Därför menar Zubimendi att det vore “ologiskt” att lämna Real Sociedad för Barcelona

Läser man den Barcelonabaserade tidningen SPORTs framsida idag så verkar Martin Zubimendi flörta med Barcelona för en potentiell övergång. På framsidan använder tidningen bland annat citat som “Busquets är en av mina förebilder som jag länge följt” och “När någon som Xavi säger ditt namn så blir man glad” samtidigt som tidningen använder rubriken “El heredero se confiesa” Arvingen erkänner, syftandes på att Martin Zubimendi ska bli Busquets ersättare i både det spanska landslaget som hos FC Barcelona. 

Men öppnar man sedan tidningen och läser den intervju som SPORT gjort så kunde Martin Zubimendi inte vara mycket tydligare om att han inte tänker lämnar Real Sociedad. Vare sig för FC Barcelona eller någon annan. Istället säger han om och om igen att han inte tänker på något annat än La Real.

Jag har sagt till mina representanter att jag inte vill höra någonting, att lämna Real Sociedad vore ologiskt, jag är väldigt nöjd där jag är.

När någon vill vara i en klubb så spelar utköpsklausulen ingen roll

Det kommer vara ännu en lugn sommar, jag är lycklig här

När personer som Xavi, som har vunnit allt, pratar positivt om en så blir man glad, men mer än det vore det ologiskt att tänka på något annat som inte är Real Sociedad

Zubimendi är på sin första landslagssamling med seniorlandslaget där han på lördag med största sannolikhet kommer få sina seniordebut för Spanien. Där han förväntas redan nu axla Busquets roll på det defensiva mittfältet. Alla verkar vara övertygade om att Zubimendi är spansk fotbolls framtid. 

Men under landslagssamlingen kan han inte komma undan de ständiga frågorna om FC Barcelona. Det är som att Barcelona journalisterna inte kan förstå att någon heller skulle vilja spela för Real Sociedad än för FC Barcelona. 

Hur nära har Barcelona kommit i förhandlingar? Frågar Movistar och Martin Zubimendi kan bara småle och skratta innan han svarar “Inte alls för jag har inte tillåtit dem, jag vill inte höra om något utifrån [Real Sociedad]”

I samma intervju får han frågan, om Real Sociedad inte når Champions League och med alla rykten [om klubbar som är intresserade], vad gör du?

Inget, inget. Först och främst tror jag vi kommer ta oss in i Champions League. Utöver det så är jag väldigt glad där jag är, som ni kan se så njuter jag som ett litet barn i laget från mitt område.

Varpå han sen får frågan, är det något som en klubb kan erbjuda dig för att få dig att lämna?

Nej, inte just nu. Jag är väldigt fokuserad på La Real och de målsättningar som vi har, som jag verkligen vill nå, speciellt med mitt livsklubb

När Real Sociedad för två månader sedan mötte FC Barcelona på Camp Nou, imponerade Zubimendi, som han gjort hela säsongen. Därefter fick La Real-tränaren Imanol Alguacil på presskonferensen frågan om han trodde att Zubimendi skulle kunna lyckas i ett större lag som Barça. 

Alguacil svarade lugnt: Ursäkta, men för mig, med all respekt, så är Real Sociedad det allra största laget. 

Barcelona är inte de enda som visat intresse för Zubimendi, det är många och även Arsenal sägs i januari ha varit beredda att betala hans utköpsklausul men fått ett nej från spelaren själv. Barcelona är inte heller den enda klubb som verkar tro att alla spelare drömmer om att spela för dem. 

När man ser rapporteringen runt Zubimendi verkar de flesta tro att det handlar om vilken klubb som kan ge den bästa erbjudandet. Det är dit han kommer att gå. Visst är det så fotbollsvärlden ofta funkar men det känns också respektlöst. Mot Zubimendi och mot Real Sociedad. Som att det inte finns en värld där en spelare hellre skulle vilja spela för sin barndomsklubb än mäktiga Barcelona eller mäktiga Arsenal. 

Det visar också på en stor okunskap om Martin Zubimendi och om Real Sociedad. 

När man kommer till San Sebastián upptäcker man ganska snabbt att det är en annorlunda fotbollsstad. Tillskillnad från de flesta andra städer och byar i Spanien så syns väldigt sällan Barcelona eller Real Madrid-tröjor till här. Utan det är som att endast ett lag existerar, nästan varenda butik eller bar har någon slags Real Sociedad memorabilia på väggarna. Tar du en promenad genom staden dröjer det inte länge innan du ser barn som springer runt i hela Real Sociedad-kit, tröja, shorts och strumpor. 

Jag minns en gång när jag satte mig ner för att njuta av solnedgången på en bänk. Jag såg ett gäng barn som inte kan ha varit mycket äldre än 7 år som spelade fotboll på torget bredvid den kända stranden La Concha. Plötsligt stannade spelet och det verkade som att ett bråk hade startat, så jag smyglyssnade och hörde snart att bråket handlade om vem av grabbarna som skulle få vara Oyarzabal. Här vill ingen vara Messi eller Ronaldo, de vill alla vara Real Sociedad-stjärnan Mikel Oyarzabal. Den korta disputen tog snabbt slut när en av killarna tog av sin tjocktröja, där under hade han en Real Sociedad-tröja med Oyarzabal på ryggen, det gick inte att argumentera emot. 

Det är i den här miljön som Martin Zubimendi växte upp. Även om Zubimendi och hans jämnåriga såg Real Sociedad-spelare som Xabi Alonso och Antoine Griezmann lämna klubben för att nå stor framgång på annat håll, vinna Champions League och VM. Så var det Xabi Prieto som de ville vara när de kickade boll på gatan eller stranden. 

Xabi Prieto som tackade nej till ett erbjudande från Liverpool för att spela med Real Sociedad i den spanska andradivisionen, för att senare hjälpa klubben att ta sig ut i Champions League. Xabi Prieto som aldrig lämnade utan spelade hela sin karriär i Real Sociedad. 

Han sa en gång att han aldrig drömde om att bli professionell fotbollsspelare utan hans dröm var att spela för Real Sociedad. Det är ett citat som idag står på väggen på klubbens träningsanläggning. 

Xabi Prieto i sin tur hade sina förebilder, och de före honom sina. I Real Sociedad är det inte konstigt att aldrig lämna, de är nämligen den LaLigaklubb som historiskt har haft flest One Club Men. 

Fotbollen förändras hela tiden och moderniseras, det blir svårare och svårare att förbli lojal till en klubb. Det är omöjligt att veta om Martin Zubimendi kommer förbli La Real-trogen hela karriären. Men Real Sociedad är en unicorn i dagens fotboll, där spelarna inte nödvändigtvis drömmer om att bli bäst i världen utan om att få spela för Real Sociedad. 

Klubben har en av Europas bästa ungdomsakademier vilket lett till att A-laget till stor del består av spelare från regionen, från Gipuzkoa, så även tränaren Imanol Alguacil. Det skapar en ännu starkare känsla för klubben, som de alla supportat sedan barnsben. 

Det betyder inte att alla stannar, då och då ser vi spelare från La Real som försöker lyckan i större klubbar. Alvaro Odriozola och Asier Illarramendi är två som på senare år valde att gå till Real Madrid. Där den sistnämnde senare kommit tillbaka till Real Sociedad. 

Men flera spelare väljer att stanna, och betydligt fler än vad som är vanligt i andra klubbar. Även när de stora erbjudandena kommer. Mikel Oyarzabal är ett tydligt exempel. Ofta hör man de som undrar hur det är möjligt att Oyarzabal inte snappats upp av en europeisk storklubb, svaret är att de har försökt, inte minst Manchester City, men svaret är konstant nej. 

Nu är det Martin Zubimendi som storklubbarna jagar. Redan när jag pratade med honom under fjolsäsongen förklarade han hur spelare som Oyarzabal gjort det möjligt att tänka på en framgångsrik framtid utan att behöva lämna San Sebastián. 

-Vi har starka förebilder i spelare som Merino och Oyarzabal som båda spelat EM med Spanien, och jag har spelat i OS. Jag tror detta är vägen framåt, du vet att stannar du här har du möjlighet att uträtta mycket. 

På senare tid har Real Sociedad även blivit en titelkandidat, man vann 2021 sin första titel, Copa del Rey, på 34 år och spelar regelbundet i Europa. Under hela Zubimendis liv har La Real aldrig varit så framgångsrika som du är just nu. – Att lämna La Real med den säsongen som vi har vore helt ologiskt, säger han. 

Martin Zubimendi är redan det spanska landslagets stora framtidsnamn, han spelar för sin drömklubb under en av de bästa tiderna i klubbens historia. Ur hans perspektiv finns det ingen anledning att lämna. Det är dock ett perspektiv storklubbar i Europa, inte minst FC Barcelona har svårt att förstå. 

Det är vackert, Robert Lewandowski klackar bollen förbi Eder Milito fram till 19-åriga Alejandro Balde som i sin tur slår bollen perfekt genom Real Madrid-försvaret där han hittar inhopparen Franck Kessié. Rudiger hinner inte med när Kessié slår till på ett tillslag, det gör inte heller Thibaut Courtois.

Klockan står på 91:02, målet är FC Barcelonas 3,000:e på Camp Nou, det betyder 2-1 i El Clásico och med största sannolikhet är det målet som betyder att FC Barcelona kommer vinna LaLiga. 

Men för Franck Kessié betyder det ännu mer än så. Hela dagen har man i Spanien firat farsdag, men medan Kessiés lagkamrater inför kvällens El Clásico kunnat höra av sig och gratulera sina pappor har han själv bara minnena från barndomen kvar. 

Han vara bara 11 år när hans pappa, som tidigare varit fotbollsspelare i Elfenbenskusten gick bort i sjukdom. Det kort efter att han blivit soldat i landets militär. Yngst bland sju syskon fick Franky snabbt växa upp, men fotbollen hjälpte – den hjälpte mig att bearbeta smärtan, har han berättat, – men smärtan den försvinner aldrig, fast livet går vidare.

Så när bollen rullade in i nätmaskorna i den 91:a minuten, lyfte Kessié armen i en honnör, det är så han firar alla sina mål, en hyllning till sin pappa.

– Varje gång någon kom och hälsade på hemma hos oss ställde han sig alltid upp och gjorde honnör, jag frågade varför och han svarade ‘det är så du hälsar på någon som är viktigare än dig’. Därför firar jag mina mål med en honnör i hans ära.

Det var nog inte många som hade trott att just Franck Kessié skulle bli FC Barcelonas matchhjälte den här kvällen. Han har inte precis exploderat sedan det att han kom till klubben i somras och i januari ryktades det till och med att Kessié kunde vara påväg bort. Men Xavi tog beslutet att han ville behålla honom, iallafall till slutet av säsongen. Samtidigt som Kessié själv gjort det tydligt att han vill bevisa att han behövs på Camp Nou. 

Med Pedri skadad såg det ut som att han skulle få sin femte ligastart för säsongen hemma mot Real Madrid. Så blev det inte. Xavi överraskade och valde att starta Sergi Roberto istället. 

Barcelona startade matchen starkt och efter fem minuter hade de redan haft tre superlägen och testat Courtois ordentligt. Men det som till en början såg ut att bli Barcelonas match vände snabbt och redan i den 9:e minuten hade Real Madrid tagit ledningen. Vinicius Jr tog sig förbi Sergio Busquets och fick till ett inlägg som träffade Araujos huvud och i målet stod Ter Stegen helt ställd.

Därefter följde en intensiv och jämnmatch, med ett litet övertag till bortalaget. Barcelona pressade högt och Real Madrid hittade ytor. Trots det stod det 1-1 i halvlek, målskytten för hemmalaget, jo det var självklart Sergi Roberto – överraskningen i Xavis startelva.

Bytet kom i den 77:e minuten, Sergi Roberto gick ut och in kom Franck Kessié. Kort därefter tog Real Madrid ledningen genom inhopparen Marco Asensio – Los Blancos tillbaka i titelstriden. Men målet dömdes bort.

Trots att Real Madrid såg starkast ut i slutet av matchen, kom närmre och närmre, så var det som om det var skrivet i stjärnorna vi skulle få en oväntad matchhjälte. Att just ikväll, när Spanien firade farsdag, så skulle även Franck Kessié får skicka ett meddelande till sin far. 

Så när han med sitt allra första LaLiga mål avgjort El Clásico, kanske avgjort LaLiga och lyft armen i honnör, omringad av lagkamrater som vrålade av glädje, så stod Franck Kessié på Camp Nou och grät.

Luis de la Fuente presenterade idag sin första landslagstrupp sedan det att han tog över som förbundskapten för det spanska landslaget, och det var flera stora förändringar mot den trupp som Luis Enrique tog till VM i Qatar.

Målvakter: Kepa (Chelsea), Robert Sánchez (Brighton), David Raya (Brentford)

Försvarare: Jose Gayà (Valencia), Alejandro Balde (Barcelona), Aymeric Laporte (Manchester City), Iñigo Martínez (Athletic), Nacho Fernández (Real Madrid), David García (Osasuna), Pedro Porro (Tottenham), Dani Carvajal (Real Madrid) 

Mittfältare Rodri (Manchester City), Martín Zubimendi (Real Sociedad), Gavi (Barcelona), Fabián Ruiz (PSG), Mikel Merino (Real Sociedad), Dani Ceballos (Real Madrid), Pedri (Barcelona)

Anfallare: Álvaro Morata (Atlético), Dani Olmo (Leipzig), Niko Williams (Athletic), Bryan Gil (Sevilla), Mikel Oyarzabal (Real Sociedad), Iago Aspas (Celta), Joselu (Espanyol), Gerard Moreno (Villarreal)

Med den truppen är mer än hälften av spelarna som åkte på VM utbytta, då endast elva är kvar.

Det största utropstecknet är att Iago Aspas är tillbaka i truppen för första gången på nästan fyra år. Det under fyra år som Iago Aspas varit den tveklöst bästa spanska anfallaren i LaLiga. Jag har tidigare skrivit i bloggen om hur Aspas frånvaro i landslaget varit det största mysteriet i spanskfotboll. Men nu är han tillbaka, otroligt roligt för Iago som verkligen brinner för La Roja. 

Annars är jag väldigt glad av att se Zubimendi i truppen, en spelare som jag tycker Spanien verkligen saknade i Qatar. Ser även Zubi som La Rojas framtid där han med största sannolikhet kommer att vara den naturliga ersättaren för Sergio Busquets. Detta stärks av att Luis de la Fuente haft Zubimendi som en favorit i ungdomslandslagen. 

David García och Joselu är ytterligare två spelarprofiler som jag tycker saknades under VM. 

Sen kan jag personligen tycka det är synd att Gabri Veiga inte fick en plats, men han har framtiden framför sig och har istället blivit kallad till U21 landslaget. 

Några av de spelare som var självklara under Luis Enrique men inte står med på La Fuentes lista är Jordi Alba, Azpilicueta, Eric Garcia, Koke, Asensio, Llorente, Soler och Sarabia. Men kanske mest anmärkningsvärt är att både Ansu Fati och Ferran Torres missar truppen.

Intressant är även spridningen av klubbar bland spelarna, då det är hela 18 klubbar representerade. Det enligt följande: 

Tre spelare: Barcelona, Real Madrid, Real Sociedad

Två spelare: Athletic Club, Manchester City

En spelare: Valencia, Osasuna, Atlético, Sevilla, Celta, Espanyol, Villarreal, Chelsea, Brighton, Brentford, Tottenham, PSG, Leipzig. 

Ska minst sagt bli intressant att se var Luis de la Fuente kan göra med den här truppen. 

I september skrev Gavi sitt första A-lagskontrakt med FC Barcelona som sträckte sig till 2026, men när klubben försökte registrera kontraktet med LaLiga så godkändes det inte. Anledningen enligt ligapresidenten Javier Tebas var att Barcelona inte hade tillräckligt med utrymme inom sin lönegräns för att registrera ett sådant flerårskontrakt. 

Detta kommer av en ny regel i LaLiga som trädde i kraft i November 2022 som gör att klubbarna numera behöver presentera en plan. För att registrera en ny spelare behöver man inte bara kunna motivera att man kan betala lönen detta året utan även de kommande två åren. 

Barcelona tog därefter ärendet till domstol. Vilket ledde till att domstolen temporärt gav klubben rätt att registrera spelaren, då det annars skulle få “oåterkalleliga konsekvenser” för klubben. Detta beslut kom med begäran att Barcelona väckte åtal mot LaLiga så att frågan kunde lösas i domstol.  

Under måndagen rapporterades det att domstolen i Barcelona nu tagit beslutet att häva Gavis kontrakt. Då man menade att Barcelona missat deadlinen för stämningsansökan mot LaLiga och inte lämnat in den nödvändiga dokumentationen i tid. 

Beslutet betydde att Gavi nu var tillbaka på sitt ungdomskontrakt fram till den sista juni och åter skulle få byta tröjnummer från 6 tillbaka till 30. Utan sitt A-lagskontrakt kan Gavi fortsatt spela för FC Barcelonas A-lag, men det skulle ge honom rätt att prata med andra klubbar och möjlighet att lämna Barcelona gratis i sommar.

Under tisdagen skickade Barcelona in en ny överklagan mot beslutet och man har nu fått fem dagar på sig att skicka in den nödvändiga dokumentationen. Därmed fortsätter cirkusen kring Gavis kontrakt. Men för stunden så gäller hans A-lagskontrakt.

———

Domarskandalen – vad händer? 

I slutet av förra veckan väcktes det åtal mot FC Barcelona och flera tidigare presidenter i klubben som nu åtalas för misstänkt korruption.  

För den som inte har följt fallet, och alla turer där det avslöjades att FC Barcelona under flera års tid har betalat stora summor till Dasnil. Ett bolag som ägs av José María Enríquez Negreira, en tidigare LaLiga domare som under tiden av betalningarna var vice ordförande i den spanska domarkommittén. Så kan ni läsa lite med djupgående om vad det handlar om HÄR. 

Nu har det alltså väckts åtal mot FC Barcelona och i dokument som presenterades för en domstol i Barcelona i fredags sa åklagaren: “FC Barcelona nådde och upprätthöll en strikt konfidentiell muntlig överenskommelse med Enriquez Negreira så att han i egenskap av vice ordförande för CTA (den spanska fotbollens domarkommitté) och i utbyte mot pengar, skulle utföra åtgärder som tendera att gynna Barcelona i beslutsfattande av domare i de matcher som spelades av klubben.” 

LaLiga presidenten Javier Tebas har redan sedan tidigare sagt att Barcelona inte kommer att straffas sportsligt då LaLiga inte kan utreda fallet eftersom det skedde för mer än tre år sedan.

Däremot kan klubben och ett flertal individer kommas att straffas i rättsligt, men det lär dröja innan något sådant potentiellt händer. Åtalet har väckts men det kan komma ta flera år innan det hela är uppklarat. 

Joan Laporta har sagt att “Vi kommer hålla en presskonferens i framtiden för att prata om fallet. Men för tillfället vill vi göra det tydligt att Barcelona inte har köpt någon domare och aldrig haft uppsåt att göra det.”

I Spanien och LaLiga har fallet lett till en annan typ av atmosfär, där ingen längre vill vara tyst. Pressen på domarna har blivit hårdare och på läktarna har flera supportergrupper protesterat.

När Barcelona exempelvis kom till San Mamés i helgen möttes de av hemmafans som sjöng “a segunda oe a segunda oe” till andradivisionen, till andradivisionen, utöver det hade Athletic-supportrar tryckt upp låtsas pengar med Barças klubbmärke och färger samt ordet MAFIA tryckt på. Dessa delades ut och viftades ivrigt med på läktaren. 

Deportivo Alavés vars fans är kända för att göra stora och tydliga protester på läktarn rullade under helgens match mot Lugo ut en banderoll med texten “Vi älskar fotboll, låt oss förbjuda korruption”.

———————

Det vackra inom fotbollen

Men det finns fortfarande en del vackert kvar inom fotboll, så låt oss avsluta med det. 

Ni kommer kanske ihåg hur alla LaLiga-målvakter spelade i svarta tröjor för att hedra Txopo Iribar. I helgen tackade den legendariska Athletic-målvakten för gesten genom att ge alla målvakter i LaLiga en av hans klassiska tröjor. 

I helgen fick vi även se vackra hyllningar till Pelayo Novo, som tragiskt dog för några veckor sedan bara 32 år gammal. Läs om hans liv och karriär här, en minst sagt inspirerande och speciell person. 

Real Oviedo och Elche de två klubbar som Pelayo spenderade den största delen av sin karriär hos, spelade båda sin första hemmamatch sedan det att han dog. Båda klubbarna tog då tillfälle att hylla honom. 

Det var inte ett öga torrt på Carlos Tartiere i Oviedo innan matchen mot Tenerife när Pelayo hyllades. Tröjor från alla klubbar han spelat för rullades ut på planen. Bakom dem stod Oviedos reservmålvakt Tomeu Nadal och Tenerifes-kapten Aitor Sanz som båda vid olika tillfällen spelat tillsammans med Pelayo. De möttes på planen av Pelayos pappa och fru och presenterade dem med en kaptenbindel med Pelayos namn och ordern Eterna Sonrisa, Evigt leende, på. Orden som också stod på storbildskärmen framför en bild på den alltid leende Pelayo. Så hyllade Tartiere sin Pela med varma applåder. 

På läktaren stod Toñin som jag berättade om i blogginlägget häromdagen, pojken som Pelayo stöttade när han tvingades till akut hjärtoperation. Där stod Toñin med den matchtröja han fått av Pelayo och tårar i ögonen. En banderoll på läktaren med orden “Pelayo por siempre”, Pelayo för alltid, rullades ut och så hölls en tyst minut så tyst att man skulle kunna höra en knappnål falla. 

Under matchen spelade båda lagens kaptener med speciella Pelayo kaptensbindlar och i den 6:e minuten (Pelayos tröjnummer i Oviedo) ställde sig hela Tartiere upp för att applådera. 

Även på Elches hemmaarena Martínez Valero innan deras match mot Real Valladolid hyllades Pelayo. Med svarta ballonger i luften las Pelayos tröja och blommor på planen och man höll därefter en fin tyst minut.

Svenskkoll 

Williot Swedberg (Celta de Vigo)
Utöver att han fick komma upp och värma lite grann så blev det inga minuter för Williot Swedberg när Celta de Vigo enkelt besegrade Rayo Vallecano med 3-0.

Nästa match: 18/3 18:30 Espanyol – Celta de Vigo

Ludwig Augustinsson (Real Mallorca)
Det blev ingen speltid för Augustinsson när Mallorca spelade 1-1 hemma mot Real Sociedad

Nästa match: 19/3 14:00 Real Betis – Real Mallorca

Dennis Hadžikadunić (Real Mallorca)
Trots skador i försvaret fick Dennis inte chansen mot Real Sociedad istället startade Nastasic vilket tyder på att svensken är Aguirres femteval. 

Nästa match: 19/3 14:00 Real Betis – Real Mallorca

Isak Jansson (Cartagena)
Jansson började på bänken men blev inbytt redan i den 38:e minuten, men det hjälpte inte mycket när Cartagena förlorade 0-3 hemma mot Andorra.

Nästa match: 19/3 18:30 Villarreal B – Cartagena

Max Svensson (Deportivo la Coruña)

Efter att ha missat tre matcher pga en muskelskada var Max Svensson tillbaka i helgen. Han fick ca en kvart att spela mot Real Madrid Castilla när Depor spelade 1-1.

Nästa match: 19/3 17:00 Cultural Leonesa – Deportivo la Coruña

Santino Samuyiwa (Real Sociedad Juvenil)
Samuyiwa blev inbytt i den 78:e minuten när Real Sociedad spelade 1-1 hemma mot Leioa Juvenil B.

Nästa match: 19/3 Eibar Juvenil B – Real Sociedad Juvenil 

Fridolina Rolfö (Barcelona)
Rolfö spelade hela matchen och var en av planens giganter när Barcelona besegrade Levante med 4-0. Rolfö som var högst delaktig i det mesta Barcelona gjorde stod även för matchens sista mål. Det är ingen tvekan om att Rolfö varit en av Barças bästa spelare den här säsongen. Och här är en graf från Opta som visar alla chanser hon har skapat under säsongen, minst sagt imponerande.

Nästa match: 17/1 19:00 FC Barcelona vs. Valencia 

Freja Olofsson (Real Madrid)
Freja satt hela matchen på bänken när Real Madrid spelade 0-0 i derbyt mot Atlético

Nästa match: 18/3 12:00 Real Madrid – UDG Tenerife

Hanna Lundkvist (Atlético de Madrid)
Lundkvist blev inbytt i den 78:e minuten i 0-0 derbyt mot Real Madrid.

Nästa match: 19/3 18:00 Alhama CF – Atlético de Madrid

Den som har följt Real Sociedad under de senaste säsongerna kanske har reagerat på hur otroligt många skador de alltid verkar ha. Mot Valladolid i början av februari kom man exempelvis till matchen med halva truppen på skadelistan, en syn som blivit ganska vanlig med Imanols Real Sociedad. 

Bara den här säsongen har varenda spelare i A-lagstruppen förutom tre missat ett flertal matcher pågrund av olika skador, och det har sett liknande ut i flera säsonger. 

När ett lag har så mycket konstanta skador börjar man fundera på vad orsaken är. Om samma spelare om och om igen drar på sig liknande skador, kan det ha att göra med att de kommer tillbaka i spel för snabbt och skadan inte hunnit läka ordentligt. När det händer om och om igen på flera spelare är det lätt att ifrågasätta klubbens läkarteam.  Men detta är inte fallet hos Real Sociedad för här handlar det inte om återkommande skador, utan nya. 

Att klubbens konstanta skador inte diskuterats eller grävts något speciellt i har säkerligen att göra med att laget under dessa säsonger, trots de enorma skadelistorna, presterat sin bästa fotboll på flera årtionden. Vunnit sin första titel (Copa del Rey) på 34 år, blivit en toppklubb i LaLiga och vunnit ett Europa League-gruppspel för första gången någonsin – för att bara nämna några av bedrifterna. Allt detta trots långtidsskador på spelare som Oyarzabal, Illaramendi och David Silva för att bara nämna några. 

Jag har ändå fortsatt att klura lite i bakhuvudet på vad det kan bero på att Real Sociedad har så mycket skador hela tiden, och för någon vecka sedan fick jag svaret. Det är allt enligt planen.

På ett uppdrag för UEFA, var jag i San Sebastián och intervjuade Real Sociedads målvakt Álex Remiro. För övrigt en väldigt rolig intervju där vi spenderade mer än en timme med Remiro i ett litet musikrum i ett industriområde. Intervjun handlade bland annat om hur han vid sidan av fotbollen spelar trummor för att koppla av. För den intresserade finns intervjun på Real Sociedads twitterkonto – här. 

Efter intervjun stod vi och pratade om lite allt möjligt, bland annat Real Sociedads framgångar de senaste åren och just det där med hur de alltid har så mycket skador. 

Remiro som inte verkade det minsta oroad över de konstanta skadorna, förklarade istället att det har att göra med hur laget tränar. Varje träning förklarade han har samma intensitet som matcherna. Imanol vill att de tränar exakt som de spelar match, med samma intensitet, samma hårda närkamper, allt ska vara 100% – hela tiden. Vilket ska göra att de alltid kommer till matcherna så redo de bara kan vara. De hårda träningarna berätta Remiro, gäller alla. Det är ingen som får särbehandling, det spelar ingen roll om du är en nyckelspelare eller en grabb från B-laget. 

Det är något man ser när Real Sociedad spelar match, om ni har tänkt på det, att alla deras spelare jobbar konstant. Det är ingen som går runt och vilar. Utan det är elva arbetshästar på planen. Säkert en konsekvens av hur Imanol har dem träna under veckorna. Med att alltid träna som du spelar match kommer större skaderisker, en risk de är villiga att ta, en risk som Imanol och Real Sociedad räknar med. Därför är de inte förvånade när skadelistan på nytt blir längre och längre. 

Först låter det helt galet, men när man sen tittar tillbaka på allt Real Sociedad har lyckats med dessa säsongerna och hur de spelar, så faller allt på plats. Det funkar, för Real Sociedad funkar det. Det är just den där arbetskraften från spelarna, det där lilla extra, som gjort att de kan utmana klubbar som har betydligt bättre förutsättningar.

Sen är det en strategi som nog inte hade fungerat om det inte var för att Real Sociedad har en av Europas bästa ungdomsakademier. Sedan det att Imanol Alguacil tränat Real Sociedads A-lag har där varit ett konstant flöde av ungdomsspelare som inte bara debuterat för klubbens A-lag utan snabbt blivit kuggspelare. Nu inne på sin fjärde säsong som huvudtränare har Imanol Alguacíl gett 15 spelare sin A-lags debut, däribland Martin Zubimendi – av många idag ansedd som en av hela LaLigas bästa spelare. 

Som illustrerat här av Diario Vasco, saknar Imanol endast en målvakt för att få till en hel startelva med endast spelare som fått sin debut under honom. 

Den senaste debutanten, 19-åriga Pablo Marin har sedan sin debut i oktober redan spelat 16 A-lags matcher. Debuten från start fick han mot Manchester United och det är ingen som såg den matchen som hade kunnat gissa att Marin bara någon månad tidigare spelat i klubbens C-lag, så bra var han och så integrerad i det resterande laget. 

Det ena föder det andra. Imanol Alguacils lag kan utmana de bästa som resultat av att de tränar lika intensivt som de spelar match. Skadorna som kommer som resultat gör att alla spelare får spela och fler av talangerna i B-laget får chansen. Det får större ansvar och växer snabbare in i laget. Med en bas av egenproducerade spelare i truppen finns även en lojalitet till klubben som skiljer sig från de flesta klubbar. 

“Min dröm var inte att bli fotbollsspelare, min dröm var att spela för Real Sociedad” är ett citat från Xabi Prieto som spenderade hela sin karriär i Real Sociedad-tröjan, ett citat som står skrivet på en av väggarna på klubbens träningsanläggning. 

Och många av spelarna i dagens trupp har på olika vis uttryckt att de känner något liknande för klubben. Därtill verkar de spelare som kommer till Real Sociedad utifrån snabbt att bli del av den tighta gemenskapen. Martin Ødegaard sa bland annat efter bara en säsong, på lån, i klubben att han inte bara kände sig som en del av laget utan som att han var en Real Sociedad “canterano” (ungdomsspelare). Den attityden bland spelarna hjälper säkerligen Imanol att få de att ge allt för varandra på planen, för laget snarare än bara för individen. 

Så där har vi det, svaret till Real Sociedads skador. En konsekvens snarare än ett problem. 

————————————————————————

I helgen kanske ni la märke till att alla LaLiga-målvakter spelade i svart. En hyllning till den legendariska Athletic Club-målvakten Jose Angel ‘Txopo’ Iribar som förra veckan fyllde 80 år. 

Den svartatröjan blev lite av ett trademark för Txopo under hans karriär, som innehåll 614 officiella matcher för Athletic Club, vilket fortfarande är ett rekord i klubben. 

Utöver LaLiga-klubbarna, spelade även alla målvakter i Segunda också i svartatröjor under helgen och runt om i Spanien på alla nivåer och alla åldrar kunde man se målvakter som valt den svartatröjan för att hylla Iribar. 

Även Chelsea-målvakten Kepa Arrizabalaga gjorde sin hyllning i England. 

Visst är fotboll vackert ibland!   

Svenskkoll

Williot Swedberg (Celta de Vigo)
I helgen fick Swedberg äntligen springa in på planen när Celta de Vigo spelade 0-0 mot Osasuna. Inbytt i den 90:e minuten så blev det bara tre minuter och svensken hade ingen tid att göra något. Trots det är det ett steg i rätt riktning för Williot. Tidigare i veckan sa Carvalhal som tidigare uttryckt att han tycker Swedberg förtjänar att få chansen, att det inte är enkelt att hitta plats för honom då det är flera spelare på den positionen. Men han poängterade på nytt att Williot gör väldigt bra ifrån sig.

Nästa match: 11/3 18:30 Celta de Vigo – Rayo Vallecano

Ludwig Augustinsson (Real Mallorca)

Inbytt i 84:e minuten i Mallorcas förlust hemma mot Elche. Augustinsson var nära att rädda Mallorca, då hans inlägg resulterade i mål på tilläggstid. Målet blev dock bortdömt av VAR för en tidigare situation.

Nästa match: 12/3 14:00 Real Mallorca – Real Sociedad

Dennis Hadžikadunić (Real Mallorca) 
Missade matchen pga sjukdom.

Nästa match: 12/3 14:00 Real Mallorca – Real Sociedad

I övrigt firade Real Mallorca i söndags 107 år och våra svenskar fick visa upp sina blåsa ut ljus kunskaper.

Isak Jansson (Cartagena)

Han är ingen startspelare men Jansson är mer och mer konsekvent Cartagenas första byte i varje match. I helgen kom han in i den 65:e minuten när Cartagena bortabesegrade Ponferradina med 0-3

Nästa match: 12/3 18:30 Cartagena – Andorra

Max Svensson (Deportivo la Coruña)

Svensson har varit skadad sedan den 16:e mars, med en muskelskada. Återhämtningen går dock bra och man hoppas att han kommer vara tillbaka i tid för helgens match mot Real Madrid Castilla.

Nästa match: 12/3 19:00 Deportivo la Coruña – Real Madrid Castilla

Santino Samuyiwa (Real Sociedad Juvenil)
Real Sociedad besegrade Oiartzun med 4-0 i helgen där Samuyiwa stod för ett av målen, som vad jag kan få fram är hans första ligamål för klubben.

Nästa match: 11/3 15:00 Real Sociedad Juvenil B – Leioa Juvenil

Fridolina Rolfö (Barcelona)
Rolfö vilades och såg hela matchen mot Villarreal på bänken, Barcelona vann 4-0.
Nästa match: 11/1 18:15 Levante – FC Barcelona

Freja Olofsson (Real Madrid) 
Inbytt i den 68:e minuten när Real Madrid besegrade Alhama med 1-5. En mycket bra match av Freja, som många nu vill se få spela mer från start.

Nästa match: 9/3 21:00 Villarreal – Real Madrid

Hanna Lundkvist (Atlético de Madrid)
Startade och spelade 79 minuter i Atléticos 1-2 vinst borta mot Real Sociedad. Lundkvist låg bland annat bakom Atletis andra mål som ni kan se här.

Nästa match: 8/3 21:00 Granada – Atlético de Madrid

I tisdagskväll hamnade fotbollsspanien och framförallt Oviedo, i chock när nyheten kom att man hade hittat Pelayo död, påkörd av ett tåg. Han var bara 32 år gammal. 

Men under sina 32 år hann Pelayo med att påverka många. Som fotbollsspelare spelade han aldrig på en högre nivå än den spanska andradivisionen, men var han än var så lämnade han alltid ett stort avtryck. Pelayo Novo stod ut, inte bara på planen utan framförallt utanför den, för hur han spred glädje, hur han alltid var först att hjälpa till, för sitt hjärta, sitt leende, för den fantastiska människa han var. 

Stannade när alla lämnade

Född i Oviedo 1990 växte han upp med en stor kärlek för den lokala fotbollsklubben Real Oviedo. Pelayo började så småningom att spela för klubbens ungdomslag, men när han var ungefär 13 år såg det ut som att Real Oviedo skulle försvinna. Klubben gick igenom sin värsta stund i historien: A-laget hade blivit tvångsdegraderade till den spanska fjärde divisionen och klubben hade skulder så stora att man helt höll på att gå under. Man hade inte råd med några anställda, inte heller med elektricitet eller varmvatten på träningsanläggningen. Det var sommaren 2003 och ingen visste om Real Oviedo skulle existera när säsongen drog igång, än mindre om klubben skulle överleva säsongen ut.

I ungdomslagen var det många spelare som lämnade för andra klubbar, om du ville lyckas som fotbollsspelare så var det, det vettiga att göra. I Oviedo fanns helt enkelt inte längre förutsättningarna. Men Pelayo var en av ungdomarna som stannade, han gjorde det eftersom hans dröm var att få spela för Real Oviedo. 

Vad som följde var flera tuffa år för klubben där man i stort sett varje dag kämpade för sin överlevnad. Pelayo var bara 17 år när han fick sin a-lags debut och vid slutet av säsongen stod han som startspelare när Oviedo i Mallorca vann uppflyttning till den spanska tredjedivisionen. 

På Real Oviedos hemmaarena Carlos Tartiere, med plats för 30 500 åskådare, blev Pelayo en publikfavorit, mycket för hur han kämpade och offrade sig för klubbmärket på tröjan. Supportrarna såg honom som en av dem. 

Vann dubbla historiska LaLiga-uppflyttningar

Efter tre säsonger i den spanska tredjedivisionen med Oviedo tog han nästa steg i karriären och skrev på för Elche i andradivisionen. Där fick han snabbt smeknamnet “den nya Michu” och redan sin första säsong med sin nya klubb var Pelayo med och vann uppflyttning till LaLiga. Det var första gången på 24 år som Elche återvände till högstadivisionen. 

Men det blev ingen LaLiga-fotboll för Pelayo som lånades ut till Córdoba. För andra säsongen i rad vann han uppflyttning till LaLiga, och Pelayo var en av de stora hjältarna. Det var hans inlägg som resulterade i målet, målet som tog Córdoba tillbaka till högstadivisionen för första gången på 42 år. 

Därefter följde en säsong på lån hos Lugo innan Pelayo på nytt återvände till Elche, nu tillbaka i andradivisionen. Hans sista säsong med klubben, 2016-17, åkte de ner i tredjedivisionen. Ett tråkigt slut men han lämnade ändå Elche älskad av supportrarna, hans medkänsla och smittande leende hade lämnat ett starkt avtryck på klubben. 

Översättning av tweeten nedan: “Du lämnade ett avtryck som aldrig kommer suddas ut. Våra hjärtan kommer inte glömma dig. Vi älskar dig, Pelayo.”

Det finns många fina anekdoter och berättelse som tyder på den person Pelayo var. En från en Elche-supporter som gjorde en skylt för att peppa spelarna inför deras nästan omöjliga uppgift att undgå nedflyttning. Efter att laget misslyckats och åkt ur, letade Pelayo upp supportern på sociala medier. I ett meddelande skrev han “Jag är väldigt ledsen att vi inte kunde vinna och ännu mer att vi åkte ur. Det är trist att det ska sluta såhär… i vilket fall älskade jag din gest och jag skulle vilja ge dig min matchtröja om du vill ha den..”

Efter Elche ville han testa ett nytt äventyr utomlands och skrev på för Cluj i Rumänien, men efter bara två månader och utan att ha spelat en enda match för klubben återvände han till Spanien. Pelayo sa senare att det saknades stabilitet och tillförlitlighet i projektet, samt att laget inte fungerade och att klubben gett honom möjligheten att lämna.

Olyckan som förändrade hans liv

Han skrev på för Albacete men hann bara spela totalt tre matcher för klubben innan hans liv, den sista mars 2018, förändrades för alltid. Inför en bortamatch mot Huesca föll Pelayo från tredjevåningen på spelarhotellet. Det var en kraftig smäll och han förlorade direkt medvetandet.

Efter att ha spenderat 51 dagar på sjukhus, in och ut ur operationer, var Pelayo nu paralyserad. Vid 28 års ålder var hans fotbollskarriär över. 

I en intervju med spanska EFE sex månader senare berättade han “Jag kommer inte ihåg någonting från den morgonen, smällen var så stark, fallet så hårt att jag tappade medvetandet. Nu fokuserar jag på min rehabilitering för jag vill leva, jag vill leva och det var nära att jag inte gjorde det. Jag förstår att fotbollen är över för mig, men nu har jag en annan match att spela, den att leva resten av mitt liv och jag hoppas att jag vinner.” 

Höll på att bli en av de bästa i rullstolstennis

Han hittade kärleken till en ny sport, rullstolstennis. Ringde och rådfrågade de spelare som var bäst i landet och började att träna intensivt och hårt. Med sin erfarenhet från fotbollsvärlden hjälpte Pelayo till att utveckla rullstolstennisen i Spanien, göra den mer professionell. Samtidigt blev han bättre och bättre, åkte runt på tävlingar både inhemska och utländska och var på god väg att bli en av de bästa i landet.

Utanför tennisplanen hade han återvänt hem till Oviedo och jobbade för Real Oviedos foundation, han var deras kapten. Där jobbade han med flera initiativ, bland annat la han mycket arbete i att på nytt stärka relationen mellan klubben och dess utländska aktieägare/supportrar. De som 2012 varit avgörande i att rädda Real Oviedo från att gå under – läs mer om det här. 

Han jobbade även mycket med unga människor som hade olika typer av funktionshinder och sådde fröet till en ny fotbollsliga som det asturiska fotbollsförbundet nu startat. Liga + som riktade sig till lag med unga spelare med funktionshinder. 

Under sin fotbollskarriär glömde Pelayo aldrig bort sitt hem. Han firade mål för Elche genom att låtsas hälla Asturisk sidra i ett glas, han hade alltid Asturiens flagga nära vid firanden av sportsliga framgångar. När Real Oviedo kritiks behövde hjälp för sin överlevnad, 2012, tvekade han inte en sekund på att köpa aktier i klubben. När Real Oviedo vann uppflyttning till den spanska andradivisionen 2015 åkte Pelayo, som vid tillfället spelade för Lugo, hem för att vara med bland fansen och fira på Plaza América i Oviedo.

Efter att hans karriär avslutades i förtid, sågs han nästan alltid på Carlos Tartiere vid hemmamatcher. Det finns många anekdoter att beskriva den människa som Pelayo var, men jag tänker avsluta med en som verkligen berörde mig. Berättad av Pelayo själv på hans instagram. 

“Den här bilden är från min födelsedag. Där var Toñín för att gratta mig. Det var inte första gången som han hälsade på mig inför en match. Jag tror att han var en av de första på Tartiere som gav mig uppmuntrande ord vid en tidpunkt då det fortfarande var svårt för mig att titta på fotboll. Toñín blev nyligen inlagd på sjukhus för att opereras för ett hjärtproblem. När hans kusin berättade om det ville jag skicka en video till honom, det var dags att ge tillbaka den kärlek han gett mig. Att se hur han regerade på videon gjorde mig så känslosam att jag bestämde mig för att ge honom en av de sista tröjorna som jag spelade i. Vid halvtid i söndags, gav jag honom tröjan. Sen kunde vi tillsammans fira Rodris mål. Jag hoppas att han kände att han nu fick tillbaka den kärlek som han tidigare gett mig. Felaktigt eller oundvikligt så gör vi fotbollen till centrum av våra liv, när det finns så mycket viktigare saker, men ibland ger det oss stunder som är så vackra som den här. In the end the love you take is equal to the love you make”

Jag kände inte Pelayo, jag fick aldrig möjligheten att träffa honom men jag är säker på att jag hade fått göra det i framtiden och det gör ont att veta att det nu aldrig kommer att ske. Genom den bok jag håller på att skriva om hans älskade Real Oviedo har jag fått lära känna många människor som stod honom nära.

På vissa sätt är Oviedo en stor stad, en gång Spaniens huvudstad, på andra sätt är Oviedo väldigt litet. Det är en stad där man får känslan av att alla känner alla. Här var Pelayo inte bara en föredetta fotbollsspelare han var “Pela”, han var “Pelayín”, han var en av dem. 

“Det är svårt att tala med brustet hjärta”, var orden från kyrkoherden, som också är Pelayos kusin under begravningen.

Igår begravdes Pelayo, idag annonserade Real Oviedo att namnet på den första planen på klubbens nya träningsanläggning kommer att bära hans namn. På Carlos Tartiere har man lagt en tröja med hans namn på en av stolarna, bredvid en blombukett och en kaptensbindel. På storbildskärmen visas mål som han gjorde i Real Oviedo-tröjan, bilden fryser… Pelayo med armarna i luften, leendet stort och ljudet från fans som skanderar hans namn hörs. Här inne, på Tartiere, en plats där han levde så många vackra stunder, här kommer man aldrig att glömma sin Pela, sin Pelayín.