”Vart är på vi väg?” En av Sveriges mest igenkända frågor som Kristian Luuk vecka efter vecka nu under vinterhalvåret basunerar ut till miljontals tittare. Jag är en På Spåret-junkie, älskar programmet och har alltid gjort. Minns hur jag tog Nürnberg på 10 poäng för ett par år sedan bara av att se plattform 26 på Münchens tågstation, innan några ledtrådar hunnit sägas. Just det regionaltåget som avgick från den plattformen åkte jag 2-3 gånger i veckan under tiden jag bodde i Regensburg.
En stad som På Spåret aldrig lär hamna i är Leverkusen. Möjligt att det skulle kunna dyka upp någon fråga om Bayer i samband med att man åkt till Köln. Jag och några kollegor var i Leverkusen för ett par år sedan för att intervjua den dåvarande lagkaptenen Simon Rolfes och Karim Bellarabi för ett rep om klubben som började som ett lag som de anställda på medicinföretaget Bayer skapade.
När vi skulle leta efter fotosköna delar var det mer eller mindre en omöjlig uppgift. De som varit i Leverkusen vet jag pratar om. Det är en grå stad. En väldigt, väldigt grå stad. Finns inte mycket där som står ut i mängden utom Bayers enorma marker av kontor. Låt oss konstatera att det var svårt att hitta vackra utfyllnadsbilder till reportaget som gjorde folk sugna på en resa dit.
När vi var där, måste varit i början av år 2013, var Leverkusen fortfarande ett stabilt topplag i Bundesliga som år efter år tog fram nya toppspelare. Vilket de fortfarande gör, men topplatserna har uteblivit. Titlarna likaså. ”Neverkusen” är ett etablerat namn, som inte minst kom att användas intensivt efter säsongen 2001/2002 då man slutade tvåa i mer eller mindre alla turneringar man medverkade i.
Mycket har hänt sedan dess och mycket sker just nu. Leverkusens framgångar har mycket handlat om stabilitet och kontinuitet. En sportslig ledning främst anförd av Rudi Völler har bidragit till att klubben gång på gång tagit sig ut i Europa. Gång på gång lyckats fylla på med nya blivande toppspelare när andra lämnat.
Völler hade vid sin sida länge Michael Reschke som ansågs vara Tysklands skarpaste fotbollsöga på marknaden. Det var Reschke som hittade spelare så som Lucio och Emerson i Sydamerika. Vid sin sida hade han Jonas Boldt som började som praktikant för att sedan få en fast och viktig roll som Reschkes vapendragare.
När Reschke drog vidare till Bayern München var det Boldt som fick kliva fram som ersättare. Trots att Boldt långt ifrån alltid drog jämnt med Völler var det naturligt att han fick chansen. Den ömsesidiga respekten mellan de två skapade en dynamisk duo som fortsatte att leverera potentiella storstjärnor. Addera då att man hade ett av Tysklands mest intressanta tränarnamn i Roger Schmidt på bänken.
Nu närmar sig den tiden ett slut. Schmidt fick sparken. Reschke är idag sportchef i Stuttgart. Boldt kommer att lämna till sommaren som senast. Och nu funderar även Völler på att kasta in handduken till följd av förändringarna som lämnar honom ensam kvar från en av klubbens mest framgångsrika perioder. Många anar att det kommer att ske fram till sommaren.
På ersättarlistan återfinns mitt intervjuobjekt Rolfes som ska kliva in och ta över den roll som Boldt har haft. Som fotbollsspelare en spelare med stor erfarenhet och landskamper på meritlistan, men vid sidan av planen är det en nybörjare som nu får den oerhört viktiga rollen att bibehålla stabiliteten och fortsätta bygga vidare på framgångarna. Till sin hjälp får han företagsmänniskor, inte fotbollsmänniskor som det ser ut just nu.
För Rolfes kommer det bli turbulenta månader som väntar. Utöver att flera av Leverkusens spelare är eftertraktade på marknaden (Kai Havertz, Julian Brandt, Leon Bailey med flera), så är tränarsituationen allt annat än en enkel historia.
Idag blev det klart att Heiko Herrlich ersätts av tidigare Dortmundtränaren Peter Bosz. Detta trots att Herrlich plockat nio av tolv möjliga poäng under de sista fyra matcherna. Hade ryktats länge om ett skifte och Bosz har bevisligen gjort det bra tidigare, men hans tid i Dortmund var långt ifrån så övertygande att bytet känns som en given succé.
Jag var skeptisk till Herrlich redan från början, trots att han förde mitt kära Regensburg till 2. Bundesliga. Kändes aldrig riktigt som en fotbollsideologiskt tydlig tränare som Leverkusen ofta sökt. Resultatmässigt har det dock fungerat hyggligt. Bosz passar mer in i Leverkusens bild av vad de vill ha i en tränare, men sluttampen på tiden i Dortmund var ju ren och skär katastrof.
Även om Völler säkerligen hade en stort pekande finger med i spelet kring byte av tränare, så är det troligt att det blir Rolfes som kommer att få stå i skottgluggen om det inte faller väl ut. Och frågan är hur mycket just Rolfes har haft i valet av tränare att göra. Jag tvivlar på att hans ord vägt särskilt tungt trots att han i framtiden kommer ha allt större ansvar över det sportsliga.
Därför är frågan ”vart är Leverkusen på väg?” befogad. För ett sådant oskrivet kort som Rolfes är, som saknar det kontaktnätverk som hans företrädare haft, gör det svårt att sia om vad som väntar Leverkusen i framtiden. Kommer stabiliteten att hålla i sig? Kommer man lyckas fylla på med nya talanger? Vilken typ av fotboll vill Leverkusen spela? Frågorna är många, svaren kommer vi att få. Frågan är om de kommer vara positiva eller negativa. Det är en osäker framtid Leverkusen går till mötes.