Alla hjärtans dag året om, Mario

Mario Balotelli har varit i fokus under veckan, ungefär som vanligt. Däremot har hans tårar varit en anledning vi aldrig sett förut.

I går, på alla hjärtans dag, avgör han matchen mot Bologna med ett skott från nästan 40 meter och på flera sätt läks det där såret som läckte tårar i Neapel för en vecka sedan.

Älskar Balotelli för att han vågar leva sitt liv med öppna spjäll.

Håller helt med Prandelli att de berömda tårarna är en del av Balotellis utveckling. Det är bra för honom, för Milan, för hans familj och för hans fans att han faktiskt bryter igenom som mänsklig.

Att få barn är det mäktigaste man får  vara med om under ett liv. Faktiskt även om man avgjort en semifinal mot Tyskland i EM, och faktiskt även om man pryder varenda tidningsomslag i hela världen.

När murarna rasar så skälver det i varje del av din stad. Det finns ingenstans du kan gömma dig och för en människa som har hela världen som sin bakgård blir allt så klart extremt stort, tydligt, ljust, verkligt.

Snacket om att Mario inte är en stjärna, att han skulle bära skor åt Boban, är ärligt talat ingenting annat än skitsnack. Det är bittra före detta spelares desperata försök att göra sig själva större genom att förminska någon annan.

Boban var en fin fotbollsspelare men han var ingen superstjärna. Han hade inte den där magiska karisman och när han nu får en chans att försöka plocka ner Mario så tar han den. Det är ynkligt och pinsamt.

Innan det här är över kommer Boban ha putsat skor och knutit skosnören åt den gode Mario.

Från här och nu kan Balotelli bara bli en bättre spelare.

Alla hjärtans dag året om, Mario.