Ren viljekraft tog Union Berlin till Bundesliga

Kvalspel innebär ofta mindre skönspel och mer kamp. Dubbelmötet mellan Union Berlin och VfB Stuttgart personifierade det mer än väl. Efter den inledande matchen nere i Badem-Württemberg hade Union med sig två borta mål (2-2), vilket kom att räcka efter att Sebastian Anderssons lag igår spelat 0-0 hemma mot Stuttgart.

Det var tydligt att Uniontränaren Urs Fischer hade bestämt sig för att viljekraft var det som skulle ta Union vidare. Det var vackert, på sitt sätt, men det var ingen fotboll som bländande den neutrale åskådaren. Det var kick and rush på högsta nivå. Redan efter 45 minuter såg flera av spelarna helt färdiga ut på planen, samtidigt som blodet rann på två Stuttgartspelare som var rejält bandagerade på skallarna.

I slutändan var det en uppflyttning som var välförtjänt. Stuttgart lyckades aldrig komma upp i någon vidare nivå som spelförande, dominerande lag samtidigt som Union gjorde det de visat upp hela säsongen. Det vill säga en enhetlig, ett kollektiv som alla följde den taktiska planen till punkt och pricka.

Det är kulmen av en resa som pågått sedan 20 år sedan. Då var Union Berlin med ekonomiska problem som få hade trott en dag skulle nå Bundesliga för första gången i sin klubbhistoria. Men ett intelligent arbete vid sidan av planen som sagt men säkert givit resultat, samtidigt som man haft otroligt passionerade supportrar har nu lett till att vi nästa säsong kommer att stå inför ett Berlinderby i Bundesliga.

Uppflyttningen kommer innebära en hel del pengar in i klubben som gör att man kan ta nästa steg. För att klara sig kvar i Bundesliga kommer ett antal förstärkningar att behöva göras, laget är långt ifrån tillräckligt starkt för att överleva som det är nu. Men kvalspelet visade att Union kommer att vara extremt jobbiga att möta, en egenskap så god som någon för att undvika omedelbar nedflyttning.

**

Jag skulle kunna fälla några väl valda ord om den situation som Unionfansen befinner sig i nu. Supportrar som slagits och slåss mot etablissamanget, som nu kommit ett steg närmare den. Lite som när St. Pauli var uppe i Bundesliga för drygt 10 år sedan. Istället tycker jag ni ska läsa den underbara texten Erik Jullander skrev i Offside nyligen. Jullander, för övrigt den person i Sverige med bäst koll på Union och generellt en fin fotbollskunnare, är någon ni bör följa på Twitter om ni inte redan gör det.

**

På andra sidan har vi ett Stuttgart som nu återigen spelar i 2. Bundesliga. En ny tränare är redan på plats i Tim Walter, en smart val, men som kommer ha mycket att stå i. 28 poäng på 34 matcher i ligan, endast 32 gjorda mål, 70 insläppta…ja, statistiskt har det varit en rent utsagt bedrövlig säsong för Stuttgart som inte lyckades bygga vidare på den fantastiska avslutning av förra säsongen som man hade.

Stuttgart förtjänade naturligtvis att åka ur sett till det och spelet man visade upp. Det har varit alldeles för många orosmoment under säsongen, byten av tränare och felaktiga värvningar. Nu kommer man behöva avlasta flera tunga namn för att inte hamna i ekonomiska bekymmer. Men även vid sidan av planen kan vi räkna med att flera namn kommer att ryka. 

Det blir den förre Dortmundscouten Sven Mislintat som kommer att få dra det tunga i lasset i nybygget. Inte övertygad om att Stuttgart likt senast kommer att kunna studsa tillbaka direkt. Finns många tveksamheter just nu kring framtiden som är oroväckande. Enda positiva är väl att 2. Bundesliga kommer innehålla flera klassiska, stora klubbar som ökar intresset där. Kanske får det Stuttgart att tända till lite extra.

Det var inte bara en möjlighet på dubbeln som stod på spel i Berlin igår för Niko Kovac, minst lika mycket handlade det om att säkra sin framtid i Bayern München. Trots en ligatitel har det funnits otaliga rykten som gjort gällande att den Berlinfödde kroaten var på väg ut. Erkända hemsidan Spox gick så långt att de hade säkra källor på att Kovac skulle få sparken – oavsett utfall i DFB Pokal-finalen.

Mycket har handlat om den interna maktkampen mellan förespråkaren Uli Hoeneß och kritikern Karl-Heinz Rummenigge. De två maktmännen i Bayern har haft vitt skilda uppfattning om 48-åringen och hans framtid i klubben. Där mycket på sistone har talat för att Rummenigge fått sin vilja igenom, det vill säga att Kovac skulle få lämna.

Men efter veckans presskonferenser och gårdagens seger talar det mesta för att Kovac kommer att få fortsätta bygga vidare på sitt lag i Bayern. Kanske var det därför han reagerade så starkt under varje mål och inte minst efter slutsignalen. Lättad över att de skulle ha oerhört svårt att göra sig av med honom efter 3-0 mot RB Leipzig på Olympiastadion.

Ett år efter att ha vunnit samma titel med Eintracht Frankfurt mot Bayern, den förste tränaren att vunnit dubbeln som både spelare och tränare i samma klubb. En dubbel som nu gör att Bayern har ett dussin på sin meritlista. Det var mycket känslor och för Kovac ett högst viktigt resultat som gör att han borde kunde andas ut, åtminstone för en stund.

Segern var resultatmässigt imponerande, men spelmässigt känns resultatet i överkant. Två fantastiska räddningar av Manuel Neuer (Poulsens nick, Forsbergs friläge) gjorde att Bayern undvek underläge och en kvittering. Samtidigt stod Lewandowski för en fantastisk prestation när han felvänd mot mål lyckades nicka matchens första mål.

Och trots en stark start även i den andra halvleken så lyckades Leipzig inte att knäcka Neuer. När Leipzig satsade allt på ett kort gjorde Coman och Lewandowski ytterligare mål för Bayern. Någon på Twitter beskrev det väldigt bra när denne skrev i stil med att Bayern sällande genomgående dominerat, men haft situationell briljans.

Nu går det vidare för klubben och för Kovac kommer det att bli en spännande höst. Inte minst då jag är övertygad om att han kommer att behöva prestera från start. Att han får ett fortsatt förtroende är en sak, men det finns många i klubben som är långt ifrån övertygade. Liverpoolmatcherna har haft en effekt, många tvivlar fortfarande på att Kovac kan överkomma det traumat och göra Bayern till ett lag som kan dominera även mot bra motstånd. Det måste han bevisa i höst, annars är han out.

**

Jag skrev igår om Leipzigs möjlighet att etablera sig i finrummet genom en cupseger. Nu blev det en smärtsam förlust men oavsett var det en oerhört viktig match för klubben. Ralf Rangnick lämnar över till Julian Nagelsmann som många förväntar sig ska ta laget till nästa nivå. Jag kan bara hoppas att Emil Forsberg stannar (för övrigt extremt bra igår), tror Leipzig med Nagelsmann kan bli en riktig utmanare nästa säsong.

En cupfinal och en tredjeplats i Bundesliga för RBL är långt ifrån ett dåligt facit för en klubb som endast gjort tre säsonger i högstaligan. De börjar allt mer etablera sig som en tredje makt inom tysk fotboll och de ser ut att få behålla de flesta av sina bästa spelare, samtidigt som de fortsätter att plocka in flera intressanta namn. Har svårt att se att de ska tappa till nästa år. Kanske står vi inför en trio av klubbar som slåss om titeln nästa säsong.

**

Gläder mig att Hans-Joachim Watzke så tydligt gått ut och markerat att Jadon Sancho blir kvar i Bundesliga och hos Dortmund. Visst, de hade säkert kunnat få en bra bit över €100 miljoner för honom om de velat sälja honom, men jag kan inte se att hans marknadsvärde kommer att sjunka om han blir kvar samtidigt som man får behålla en av världens absolut bästa och mest intressanta talanger.

Dortmund befäster sin roll som landets tvåa, både på planen och utanför den. Även om ingen av spelarna gick för vrakpriser är det ingen annan klubb i Tyskland, förutom Bayern München, som har statusen eller ekonomin för att genomföra en sådan trio av värvningar. Och de tre tillför inte bara bredd, de tillför spets till ett lag som redan visat att de har en. Fantastiskt sportchefande av Michael Zorc som redan nu ryckt och tagit täten som sommarens transferkung, tveksamt om någon kan komma ikapp honom.

För Bayern, som redan planerat för en tung värvningssommar och tagit in Lucas Hernandez för en rekordsumma, så är det en tydlig indikation om att de också måste göra något alldeles extra. Att nivån höjts. Hasan Salihamidzic har inte alls samma erfarenhet eller respekt på marknaden, han står inför sin tuffaste uppgift sedan han tog över som sportchef i Der Rekordmeister.

För Brazzo handlar det inte bara om att träffa rätt i värvningarna, det handlar också om att bygga om ett lag som föråldrats drastiskt under de senaste åren. Arjen Robben och Franck Ribéry är redan ute, Jerome Boateng lär följa och sedan har vi en drös av spelare som börjar närma sig sina sista fotbollsår (Lewandowski, Neuer, Hummels, Martinez, Müller). Visst, det är ingen omedelbar kris, men nog fasen måste Hasan höja sitt sportcheferi för att inte sätta Bayern i en framtida prekär situation.

Värvningen av Lucas var en tydlig markering att man har pengar och att Bayern som klubb fortfarande är en maktfaktor. Om Leroy Sané skulle dyka upp vore det ytterligare en. Men det är långt ifrån säkert och de flesta korten känns osäkra för Bayern just nu. Inger inte alls samma erfarenhet och respekt som Dortmunds triovärvning som känns utarbetad och tydlig. Bayern och Brazzo famlar fortfarande lite mörkret, inte är helt säkra på vilka som ska föra vidare och befästa klubbens roll som bäst i landet. Det är oroande tecken.

***

Cupfinal ikväll. Bayern mot RB Leipzig. De historiska antagonisterna för alla motståndarfans mot de moderna. Vore en milstople utan dess like om RBL plockade hem det. Sakta men säkert etablerar de sig i finrummet, en vinst ikväll vore den nya kronan på verkat.

Låt oss börja i den ände som gjorde det möjligt för Bayern att i princip bärga titeln. Det vill säga i Schalkesderby seger. Jag såg inte matchen. Endast läst några uttalanden från diverse spelare och tränare efter och det verkar ha varit en typisk derbymatch. Dortmund tappade ovärderliga poäng samtidigt som Schalke vann lika viktiga sådana.

Kanske viktigast av allt är dock hur mycket poängen betyder för Schalkes fans och klubbens självbild. Jag menar, efter en säsong där så oerhört mycket gått fel redan från start är det den här typen av seger som supportrarna kommer att komma ihåg. En sådan som ger lite hopp och känsla av att det faktiskt finns rätt mycket positivt ändå med att vara supporter till klubben. Vet själv, i form av Hammarbyare, hur mycket en derbyseger kan göra för en annars förlorad säsong.

Schalkes säsong ska glömmas fort när vi summerar Bundesliga om några veckor. Segern mot Dortmund, i Dortmund, ska däremot bäras med som en ledstjärna inför nästa säsong.

För Dortmundfansen är det ganska exakt motsatt. Säsongen ska bäras med inför nästa säsong, däremot ska förlusten mot Schalke glömmas illa kvickt. Det låter som ett par horribla domslut kan ha avgjort matchen, men vad som passerat går inte att ändra och när säsongskritan börjar att sina så får lär vi ändå summera upp de svartgulas säsong som fullt godkänd, om inte lite till.

Dortmund har höjt ribban på Bundesliga. Adderat kvalitet och pressat Bayern igen. Det bådar gått inför framtiden. Det med ett lag som innehåller så många vansinnigt intressanta spelare. Med erfarenhet kommer de bli ännu farligare och jag kan tänka mig att en stor del av spelarna kommer att stanna, så Lucien Favres lagbygge lär vara mer eller mindre intakt inför nästa säsong. Förhoppningsvis med en Alexander Isak som slåss om en startplats.

Förlusten innebär att Bayern sitter på matchboll när de idag åker till Nürnberg. Der Club var den av de två nykomlingar som jag trodde mest på, mycket sett till klubbhistorien, men Mikael Ishaks lag har inte levt upp till mina förväntningar. De ska till ett mirakel för att de ska säkra en kvalplats (sex pinnar upp till Stuttgart). Inte minst måste de vinna idag.

Nu har ju årets säsong varit en av de få säsonger på sistone där Bayern känts nåbara för de flesta klubbarna, men jag kan inte se Der Rekordmeisterslarva bort matchbollen de dryga tjugo milen bort från München. Om Niko Kovac om vill ha en chans på att få tränare Bayern i ytterligare en säsong så är Bundesligaskölden ett minimum. Känns som om han fått sina spelare att dra åt samma håll och de är starka nog att vinna även när de har än av sina sämre dagar. För jag förväntar mig inte ett serve-ess idag, men en bekväm resa som borde bekräfta Bayerns position i jakten på titeln.

Det har varit många tuffa månader för det tyska fotbollslandslaget under det senaste året. Från att ha varit en dominerande faktor har Tyskland tagit flera kliv tillbaka och sett flera av sina värsta rivaler ta sig förbi. Därför var det upplagt för ett tufft möte i Amsterdam mot Holland.

På pappret ställde Joachim Löw upp med av sina minst namnkunniga startelvor i en tävlingsmatch under sina snart 13 år på förbundskaptensposten. Namn som Thilo Kehrer och Nico Schulz har inte hört till vanligheterna i startelvan i en sådan viktig gruppspelsmatch. Att det dessutom saknades en given stjärna (Toni Kroos och Manuel Neuer i all ära, men båda har sett bättre dagar), bidrog till att det var svårt att se en tydlig styrka i lagbygget. Men det var annorlunda på planen.

Löw har behövt inta en mer pragmatisk roll som förbundskapten. De senaste åren har präglats av att Tyskland ska vara ett ledande lag som bedriver en bollinnehavstung fotboll, men det var inte mycket av det som syntes till på Johan Cruyff-Arena. Tvärtom var det stort fokus på snabba omställningar, något som saknats rejält under de senaste åren.

1-0 kom på en snabb omställning. Likaså 2-0. Två vassa avslut av Leroy Sané och Serge Gnabry förde Tyskland upp i ledning innan halvtidspausens vissla och det var kanske inte siffror som speglade matchbilden, men det var resultatet av ett helt annat Tyskland än vad vi sett de senaste åren.

Men om den första halvleken vittnade om vad det ”nya” Tyskland kan åstadkomma, så visade den andra halvleken om att det är ett nytt lagbygge vi pratar om. Ronald Koemans mannar fick alldeles för snabbt reducera och en kvart senare kvittera, samtidigt som Joachim Löw försökte få tillbaka stabiliteten från den första halvleken i sitt lag.

Det tog tid men efter ett par smarta byten, inte minst inhoppet av Ilkay Gündogan, så hittade Tyskland tillbaka till stabiliteten, inte minst defensivt. Holland fick allt svårare att skapa chanser och och i slutändan var det Tyskland som lyckades göra det avgörande målet genom Nico Schulz efter ett riktigt fin anfall.

3-2 i Amsterdam var över förväntan för många. Inte minst Löw kan andas ut efter att det första och svåraste testet i EM-kvalet genomförs med mer än godkänt betyg. Med det sagt är nybygget långt ifrån färdigt.

Inte minst är det osäkert om Tyskland kommer ha den stabilitet man haft från tidigare kval där man avfärdat så kallade ”enkla” motståndare på ett bekvämt sätt. Klart är att det var ett steg i helt rätt riktning och att Löw nu kan fokusera på att bygga vidare på det som hans nya kreation gjorde igår.

Twitter: @fkpohler

Kort efter slutsignalen (Mainz vann med 3-0) bekräftade Heidel det som Kicker twittrat ut. Hans tid i Schalke går mot sitt slut efter drygt 3 år i klubben. Han kommer att avsluta sitt kontrakt som löper ut 2020 senast ett år i förtid. Den 30:e juni är det över. Fram till dess kommer Heidel att ta en mer passiv roll i arbetet kring framtiden.

Det är inte ett kanske helt överraskande besked, även om tajmingen var oväntad. Mycket tyder på att Heidel ville föregå klubben att ta beslutet åt honom. Resultaten under säsongen har varit långt under förväntan för ett Schalke som förra säsongen slutade tvåa i Bundesliga. Det har man inte lyckats bygga vidare på i år och Heidel får ta smällen för det.

Om han förra året lyckades med genidraget att ta in Domenico Tedesco som tränare, så har han i årets gjort den totala motsatsen. Laget tappade viktiga spelare i somras och de som kommit in har inte lyckats bidra på det sättet som man hoppats på. Samtidigt är Tedesco en högt pressad tränare just nu, inte minst efter dagens förlust.

Heidel har under sina år i Schalke stabiliserat klubben, inte minst medialt. Det har inte alls varit samma kaos och oreda i klubben. Rubrikerna har inte varit lika stora. Utan Heidel är det troligt att det blir en återgång till vad som var innan han kom till klubben. Att kaoset kommer tillbaka. Att VD Clemens Tönnies kommer att kliva fram och uttala sig igen. Lite ”Måndag hela veckan” över det hela igen.

Det finns ingen tydlig ersättare för Heidel. Den som nämns är Jonas Boldt som sakta men säkert dragit sig tillbaka i Bayer Leverkusen. Men det är liksom inte nyckeln för att lösa alla problem. Tvärtom. Tränarfrågan är fortfarande högst aktuell. Spelarmaterialet ser inte ut att hålla den nivå som krävts. Risken är att sommaren blir en rejäl ombyggnation för en klubb och ett lag som för mindre en år sedan såg ut att vara på väg åt helt rätt håll.

55-åringen får självklart ta smällen för kräftgången. I slutändan är han den ytterst ansvarige för de strategiska besluten, något han själv betonade efter matchen, och därför lämnar han klubben. Frågan är om det betyder hans slutgiltiga avsked från fotbollen. Eller om han ser en möjlighet att ta sig till en mindre klubb, likt Mainz, och göra jobbet från grunden igen.

Jag tror att chanserna för Heidel att lyckas är bättre än för Schalke just nu. Det blir inte lätt för de kungsblå under det kommande året. Finns oerhört mycket att lösa. Men med rätt rekryteringar finns där också en enorm potential som är outnyttjad. Detsamma gäller Heidel, hans potential kan – om den nyttjas av rätt klubb – leda till oväntade framgångar.

Twitter: @fkpohler

Med 14 omgångar och 42 poäng kvar att spela är det ett rejält slagläge för Dortmund att för första gången sedan 2013 bryta Bayerns mästartrend i Bundesliga. Något som många uttalat som en omöjlighet. Eftersom att Bayerns dominans är på så många plan, men inte minst det ekonomiska där man kan köpa spelare som de andra klubbarna bara drömmer om.

Dortmund har dock lyckats med att formera sitt lag och slå till när Bayern är mitt i sitt ombyggande. Att plocka in Lucien Favre som tränare har visat sig vara ett genidrag. Schweizaren har lyckats ena alla fronter i klubben – bortsett från den fraktion av fans som fortfarande är mot Marcel Schmelzer – och tillfört en stabilitet i resultaten som är imponerande.

15 vunna matcher är bäst i Bundesliga. 1 förlust likaså. 51 gjorda mål är 7 fler än Bayern som är nästbäst och de 20 insläppta är bara två fler än Mönchengladbach och Leipzig som har släppt in flest. Det är på ytterst få statistiska punkter som Dortmund inte dominerar i Bundesliga. Vilket visar på vilken säsong de håller på att genomföra.

Nu är vi visserligen ”bara” i början av februari, men det råder inga tvivel om att det är Dortmund som håller i korten i det trelagsrace som Bundesligatiteln handlar om. De svartgula kan endast fälla sig själva i jakten på titeln som det ser ut idag. En förlust mot Bayern under våren skulle krympa avståndet, men man skulle fortfarande ha fyra poäng till godo.

Och det är klart att säsongens sista match, borta mot Borussia Mönchengladbach, skulle kunna bli en av de mest nervkittlande på flera år men just nu är det svårt att se att just Gladbach eller Bayern ska ha minskat avståendet såpass mycket att det kommer vara spel om titeln ända in i den sista omgången. Dortmund ser helt enkelt starkast ut just nu.

Bortsett från just bortamatcherna mot Bayern och Mönchengladbach, ser spelschemat ut att vara till deras fördel. Flera av topplagen väntar på hemmaplan, likaså derbyt mot Schalke, medan lag som Nürnberg, Augsburg och Freiburg väntar på bortaplan. Matcher som Dortmund i sin nuvarande form kommer att besegra.

Det enda jag just nu ser som en risk för att Dortmund skulle kunna spela bort sin fördelaktiga kort vore om Champions League-spelet skulle vara framgångsrikt nog för att klubben skulle kunna drömma om titeln. Tottenham ser betydligt mer överkomliga ut idag än vad de gjorde när lottningen presenterades. Formmässigt och kvalitetsmässigt har Dortmund möjligheterna, men självklart kan de bara ses som en outsider. En farlig sådan ska poängteras.

Nej, ärligt talat är det svårt att se något annat än att Dortmund tar hem titeln. För även om Dortmunds maskin börjar kärva så ska Gladbach och/eller Bayern mer eller mindre gå rent under våren. Vilket jag har svårt att se. Mycket mer talar för att de kommer tappa fler poäng än Dortmund under våren. Det luktar segerfest i Dortmund i maj. Vilket tysk fotboll skulle må bra av.

Twitter: @fkpohler

Många trodde att den stora förändringen redan skulle ske i somras. När Bayern inledde jakten på sin nya tränare var det hela tiden med tanken att en ny tränare skulle få forma sitt eget lag. Sedan drog tränarjakten ut på tiden, kontrakten med Franck Ribéry och Arjen Robben förlängdes. Plötsligt fanns det inte så många nya luckor att fylla och Niko Kovac ville man ge tid innan han skulle få möjlighet att forma sitt eget lag.

Bayern är fortfarande inte helt övertygade om Kovac, men saker och ting är på rätt väg. Och i slutändan är det sportchefen Hasan Salihamidzic som måste bevisa att han kan bygga det nya FC Bayern München som ska fortsätta slåss med de allra största klubbarna i Europa. Ett inte alltför enkelt jobb för en sportchef som har haft svårt att hävda sig i alfahannesamhället som Bayern är.

Den första biten la ”Brazzo” redan i somras under VM. Då tog han sig till Ryssland för att muntligt komma överens med Benjamin Pavard, som senare kom att bli världsmästare med sitt Frankrike. Stuttgartförsvaren var länge prio ett för Brazzo och han ville stänga dealen innan någon annan klubb kunde blanda sig in i. Inte minst för att Pavard satt på en utköpsklausul till sommaren 2019 på ’ynka’ €35 miljoner.

Trots ihärdiga rykten om att bland andra Barcelona givit sig in i kampen blev det i dagarna officiellt att Pavard går till Bayern i sommar. Redan nu har den kanadensiska stortalangen Alphonso Davies anslutit, under våren ska han konkurrera om en plats på en av Bayerns kanter. En annan spelare som Bayern vill knyta till sig är Callum Hudson-Odoi från Chelsea, en spelare som verkar ha sitt hjärta inställt på Tyskland. Tycks mest handla om när han ska komma, nu eller i sommar.

Vidare har det funnits starka indikationer på att Atletico Madrids Lucas Hernandez ska vara på ingång. Om än att de ryktena har lugnat ned sig nu. Men intresset för den franske försvararen kvarstår. Vidare har man ögonen på inhemska marknaden också. Där både Kai Havertz och Timo Werner nämns som två högst tänkbara kandidater att ansluta till Bayern i sommar.

Varför denna aggresivitet på marknaden plötsligt? Den ena delen är att Bayern sitter på en föråldrad trupp. Ribéry och Robben lämnar till sommaren. Mats Hummels och Jerome Boateng är båda över 30 och kandidater för att lämna. Likaså Javi Martinez. Många av de här spelarna har varit stommen de senaste 7-8 åren och klubben känner att det är dags att bygga något nytt, mer slagkraftigt när man går framåt.

Den andra delen handlar om att Bayern känner sig manade att vara mer aktiva på marknaden när andra klubbar börjar spendera allt mer. Klubben har alltid försökt hålla sig undan priskrigen men har insett att det är nästintill omöjligt om man vill fortsätta konkurrera på europeisk toppnivå. Därför krävs det rejäla investeringar, men också att man är aktiva i tidigare skeenden. Man vill inte längre gå miste om en spelare som Leroy Sané på grund av att man inte vågade satsa. I riskanalysen vågar man mer, därför kan vi räkna med att Bayern kommer att försöka locka till sig flera yngre spelare i tidigare skeenden going forward.’

Klubbledningen har identifierat den här sommaren som den stora möjligheten att lyckas slå ihop dessa två intressen och komma ut på andra sidan med något bra. Även om det kanske kosta en del stabilitet till en början. Det är också ett sätt för Uli Hoeneß och Karl-Heinz Rummenigge att pegga upp för ersättare att komma in och ta över en klubb som inte omedelbart behöver byggas om. Ryktas ju om att Oliver Kahn kommer få en nyckelroll när de två herrarna går i pension, man vill inte att hans första uppgift ska vara att behöva vara med och bygga om hela laget.

De senaste åren har givit tydliga tendenser på just det tankesättet. Utöver att man investerade stort i sina nya campus med en helt ny ungdomsakademi, så har man lagt enorma summor på att utveckla och förstärka scoutingavdelningen. Just för att man ska kunna pinpointa talanger och intressanta spelare innan andra klubbar, för att undvika höga övergångssummor. Det kombinerat med en föryngrad trupp och då kan den dynamiska duon lämna över en stabil pansarkryssare till Kahn, Lahm eller vem det nu blir.

Vid är bara i inledningen av 2019, men det finns tydliga indikationer på att Bayern kommer att vara extremt aktiva på transfermarknaden. Pavard och Davies är de första två in. Hudson-Odoi blir troligen den tredje. Fler lär följa. Både in och ut. Bayern anno 2019/2020 kommer bli intressant att följa, för det kommer att vara ett helt nytt lag för oss åskådare. Enkelt sagt, en ny era är på väg att inledas i Tysklands största klubb.

Twitter: @atnilsson

Höstens lag i Bundesliga, anno 2018

Kimmich-Ginter-Akanji

Demirbay-Thiago

Sancho-Reus-Hazard

Jovic-Haller

Kommentar

Har varit långt ifrån en enkel uttagning. När jag tog fram min shortlist och satte ihop ett lag var det en oerhört stor del Dortmundspelare, vilket naturligtvis lirar med hur hösten sett ut men också kändes rätt trist i slutändan. Witsel hade kunnat vara med, likaså Alcacer. Vad som står är hur få antal Bayernspelare som varit med i diskussionen. Med på det stora hela ett välbanserat lag om jag får säga det själv.

Motiveringar

Målvakt: Yann Sommer, Borussia Mönchengladbach

Det har gått ett par år sedan Yann Sommer värvades in som ersättare till Marc-André Ter Stegen. Det hål som Ter Stegen lämnade bakom sig har Sommer fyllt förtjänstfullt och den här hösten har han visat på en stabilitet som vi inte sett på länge. Sommer är fortsatt en av Bundesligas bästa målvakter och är en av huvudanledningarna till Mönchengladbachs starka höst.

Försvarare: Joshua Kimmich, Bayern München

Allt-i-allo – så är det nog lättast att beskriva Joshua Kimmich. Har under hösten varit en av få konstanter i ett Bayern München som varit allt utom just konstanta. Ena veckan mittfältare, andra veckan försvarare, för Kimmich spelar det ingen roll. Han levererar vecka in och vecka ut på en oerhört hög nivå och det som Pep Guardiola en gång såg i honom fortsätter att förundra oss andra.

Försvarare: Matthias Ginter, Borussia Mönchengladbach

När Matthias Ginter kom fram i SC Freiburg var det många som spådde honom en lysande framtid. Efter en tuffare sejour i Borussia Dortmund tog han ett steg tillbaka och hamnade i Gladbach, där han blev en nyckelfigur i försvaret. Precis som hans lagkamrat Sommer har Ginter varit en stabil figur som bidragit till Mönchengladbachs starka höst. Kan göra sig ett namn för de större klubbarna igen om han fortsätter så här.

Försvarare: Manuel Akanji, Borussia Dortmund

Var en spelare som stod oerhört högt upp värvningslistan hos Dortmund som la stora summor för att locka över schweizaren till dem. Prislappen är numera lätt att motivera. En komplett försvarare mer eller mindre som sköter de svartgulas defensiv på ett imponerande sätt trots sin unga ålder. Har ingen stress att ge sig av, men fortsätter han vara lika konstant kommer de stora klubbarna att ställa sig på led för att locka honom till sig.

Mittfältare: Kerim Demirbay, 1899 Hoffenheim

Sedan Julian Nagelsmanns tillträde som huvudtränare för Hoffenheim är det en spelare som verkligen stått ut prestationsmässigt i klubben. Det är Kerim Demirbay. Hämtad från en underlig tid i Hamburger SV där han mest var utlånad, numera en av Bundesligas bästa mittfältare och Hoffenheims allra viktigaste spelare. Åter på den där vansinniga nivån som tog honom till landslaget. Given i höstens lag.

Mittfältare: Thiago, Bayern München

Guardiolas absoluta önskespelare när han kom till Tyskland. En spelare som sedan Guardiola lämnade dagligen varit omgärdad av flyttrykten, inte minst till Manchester City. Thiago har dock blivit kvar och det ska Bayern skatta sig lyckliga för. Besitter kvalitéer som ingen annan har i truppen med sin sanslösa känsla för bollen och begåvning i passningsspelet. Framträder allt mer som den blivande ledaren i Bayern.

Mittfältare: Jadon Sancho, Borussia Dortmund

Supertalangen som varit otäckt bra under hösten. Lucien Favre har alltid haft en förmåga att få unga talanger att blomstra, men den magiska touch han haft på britten Sancho är något utöver det vanliga. Gång på gång har han skapat oreda för motståndarna. Inte konstigt att det ryktas om en prislapp en bit över €100 miljoner, för det kommer han vara värd den dag han bestämmer sig för att lämna Dortmund.

Mittfältare: Marco Reus, Borussia Dortmund

För mig har Marco Reus varit Bundesligas bästa spelare under hösten. Med Favre som tränare för andra gången i sin karriär har Reus kommit tillbaka på ett vansinnigt imponerande sätt. Mer fri roll centralt i banan har givit honom utrymme att diktera Dortmunds sylvassa offensiv. Assisterar så väl som gör mål själv. Nu planerar nog Reus inte att lämna Dortmund för ett utlandsäventyr, men så som han presterar nu skulle han leverera i alla lag i världen.

Mittfältare: Thorgan Hazard, Borussia Mönchengladbach

Lillebrorsan till Eden Hazard som alltid haft svårt att hålla en kontinuerligt hög nivå i Bundesliga, men i år har Thorgan verkligen lyckats. Mönchengladbach har haft en bra höst och Thorgan är en stor anledning till det. När han nu fått det att stämma visar han vilka nivåer han besitter och det är inte konstigt att flera större klubbar ryktas vara intresserad av honom. Blir svår för Gladbach att hålla kvar till nästa säsong, siar jag.

Anfallare: Luka Jovic, Eintracht Frankfurt

Stor talang som snappades upp av Eintracht Frankfurt men som haft svårt att riktigt visa upp sin kvalitet. Den här hösten har varit något annat. Luka Jovic har varit livsfarlig i offensiven och av motståndarnas försvarare utpekad som Bundesligas bästa anfallare just nu. Bra fysik, målfarlig och svårläst – bra egenskaper när man vill nå toppen. Även om våren inte blir lika bra är Jovic ett namn för större scener till nästa år.

Anfallare: Sebastian Haller, Eintracht Frankfurt

Radarpartnern till Jovic måste naturligtvis få en plats i startelvan. Det är helt enkelt svårt att se den ena utan den andra efter den här hösten. Frankfurt flaggade direkt vid värvningen av Sebastian Haller att han skulle behöva ett år på sig för att bli varm i kläderna. Och nu under hans andra säsong kan vi konstatera att de hade rätt. Vansinnig höst där han stundtals sett oövervinnlig ut.

Twitter: @fkpohler

En stad som På Spåret aldrig lär hamna i är Leverkusen. Möjligt att det skulle kunna dyka upp någon fråga om Bayer i samband med att man åkt till Köln. Jag och några kollegor var i Leverkusen för ett par år sedan för att intervjua den dåvarande lagkaptenen Simon Rolfes och Karim Bellarabi för ett rep om klubben som började som ett lag som de anställda på medicinföretaget Bayer skapade.

När vi skulle leta efter fotosköna delar var det mer eller mindre en omöjlig uppgift. De som varit i Leverkusen vet jag pratar om. Det är en grå stad. En väldigt, väldigt grå stad. Finns inte mycket där som står ut i mängden utom Bayers enorma marker av kontor. Låt oss konstatera att det var svårt att hitta vackra utfyllnadsbilder till reportaget som gjorde folk sugna på en resa dit.

När vi var där, måste varit i början av år 2013, var Leverkusen fortfarande ett stabilt topplag i Bundesliga som år efter år tog fram nya toppspelare. Vilket de fortfarande gör, men topplatserna har uteblivit. Titlarna likaså. ”Neverkusen” är ett etablerat namn, som inte minst kom att användas intensivt efter säsongen 2001/2002 då man slutade tvåa i mer eller mindre alla turneringar man medverkade i.

Mycket har hänt sedan dess och mycket sker just nu. Leverkusens framgångar har mycket handlat om stabilitet och kontinuitet. En sportslig ledning främst anförd av Rudi Völler har bidragit till att klubben gång på gång tagit sig ut i Europa. Gång på gång lyckats fylla på med nya blivande toppspelare när andra lämnat.

Völler hade vid sin sida länge Michael Reschke som ansågs vara Tysklands skarpaste fotbollsöga på marknaden. Det var Reschke som hittade spelare så som Lucio och Emerson i Sydamerika. Vid sin sida hade han Jonas Boldt som började som praktikant för att sedan få en fast och viktig roll som Reschkes vapendragare.

När Reschke drog vidare till Bayern München var det Boldt som fick kliva fram som ersättare. Trots att Boldt långt ifrån alltid drog jämnt med Völler var det naturligt att han fick chansen. Den ömsesidiga respekten mellan de två skapade en dynamisk duo som fortsatte att leverera potentiella storstjärnor. Addera då att man hade ett av Tysklands mest intressanta tränarnamn i Roger Schmidt på bänken.

Nu närmar sig den tiden ett slut. Schmidt fick sparken. Reschke är idag sportchef i Stuttgart. Boldt kommer att lämna till sommaren som senast. Och nu funderar även Völler på att kasta in handduken till följd av förändringarna som lämnar honom ensam kvar från en av klubbens mest framgångsrika perioder. Många anar att det kommer att ske fram till sommaren.

På ersättarlistan återfinns mitt intervjuobjekt Rolfes som ska kliva in och ta över den roll som Boldt har haft. Som fotbollsspelare en spelare med stor erfarenhet och landskamper på meritlistan, men vid sidan av planen är det en nybörjare som nu får den oerhört viktiga rollen att bibehålla stabiliteten och fortsätta bygga vidare på framgångarna. Till sin hjälp får han företagsmänniskor, inte fotbollsmänniskor som det ser ut just nu.

För Rolfes kommer det bli turbulenta månader som väntar. Utöver att flera av Leverkusens spelare är eftertraktade på marknaden (Kai Havertz, Julian Brandt, Leon Bailey med flera), så är tränarsituationen allt annat än en enkel historia.

Idag blev det klart att Heiko Herrlich ersätts av tidigare Dortmundtränaren Peter Bosz. Detta trots att Herrlich plockat nio av tolv möjliga poäng under de sista fyra matcherna. Hade ryktats länge om ett skifte och Bosz har bevisligen gjort det bra tidigare, men hans tid i Dortmund var långt ifrån så övertygande att bytet känns som en given succé.

Jag var skeptisk till Herrlich redan från början, trots att han förde mitt kära Regensburg till 2. Bundesliga. Kändes aldrig riktigt som en fotbollsideologiskt tydlig tränare som Leverkusen ofta sökt. Resultatmässigt har det dock fungerat hyggligt. Bosz passar mer in i Leverkusens bild av vad de vill ha i en tränare, men sluttampen på tiden i Dortmund var ju ren och skär katastrof.

Även om Völler säkerligen hade en stort pekande finger med i spelet kring byte av tränare, så är det troligt att det blir Rolfes som kommer att få stå i skottgluggen om det inte faller väl ut. Och frågan är hur mycket just Rolfes har haft i valet av tränare att göra. Jag tvivlar på att hans ord vägt särskilt tungt trots att han i framtiden kommer ha allt större ansvar över det sportsliga.

Därför är frågan ”vart är Leverkusen på väg?” befogad. För ett sådant oskrivet kort som Rolfes är, som saknar det kontaktnätverk som hans företrädare haft, gör det svårt att sia om vad som väntar Leverkusen i framtiden. Kommer stabiliteten att hålla i sig? Kommer man lyckas fylla på med nya talanger? Vilken typ av fotboll vill Leverkusen spela? Frågorna är många, svaren kommer vi att få. Frågan är om de kommer vara positiva eller negativa. Det är en osäker framtid Leverkusen går till mötes.