Intrycken kommer rusande emot mig.
Det är som att stå på en liten grästuva i korsningen av en trafikled mitt i Rom runt klockan 19 när köerna snirklar sig fram i den vackra skymningen.
Man blir trött av intryck. Men det är en sorts varsam, vänlig och nyttig trötthet.
Jag hann tyvärr inte iväg och se Roma vinna mot Parma igår. För mycket arbete kom i vägen. Men jag hörde hur huset vi bor i sjöng av glädje varje gång som Roma gjorde mål. Allra högst sjöng huset när Totti gjorde sitt, och bara lite lägre sjöng huset när allas vår Taddei, trotjänaren som många trodde vi hade glömt, gjorde sitt första mål på över två och ett halvt år.
Det vilar något obeslutsamt vackert över Rodrigo Taddei. Han lär inte tapetsera särskilt många flick-eller pojkrum i Rom men hans suveräna inställning, hans lojalitet, hans medmänsklighet och värme gör honom till en av de riktigt stora förebilderna i detta fantastiska Roma.
Det är skön konst att läsa sporttidningarna här nere. Inte bara för att nästan allting handlar om fotboll utan för den respekt som journalisterna har för sina läsare. De räknar med att jag vet jag älskar. De skriver poetiskt, kunnigt, initierat men hela tiden lämnar de utrymme för egna tankar. Det finns ingen som ritar pilar eller försöker förvandla världens vackraste konst, fotbollen, till ett förbannat matematiskt tal, en siffra, en obegriplig uppgift.
Här får fotbollen vara full av känslor. Här talar hjärtat högst.
Samma sak på teve. Jag rattade in Rete 4, en sliten pärla i det radband av tevekanaler som vår vän Silvio samlat på sig genom åren, och den suveräna matchanalys jag får av de utsända i Paris, innan, under och efter matchen PSG-Chelsea är verkligen i absolut världsklass.
Där har vi så mycket att lära.
Det är en befrielse att bli tilltalad som en hel människa. De talar fotboll som jag talar fotboll. Plus att de som kan mycket mer om fotboll än jag på ett utmärkt och direkt sätt kan förklara för mig exakt hur de tänker.
De behöver inga inringade spelare, märkliga ljuspunkter, eller pilar och streck i tusen riktningar. Lugnt och med värdighet berättar de för mig hur de upplever matchen och jag får under nittio minuter flera gånger fantastiska “aha-upplevelser”.
Jag vet att jag är parti i målet men faktum är att Club Calcio är det program i Sverige som ligger närmast detta helhjärtade sätt att rapportera fotboll. Vi är inte snyggast, vi är inte kunnigast, vi är inte bäst. Men vi älskar det vi vill berätta för er om.
Och kärlek är den vackraste vägen till allas hjärtan.
I morse drog jag på mig löparskorna och drog iväg under broarna igen. Sju stycken hann passera ovanför mitt huvud innan jag löpte upp för den sista av dem och sprang tillbaka under träden men bredvid motorvägen tillbaka till Trastevere där vi bor.
Sedan sagolik lunch på en liten, liten gata, på en nästan undangömd restaurang. Mitt i Rom och inte en enda bil som körde förbi oss på en hel timma. Bara en kyrkklocka som slog ibland. Och en hund som somnade under min sons stol.
Älskar den här staden som en hemkomst.