen förträffligt teveprogram på RAI Sport. Det kryllade av folk. För säkerhets skull hade man också gamla storspelarna (?) Ganz och Brio på länk från Milano och Turin. Det blev galet och kaos från första början. Folk pratade i mun på varandra oavbrutet i fyra timmar.

Fullständigt magiskt.

Dessutom hade man lyft in en äldre man som var specialist på ansiktsuttryck och kroppsspråk. Han fick noga och utförligt resonera runt vad Garcia egentligen menade med det han sade genom att i slowmotion veva hans ansiktsuttryck fram och tillbaka. Sedan var det Balotellis tur. Han lyckades bland annat räkna ut att den gode Mario inte var arg när han konfronterade domaren efter slutsignalen, hans ansikte vittnade inte om någon ilska, hävdade experten, och alla andra slöt ögonen och nickade unisont.

Italien, medborgare. Galnare än du kan ana och tro.

Jag älskar Milano. Det var ingen omedelbar förälskelse. De första gångerna jag var där var jag för full och för fattig. Milano är ingen bra stad om man är fattig och bakfull. Milano bjuder ett visst motstånd. Men när man väl brutit det där motståndet öppnar sig staden som en blomma. Milano är en kontrasternas stad, modern och uråldrig, vacker och ful, innerlig och  tuff, känslomässig och extremt ytlig. Allting ryms i Milano.

I morse när jag tog min löprunda genom staden kände jag en stark önskan att få bo här under en period och tid av mitt liv.