Flygrädsla, Umeå och Milans kris

En flaska vatten kostar 30 spänn och man garvar när man betalar eftersom det inte är någon mening med att bli arg. De är som det är. Några välklädda unga män vill ragga kunder till nya bankkort, och affärsmännen gömmer sig bakom Dagens Industri. Barnfamiljerna svettas, barnen springer runt och jag sitter i en stol och försöker hålla nerverna under kontroll.

Jag gillar flygplatser men avskyr att flyga.

Flyga är inte min grej. Flygrädslan har dessutom bara blivit värre med åren. När jag var ung tyckte jag det var kul att flyga. Jag tog en tidig buss till Landvetter och drack mig full på svindyra drinkar. Sedan satt jag i solglasögon och lyssnade på The Mission under hela resan. Jag var inte tillräckligt nykter för att bli rädd.

Nu är jag exakt så där nykter och hela tiden rädd. Sedan vi fick barn har också den där rädslan blivit värre. Det känns meningslöst att utsätta sig för livsfara när jag har två mirakel som längtar efter mig där hemma.

Dessutom känns det lite futtigt att utsätta sig för detta när man sedan landar i… Ronneby. Umeå, Skellefteå, Norrköping eller var det nu kan vara.

Om man nu ska trotsa alla fysiska lagar och allt sunt förnuft kan man ju åtminstone flyga till Italien, till solen, till Rom eller Milano, till Florens eller Neapel.

I går tisdag skulle jag tagit flyget till Skellefteå. Planet var försenat från Arlanda eftersom de var tvungna att byta noshjul… När sedan planet väl taxat ut och skulle till att lyfta meddelade piloten att vi var tvungna att vända tillbaka till vår gate eftersom planet “styrde för mycket åt höger”.

Då räckte det för mig.

Jag klev av vid gaten och åkte hem igen.

Nu är jag dock i Umeå, på fina och nya Stora Hotellet.

På Arlanda igår kom det fram en ung man som höll på Roma. Vi blommar lite här och där. Vi är en vacker äng av gulröda blommor som vajar åt varandra när vi får syn på varandra.

Mycket handlar om Milan i Italien just nu. Den krisen har ju mycket med Silvio Berlusconi att göra. Tidsmässigt går det att härleda Milans fall till den gode Silvios dito. Håller dock inte med Galliani om att supportrarna har kollektivt kort minne. Så här ser verkligheten ut. Det går inte att luta sig tillbaka och minnas 90-talets sköna segrar. Eller ens falla i tacksam dvala över CL-segern 2007. Tiden går. (Fråga mig, som nostalgiskt och patetiskt fortfarande ser Italiens VM 2006 på You Tube) så fort jag får en chans.

Milan är en klassisk, anrik klubb som är värd så mycket bättre än det vi ser hända just nu.

Men alla måste börja dra åt samma håll. Hela vägen från ägarna och ner till barnfamiljen som älskar sin klubb och lägger en stor del av sin ekonomi på att ta sig till San Siro och se hjärtats lag spela matcher.