Det är VI som är klubben

Det är stort.

När Totti (min son) lånar telefonen och bläddrar lite bland bilderna kommer några små filmklipp upp från derbyt i Milano i våras. Vi var på plats för Club Calcio och jag har filmat fansens fantastiska tifo.

Det är då jag inser att frågan jag ställt tidigare inte är en fråga längre.

För det är supportrarna som äger en klubb. Inte rika araber, inte rika amerikaner, inte rika från någon annanstans heller.

Vi som är stämplade av klubbmärket i våra hjärtan har den första och viktigaste rösten.

Det är främst VÅR klubb. Av flera anledningar. Vi står kvar när alla andra dragit vidare. Spelare, presidenter, ägare, tränare och alla andra kan byta eller flytta. Inte vi. Ingen av oss kan förhandla om vårt hjärtas kontrakt och plötsligt börja hålla på ett annat lag. Det är helt och totalt uteslutet.

Vi blir också väldigt sårbara på grund av detta. Allt som bestäms tusen mil högre upp i pyramiden läcker sedan, som slaskvatten, ner till oss på botten.

Vi är värda bättre.

Ibland kan kärleken till en klubb kännas som en kidnappning, som en fotboja. Vi är i en sorts kärleksfull husarrest.

Men ibland, när kedjorna bryts, känns kärleken enbart som en välsignelse.

Vi är även garanten för att klubben överlever. Det är inte männen med pengar som räddar klubben. Det är vi och vårt engagemang som gör det. Det är vi som för över passionen till våra barn som säkerställer klubbens fortlevnad.

Vi bör höja våra röster. Vi bör ta och få ett större ansvar.