Därför är Europa League mer än bara en turnering för Navas och Sevilla

Ikväll spelar Sevilla final i Europa League, i Sevilla League. De är den mest framgångsrika klubben i turneringens historia. Men för Sevilla handlar deras historia med Europa League inte bara om framgången utan mer än något handlar det om de som skapade framgången. Europa League är inte bara en fotbollsturnering, det är ett sätt att minnas och hylla de som inte längre är här.

När Jesus Navas för tre år sedan gjorde sig redo för att lyfta Sevillas sjätte Europa League-buckla så kunde den som tittade på Sevillakaptenen se hur hans blick i några sekunder försvann bort. Han stod där och kramade den enorma bucklan samtidigt som lagkamraterna gjorde sig redo bakom honom. I några sekunder stod världen stilla och där stod Jesus Navas försvunnen bort i sin egna lilla värld. Exakt vad han tänkte på i den stunden kan bara han svara på men det är inte långsökt att tro att han tänkte på dem, de som inte var där, de som saknades. Ett sammanbitet ansiktsuttryck, tårfyllda ögon och en tom blick. Sen drogs han tillbaka till verkligheten, lyfte bucklan till skyn, konfetti överallt, glädje och jubel. 

Det hela började för 17 år sedan på Sánchez Pizjuan. Sevilla mötte Schalke 04 i det andra mötet av Uefa cup-semifinalen. Den första matchen i Tyskland hade slutat 0-0 och även i Sevilla uteblev målen och matchen gick till extra tid, klockan tickade upp på 100 spelade minuter. Så landed bollen framför 20-åriga Jesus Navas, han tog en touch och seden slog han till. Ett inlägg som studsade sig fram till den ett år äldre Antonio Puerta. Han slog till på halvvolley, ett otroligt skott, helt otagbart. Den spanska tv-kommentatorn Jesus Alvarado tappade nästan rösten och lät som en besatt man när han över och över igen gråtskrek i mikrofonen “GOL GOL GOL GOL PUEEERTA GOL PUERTA GOL GOL GOL PUERTA GOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOL” 

Det var målet som startade allt, som tog Sevilla till deras första UEFA Cup final någonsin. Väl där besegrade de Middlesbrough med 4-0 och vann sin första stora Europeiska titel. Säsongen därefter repeterade Sevilla bedriften genom att besegra Espanyol på straffar i finalen. Puerta gjorde Sevillas sista straffmål innan en räddning från Palop säkrade vinsten. Där mitt på planen på Hampden Park i Glasgow, stod Jesus Navas och Antonio Puerta på knä och kramades med tårfyllda ögon. 21 och 22 år gamla kunde de knappt förstå att de nu var dubbla UEFA Cup-mästare med sitt Sevilla. 

Det var en härlig sommar i Sevilla, man hade vunnit Uefa-cupen två år i rad. Samtidigt hade man i Antonio Puerta och Jesus Navas två av Spaniens största framtidshopp. Men bara några månader efter att de hade kramats där på Hampden Park i Glasgow så bar Jesus Navas på Antonio Puertas kista.

Sevilla mötte Getafe hemma på Sánchez Pizjuán i början av LaLiga säsongen 2007, när den då 22-år gamla Antonio Puerta helt plötsligt föll ihop mitt på planen. Han hade drabbats av ett långt hjärtstillestånd. Tre dagar senare efter att ha vårdats i respirator på sjukhus avled Puerta av påföljderna. 

Den dagen förlorade Jesus Navas inte bara en lagkamrat utan en av hans allra bästa vänner och de som känner honom närmst menar att den dagen förändrades Jesus Navas liv. 

Jesus Navas, Antonio Puerta och Sergio Ramos var de tre musketörerna, tre grabbar som tillsammans vuxit upp i klubbens ungdomslag, som hade en otrolig talang och som runt samma tid alla tog steget upp i klubbens a-lag. De tre är kanske den bästa trio som någonsin kommit upp genom Sevillas ungdomsakademi och vid sidan av planen var de väldigt nära vänner. De höll alltid ihop, skämtade och spred glädje inom laget. De var Sevillas framtidshopp. 

Men det var inte alltid självklart att Jesus Navas skulle få den otroliga karriär han idag har, fotbollstalangen hade han alltid men han hade också något annat: ångest. Under en landslagssamling med U20-landslaget 2005 drabbades Navas av en panikattack så allvarlig att tvingades åka hem. En månad senare under den första träningen av försäsongen med Sevilla och utan att säga ett ord sprang han plötsligt iväg från planen och gömde sig i spelarbussen. Varje gång han tvingades vara borta än längre tid från sina föräldrar och syskon kände Jesus Navas en okontrollerbar svindel.  

Konsekvens blev att han inte kunde spela för det spanska landslaget och fick göra försäsongerna på egen hand hemma i Sevilla. Den fösta gången Navas intervjuades på TV, tvingades de bryta till reklam för att han höll på att kvävas, han började skaka varje gång han såg en mikrofon och undvek att läsa tidningen. För att undvika att sätta för mycket press på honom vågade hans lagkamrater inte mer än att hälsa i omklädningsrummet.

Antonio Puerta och Sergio Ramos blev Jesus Navas skyddsänglar. Det var dem som hjälpte honom igenom de svåraste tillfällena, som stöttade honom och alltid stod vid hans sida. 

Ramos lämnade den sommaren för Real Madrid, men var aldrig långt borta när Navas behövde honom. Puerta var konstant där. Sevilla gjorde vad de kunde och anlitade psykologer för att hjälpa honom, de konstaterade att det skulle ta tid, han behövde få mogna på sina egna villkor. 

Det skulle ta några år, men i december 2005 hölls ett viktigt samtal mellan de tre vännerna. Sevilla hade precis förlorat årets sista match borta mot Getafe och Sergio Ramos, som nu spelade för Real Madrid, passade på att flyga hem med sitt gamla lag för att fira jul i Sevilla. De tre musketörerna var för en kort flygresa återförenade, när Ramos tittade på Navas och sa “grabben, lyft på hakan och kom till landslaget, jag kommer ta hand om dig” varpå Puerta la till “och jag är med U21, vi kör ofta gemensamt med de äldre, och jag är säker på att jag snart kommer vara i seniorlandslaget” Puerta tittade sedan på sin vän och sa till honom att inte vara rädd.

I oktober 2006 fick Antonio Puerta, som han hade förutspått, sin debut för det spanska seniorlandslaget i en match på Råsunda mot Sverige. 

Vid tidpunkten var Jesus Navas inte redo, han vågade inte. Så hände det otänkbara den där augustidagen 2007. Plötsligt fanns inte Antonio Puerta där längre. De som står Navas nära säger att Puertas död påskyndade hans mognadsprocess, att Navas som person förändrades den dagen Puerta togs ifrån honom. Nu spelade han inte längre bara för sin egen karriär utan även för Puertas. 

Att bli kvitt ångesten och panikattackerna gick inte över en natt, men med Puertas ord “var inte rädd” i huvudet jobbade Jesus Navas hårdare än någonsin för att klara av det. Så en sommardag 2009 sa han de magiska orden “jag är redo”. Ett år senare var det Jesus Navas i den 115 minuten som från egen planhalva satte fart med bollen och startade det som skulle sluta med att Andrés Iniesta för första gången i historien sköt VM-guldet till Spanien. Där stod sen Jesus Navas och Sergio Ramos på Soccer City i Johannesburg med VM-bucklan och varsin tröja som dedikerade vinsten till Antonio Puerta. De visste båda två att det de just hade uppnått hade varit omöjligt utan honom. 

2013 tog Jesus Navas ett nytt stort steg i sin karriär och personliga utveckling när han lämnade sitt hem i Sevilla för att flytta till England och spela för Manchester City. Samtidigt hade en annan Sevillason José Antonio Reyes en säsong tidigare återvänt hem. 

Under åren i Sevillas ungdomslag hade Navas likt många andra sett upp till Reyes, han var en förebild, en hemmason som visat vägen. När Navas gjorde sin A-lags debut två dagar efter sin 18-årsdag, var det Reyes som tog hand om honom, fick honom att känna sig trygg. 

Sevillas Europaframgångar startade med Puertas mål mot Schalke men det var under Reyes ledning som klubben kom att cementera sin dominas i Europa League. Innan han kom hem hade Reyes vunnit turneringen två gånger med Atlético de Madrid. Nu skulle han göra det tre gånger i rad med sitt Sevilla, varpå de två sista som klubbens kapten. Därmed blev han den spelare i historien som vunnit turneringen flest gånger. 

När han lyfta bucklan för sista gången efter att Sevilla besegrat Liverpool på St. Jakob-Park i Basel så gjorde han det iklädd en tröja med en bild på Antonio Puerta och orden “Estas siempre con nosotros” du är alltid med oss. 

Efter en framgångsrik tid i England kom Jesus Navas sommaren 2017 hem till sitt Sevilla. Det var då en självklarhet att han skulle bära nummer 16. Antonio Puertas nummer. En säsong efter att Jesus Navas blivit utsedd till kapten för sitt Sevilla så tog han 2019 på sig en speciell kaptensbindel. Puerta16Reyes10Puerta16Reyes10, upprepande stod det på bindeln. 

Den sommaren hade José Antonio Reyes, vid 35 års ålder, dött i en bilkrasch. 

“Jag mår dåligt, väldigt dåligt” sa Navas under minnesstunden på Sanchez Pizjuán. “Jag vet inte vad jag ska säga, jag såg alltid upp till honom. Det var otroligt att få träna och spela med honom, vi upplevde så många ögonblick tillsammans, när vi delade rum, med våra familjer. Som person fanns han alltid där när du behövde honom… han kallade mig för “min pojke”. Alla vi ungdomsspelare såg upp till honom, han hade allt” 

Tillbaka till Rheinenergiestadion i Köln 2020 där Sevilla har besegrat Inter för att vinna sin historiska sjätte Europa League titel. Med Puertas nummer 16 på ryggen och Reyes kaptensbindel på armen, står han där, Jesus Navas i sin egna lilla världen. Bucklan i famnen och tårar i ögonen. 

Några minuter tidigare har han gråtandes i Spansk tv dedikerat vinsten till dem, till Antonio Puerta och José Antonio Reyes. Han vet att utan dem hade han aldrig stått där, utan dem hade Europa League aldrig blivit Sevilla League. 

Ikväll är det dags igen, Jesus Navas bär Puertas nummer 16, han bär Reyes kaptensbindel och Sevilla spelar för att vinna sin sjunde Europa League titel. Men det handlar inte bara om en ny historisk europeisk triumf. Europa League kommer aldrig bara vara en turnering för Sevilla, än mindre för Jesus Navas. 

Sevilla spelar inte med elva man ikväll, de spelar med tretton, för när de spelar Europa League är Puerta och Reyes alltid med dem. Det är dem den här turneringen handlar om, att vinna är att hylla dem och det är det Jesus Navas och hans Sevilla spelar för. 

Ni har alla säkert redan sett och läst om hur Vinicius Junior på nytt fick utstå rasistiska påhopp, till den grad att han med tårar i ögonen själv bad om att bli utbytt. 

Det har gått 17 år sedan Samuel Eto’o fick nog och försökta marschera av planen på La Romrareda i Zaragoza efter att en stor del av arenan gjort apljud emot honom. 30 år sedan Rayos målvakt Wilfred Agbonavbare ledsamt konstaterade att – det är normalt, jag är mörkhyad och efter att ha gjort de räddningar jag gjorde idag så får jag förvänta mig det. Efter att Real Madrid-supportrar såväl under matchen som i livsända tv-intervjuer yttrat rasistiska förolämpningar, där några till och med hotat målvaktens liv.

2014 plockade Dani Alvés upp en banan som kastats mot honom och åt upp den och under flera år fick Espanyol målvakten Carlos Kameni stå ut med rasistiska påhopp både från motståndaresupportrar som de egna supportrarna bakom sitt mål. 

De senaste säsongerna har vi förutom Vinicius Junior även sett incidenter som rört Athletics Iñaki Williams och Valencias Mouctar Diakhaby. 

Rasismen inom den spanska fotbollen är inget nytt och det är inget annat än förfärligt att vi 30 år senare fortfarande ser samma problem, problem som sorgligt nog inte ser ut att försvinna.

Igår var inte den första gången den här säsongen som Vinicius Junior fick utstå den här typen av rasism. Tio gånger under säsongen har LaLiga anmält rasistiska incidenter som utspelats under matcher till spansk domstol, nio av gånger har den utsatta spelaren varit Viniciús. 

Något för mig väldigt anmärkningsvärt är reaktionen inom spanskmedia och bland många spanska fotbollssupportrar efter de här händelserna, där man indirekt skyller rasismen på Vinicius Junior själv. Med argumentet att det bara är han av alla mörkhyade spelare i LaLiga som blir utsatt. Rasism är inte okej säger man, men Vinicius Junior provocerar fram det, så han får lite skylla sig själv. 

Idag kan vi exempelvis se en av de största lokaltidningarna i Valencia SuperDeporte använda rubriken “Dos tontos, muy tontos” fritt översatt till Två idioter, stora idioter. Där tidningens chefredaktör menar på att Viniciús själv var ett minst lika stort problem som de som legat bakom de rasistiska förolämpningarna.

Ledaren i en av landets största sporttidningar AS, använder rubriken “Vinicius, alltid i orkanens öga” och kritiserar sedan spelaren för hans gester mot Valenciafansen “han ventilerar sin frustration på det värsta möjliga sättet” 

Visst kan vi diskutera hur Vinicius Junior beter sig på fotbollsplanen eller vid sidan av den, men den diskussionen är en annan. För det är inget som rättfärdigar rasism och det är inget som rättfärdigar den rasismen som Vinicius Junior har fått stå ut med inter bara igår utan under hela säsongen. 

Det ska tilläggas att detta inte gäller all media i Spanien, utan det finns även en hel del förnuftiga röster inte minst Alberto Edjogo-Owono som gjorde en bra utläggning på DAZN efter matchen. Därtill har vi även sett en annan typ av otroligt smaklös mediabevakning främst från Madridhåll där Marca bland annat använt sig av videos med manipulerat ljud för att få det att se ut som att ännu fler Valencia-supportrar än var det var, deltagit i de rasistiska påhoppen. Agerande som i längden bara spär på de som tycker att det hela är överdrivet, fullt med lögner och att Vinicius Junior själv är problemet. 

Jag har även sett argument som att alla spelare får utstå förolämpningar under fotbollsmatcher det är bara Vinicius som inte kan hantera det. Som att rasistiska-förolämpningar inte var värre än andra. 

Och där har vi ett annat problem i Spanien, där acceptans av lata stereotyper och rasistiska språkbruk allt för ofta framstår som ofarliga skämt. Inte minst inom fotbollsmiljön. Därför blir hoppet från att ropa “tonto” till att ropa “mono” för vissa inte särskilt långt.

Efter att Viniciús i december i samband med en match mot Atlético de Madrid utsatts för apljud och “Vinicius är en apa”-rop, valde Madrids åklagare att inte ta några åtgärder. De erkände att det var “obehagligt och respektlöst” men poängterade att det bara “varat i några sekunder och i sammanhanget av fotbollsrivalitet”. Därmed sa man indirekt att i Spanien är rasism ok så länge det är inom sammanhanget av fotbollsrivalitet, vilket igen visar på att man i Spanien inte ser någon större skillnad på rasistiska förolämpningar och andra förolämpningar som förekommer på fotbollsarenor.

Att Vinicius Junior fått nog är det ingen tvekan om och igår var han hård på sina sociala medier. “Rasism är normalt i LaLiga. Ligan tycker det är normalt, förbundet med. Ligan som en gång tillhörde Ronaldinho, Cristiano och Messi tillhör nu rasisterna” skrev han och uttryckte även att “Jag ber om ursäkt till de spanjorer som inte håller med, men idag i Brasilien, så ses Spanien som ett rasistiskt land”.

Det var ett uttalade som fick LaLiga-presidenten Javier Tebas att starta ett twitterbråk med Real Madrid-spelaren. Tebas som i sin position bör vara den första att försvara en spelare som i hans liga utsatts för rasism, visa tydligt att han är mer mån om att försvara spansk fotboll än dess spelare.

Nu kanske inte det är så förvånande med tanke på att Tebas har en bakgrund i fascistpartiet Fuerza Nueva. Samt att han för ett par år sedan öppet stödde det högerradikala och nationalistiska partiet Vox. Men i sin position som LaLiga president är det ändå anmärkningsvärt och ett agerande som bara ger mer vatten på kvarnen för de som menar att allt är Vinicius Juniors egna fel. 

Personligen tycker jag inte man kan säga att Spanien är ett rasistiskt land, det är orättvist att klassa ett helt land som rasistiskt, däremot är det ingen tvekan om att man har ett stort problem med rasism och då inte minst på de spanska fotbollsarenorna.

Det ska även klargöras att LaLiga har blivit bättre i sitt arbete med att försöka ta sig an uppgiften att få bort rasismen från arenorna. Man jobbar hårdare och bättre med att hjälpa klubbarna att identifiera de personer som ligger bakom de rasistiska påhoppen, och fler incidenter anmäls till rättsväsendet. Efter gårdagens match har Valencia även meddelat att de kommer stänga av de identifierade fansen på livstid. 

Däremot behöver det bli tydligare att det är helt oacceptabelt. Det krävs tydligare ställningstaganden och frågan är vad som egentligen krävs för att en match i LaLiga ska brytas pågrund av rasism

Allt som allt visar reaktionerna från Tebas, viss media och somliga supportrar på att Spanien har ett stort problem och att det första som behöver hända för att man ska kunna ta tag i det är att man inser att man har ett problem och det är lättare sagt än gjort.

När FC Barcelona den 13:e September 2008 spelade 1-1 hemma mot Racing Santander såg det ut som att Josep Guardiolas tränarkarriär skulle sluta redan innan den riktigt hunnit börja. De hade varit illa ute i Champions League-kvalet mot Wisla Kraków, förlorat hemma på Camp Nou med 0-1, innan de lyckats vända på bortaplan. I ligaspelet hade det gått ännu värre, förlust i premiären borta mot liganykomlingen Numancia och nu 1-1 hemma på Camp Nou mot Racing. 

I spanskmedia var rubrikerna hårda, många och tydliga. Guardiola hade inte vad som krävdes. Dessutom verkade det som att han mot Racing helt hade tappat det när han bänkande världsstjärnan Yaya Touré till förmån mot en 20-åring ingen hade hört talas om. 

Läste du de spanska tidningarna dagarna efter var kritiken mot Josep Guardiola överväldigande, förutom på en sida. Det var i den katalanska tidningen El Periódico, där Johan Cruyff skrev veckokrönikor. “Detta Barça ger en mycket, mycket bra känsla” rubricerade Cruyff sin krönika. 

Medan publiken på Camp Nou och där hemma framför tv-sofforna hade undrat vad det var för haveri de tittade på så hade Johan Cruyff suttit på sin plats på Camp Nou med ett stort leende igenom hela matchen. För han hade sett något speciellt eller rättare sagt någon speciell. 

“Tekniskt är han överlägsen Touré och Keita.” skrev Cruyff, han fortsatte: “Positionsmässigt ser han ut som en veteran. Med och utan bollen. Med bollen gjorde han det svåra enkelt: med en eller två touch. Utan bollen så ger han oss en annan lektion: att vara på rätt plats för att ingripa och återerövra genom att springa precis lagom mycket. Allt samtidigt som han är ung och oerfaren.”

Det var den okända 20-åringen, han som hade fått debutera från start, samtidigt som en av världens bästa defensiva mittfältare Yaya Touré tittade på från bänken, som Cruyff pratade om: Sergio Busquets. 

Ett år tidigare hade Josep Guardiola tagit över Barcelona B-lag, ett lag i kris. För första gången på 34 år hade de åkt ner i den spanska fjärdedivisionen, Tercera Division, till mycket en amatörliga. Laget Guardiola tog över beskrevs i katalansk media vid tidpunkten som ett lag utan själ eller framtid och steget från B till A-lag hade aldrig varit större. 

Fallet hade även betytt att klubbens C-lag nu försvann. Guardiolas stod därför med två trupper som skulle bli en och hans första uppgift som tränare var att meddela 32 ungdomar att deras dröm om att spela i FC Barcelona nu var över. 

I U-19 laget fanns en spelare som klubben redan innan Guardiola kom hade bestämt skulle skickas iväg på lån. Efter att ha tittat på några träningar från U-19 laget hade dock Pep en annan åsikt, Sergio Busquets skulle vara en del av hans B-lag. 

Den säsongen blev Busquets den spelare Guardiola spelade mer än någon annan. Efter en tuff start hade Barça B sen en mirakulös säsong, Busquets var navet i allt, och man vann Tercera och uppflyttning till Segunda B.

När Guardiola sen fick erbjudandet att ta över klubbens A-lag, var han fast bestämd att Busquets skulle följa med. Så kom matchen mot Racing Santander. En okänd 20-åring, en spelare som för ett år sedan varit oönskad i klubbens U-19 lag, som aldrig spelat högre eller mer än en säsong i den spanska fjärdedivisionen, var nu i startelvan framför självaste Yaya Touré, det är inte konstigt att ögonbryn höjdes. 

Men Guardiola, likt Cruyff, hade sett något väldigt speciellt hos Sergio Busquets. När säsongen 2008-09, hans första, var över hade Busquets vunnit alla titlar som går att vinna på en säsong inom klubbfotbollen: Copa del Rey, LaLiga, Champions League, spanska supercupen, europeiska supercupen och VM-för klubblag. Inte som en reserv, utan han hade gjort det som en av nyckelspelarna, kanske den viktigaste av de alla. 

Inför VM 2010 var det en självklarhet för Vicente del Bosque att ta med honom i truppen. Men det var inte alla som förstod, faktum är att de flesta inte förstod vad Sergio Busquets faktiskt gjorde på planen. Efter att Spanien förlorat öppningsmatchen mot Schweiz riktades en stor del av kritiken från spansk media mot Busquets. Vad gjorde han ens där? Han hade inte gjort sig förtjänt av en plats i landslaget. 

Bara 21 år gammal, var Busquets den yngsta spelaren i truppen, det hade inte ens gått två år sedan han spelade i fjärdedivisionen.

– Jag såg att Busi hade det jobbigt, väldigt jobbigt. Även om du inte vill höra kritiken, så gör du det. Det sades att han inte var önskad, berättade Xavi senare i en Informe Robinson dokumentär på spansk tv. 

Under de första säsongerna av hans karriär var Sergio Busquets nog världens mest underskattade fotbollsspelare. Det var som att bara vissa kunde se hans briljans, kunde se den avgörande roll som han faktiskt hade i allt som Barcelona och Spanien åstadkom. 

Busquets var aldrig namnet som tog rubrikerna när FC Barcelona erövrade fotbollsvärlden eller Spanien vann sitt första VM-guld någonsin. Han syntes inte, men det var även vad som gjorde honom så bra. Rinus Michels sa en gång att “om du inte märker av den defensiva mittfältaren så betyder det att han gör ett perfekt jobb.”

Vicente Del Bosque ska också en gång ha sagt att om – du tittar på matchen så ser du inte Busquets, tittar du på Busquets så ser du hela matchen. 

När kritiken eller snarare drevet mot Busquets, efter matchen mot Schweiz under VM i Sydafrika, i spansk media var som värst satte sig Vicente del Bosque på en presskonferens och sa – Om jag kunde bli reinkarnerad till en fotbollsspelare, vilken som helst, så skulle jag vilja vara Busquets. 

De som såg hur bra, hur viktig Sergio Busquets var, det var de som var runt om honom. 

– Jag tror att folk inom fotbollsvärlden värdesätter honom mer än vad media gör. Men han vet hur mycket vi värdesätter honom och det är det viktigaste, sa Xavi i en av många radiointervjuer där han försvarat sin lagkamrat.

Annons

Frågar man Josep Guardiola, Xavi eller för den delen vem som helst av spelarna i Barcelonas trupp under storhetstiden 2008-2012, så hade de aldrig lyckats vinna allt de vann utan Sergio Busquets. Det var han som var navet, den viktigaste spelaren i det många menar var det bästa fotbollslag vi skådat. 

Lika viktig var han för Del Bosques landslag, det som vann VM 2010 och EM 2012. Vi kommer nog dock aldrig riktigt förstå hur bra Sergio Busquets i sin peak verkligen var, eller hur stor påverkan han haft inte bara på FC Barcelona utan hela på sporten. 

När det spanska landslaget 2010 firade sin VM-titel, presenterade Pepe Reina spelare för spelare inför de tusentals som samlats på Madridsgator. Så kom han till den yngsta av dem, grabben som det sagts varit oönskad, som inte förtjänade att få åka på VM. Honom presenterade Reina med orden: För mig VMs bästa spelare, snöplogen från Badia, bläckfisken från Badia, Spaniens tentakler. Mannen som snor bollen, passar den och skapar spelet: Sergio Busquets 

Annons

När Barcelona firade ännu en ligatitel på Camp Nou säsongen 2010/11, tog spelarna en efter en mikrofonen för att säga några ord. De möttes alla av stora jubel när de klev fram, så även Busquets. Men Busquets jubel var inte lika stort som det andra stjärnspelare som Messi, Xavi, Iniesta med flera fick. Busi verkade inte bry sig nämnvärt, han är inte en person som kräver att stå i centrum, utan mer föredrar att hålla sig i skymundan. Xavi däremot steg fram, tog mikrofonen från Busquets och mer eller mindre skällde ut publiken på Camp Nou “Kom igen, visa lite mer stake, jag vill höra er högre, för fan, han är en fucking otrolig spelare. Kom igen, BUS-QUETS, BUS-QUETS” 

Det har gått 15 år sedan den där matchen mot Racing Santander. Sergio Busquets har spelat 718 matcher och vunnit 31 titlar med FC Barcelona. Och även om han inte längre behöver att Xavi eller Pepe Reina, Guardiola eller Del Bosque skriker på media och fotbollsfansen för att de ska förstå att han är världsklass. Så tror jag ändå alltid att Sergio Busquets fotbollskarriär kommer att förbli en av de mest underskattade som någon spelare någonsin har haft. Dels för att hans roll, hans position är så unik, så att vi inte alltid förstått den, han är inte vad vi lärt oss att en defensiv mittfältare är. Dels för att det är svårt att förstå hur stor svårighetsgrad det faktiskt är på det han gör och dels för att det är svårt att förstå den påverkan han faktiskt har haft på sporten. Rollen han spelat i några av de bästa fotbollslag som funnits. 

Annons

Själv beskrev han i spansk radio, kort innan VM 2022, sin något unika position såhär:

– Min position i “Barça-stilen” är ganska komplicerad och svår. Generellt sett finns det inte många fotbollsspelare med den här specifika profilen. Majoriteten av lagen använder en dubbelpivot i mitten på mittfältet eller en box-to-box löpare som trivs med att springa upp och ner på planen oavbrutet. När min spelstil fungerar är min position en där du inte kan röra dig över hela planen, du måste tänka mer än du springer och du måste hela tiden ha en stor mängd information lagrad i hjärnan. 

Men trots att han nog för alltid förblir underskattad så kommer han att lämna Camp Nou som en hjälte och med en dröm som blev verklighet.

Sergio Busquets kan inte ha varit mer än 5 år gammal när han för första gången iklädd Barcelonatröjan gick ut på Camp Nous gräsmatta. Tillsammans med pappa Carlos och lillebror Aitor. 

Annons

Carlos Busquets var målvakt, främst andra val, för FC Barcelonas A-lag mellan 1990-1999. Den viktigaste räddning han gjorde under sin karriär var dock i hemmet, när han brände handflatan efter att ha slängt sig för att rädda ett stekande hett strykjärn från att falla i huvudet på lilla Sergio. 

Sergio som under uppväxten fick epitetet “Busis son” drömde om att likt sin pappa en dag få spela för Barcelona. Dock inte som målvakt, varför stå i mål när man kan vara ute på planen? Han provspelade för en plats på La Masia, men ansågs inte tillräckligt bra. 

Istället spelade han i flertalet andra mindre klubbar under uppväxten: Badia, Barberá, Lleida och Jabac Terrassa. Den sistnämnda klubben var en farmarklubb till FC Barcelona vilket betydde att om de fick erbjudanden på någon av deras spelare från andra klubbar var de tvungna att meddela Barcelona. 

Annons

2005 skulle Sergio Lobera lämna sin position som sportchef för Jabac för att ta över som tränare för Barcelona Juvenil B (U-18 lag) och han ville ha med sig Sergio Busquets. När de värvades spelare till Barças juvenil lag så var det inte värvningar för laget utan för framtiden, det var så man såg på det i klubben. Vilket betydde att kraven var extra hårda och de som stod högre i rang än Lobera kunde inte se den framtiden med Busquets. 

Men Carlos Busquets, hade hört att det fanns ett visst intresse för hans son från Real Madrid så han ringde Manolo Romero, som var Real Madrids scout i Katalonien. Manolo hade följt Sergio ett tag och gillade vad han såg: “Jag älskar honom, men förklara för mig hur ska jag kunna värva Busis son?”, ska scouten ha frågat Carlos. 

Problemet för Real Madrid var ju att han tillhörde Jabac och därmed hade Barcelona första tjing. Men om nu inte Barça ville ha honom, då skulle Sergio kunna gå till Real Madrid. Jabac Terrassa bad så Manolo Romero att skicka ett fax för att formalisera deras vilja att värva spelaren. Därefter berättade dem för Sergio Lobera som tog med sig dokumentet till sina chefer hos FC Barcelona, några dagar senare gick 17-åriga Sergio Busquets dröm i uppfyllelse när han skrev på för FC Barcelona Juvenil.

Annons

Sergio Busquets karriär skapades helt enkelt tackvare att de få som trodde på honom, trodde så mycket på honom att de gjorde nästan vad som helst för att övertyga resten. Från Sergio Lobera till Guardiola, Cruyff, Xavi och Del Bosque. 

Sommaren 2008 hade Sergio lovat sin farbror Javier Fernandéz att han skulle hjälpa honom att träna Badias ungdomslag, – Jag kommer att vara din assistent, sa han. Den säsongen blev inte riktigt som någon av dem hade förväntat sig. 

Annons

Istället för att stå vid sidlinjen vid ungdomsmatcher på den katalanska landsbygden, reste Sergio Busquets runt och spelade på de största arenorna i Europa. Nu var han inte längre Busis son, det var Carlos som var Busis pappa. 

Frågan är om någon, någonsin haft en karriär som tagit fart lika raket snabbt som Sergio Busquets. Han debuterade 2008 hade redan vunnit allt som gick att vinna på klubbnivå innan 2009 var över, vann VM-guld 2010 och EM-guld 2012. Vad gör man när man vunnit ALLT innan man fyllt 25? 

Det är en karriär som dividerat många, de som ser honom som ett geni, en av de bästa någonsin och de som aldrig riktigt förstod grejen, mest tycker att han slänger sig lite lätt. Efter VM i Qatar tackade han för sig i det spanska landslaget och i veckan annonserade han att han även lämnar FC Barcelona efter säsongen är slut, 15 säsonger och 31 titlar senare.

Annons

Sergio Busquets har stundtals varit så bra att ingen har sett hur bra han var. När han nu tackar för sig är det bara att lyfta på hatten och tacka för den magiska fotboll han lät oss njuta av utan att vi kanske riktigt förstod att det var han som faktiskt skapade den. 

It was a pleasure, Sergio. 🎩#LaLigaHighlights pic.twitter.com/UkCl8IF8jS

— FC Barcelona (@FCBarcelona) May 11, 2023

I Bundesliga har Xabi Alonso under sin första säsong som huvudtränare på den högstanivån tagit Bayer Leverkusen från nedflyttningsplats till en potentiell Europaplats och i Europa League har han fört dem till sin första europeiska semi sedan 2002. 

Bland de andra semifinalisterna i Europa League finns José Luis Mendilibars Sevilla, en klubb som dominerat turneringen under de senaste decenniet, men som innan Mendilibar tog över i slutet av mars hade sin sämsta säsong på åratal och låg på nedflyttningsplats i LaLiga. Åtta matcher senare har Sevilla under Mendilibar bara förlorat en match, tagit sig till säker mark i ligan och slagit ut Manchester United ur Europa League. 

I England är Mikel Artetas Arsenal i högsta grad med i fighten om Premier League-titeln, bara en poäng bakom Manchester City i toppen. Skulle de vinna, är det första gången på 19 år Arsenal blir Premier League-mästare. 

Jagoba Arrasates Osasuna har aldrig vunnit en stor titel, men för bara andra gången i klubbens historia är laget klara för en Copa del Rey final. Samtidigt har man under stora delar av säsongen varit med i kampen om europaplatserna i ligaspelet. 

Imanol Alguacils Real Sociedad kommer inte vinna några titlar i år, men matematiskt är de påväg mot den bästa säsongen i klubbens historia. Säsongen 2002-2003, när man slutade tvåa i LaLiga, är den enda gång som Real Sociedad tagit fler poäng än under den nuvarande. Dessutom ser man ut att ta en Champions League-plats för första gången på tio år. 

Förra helgen besegrade Andoni Iraolas Rayo Vallecano ligaledarna Barcelona med 2-1 på Vallecas. Det går att argumentera att Rayo är det laget i LaLiga som har de absolut sämsta förutsättningarna, med en president som verkar göra allt vad han kan för att köra klubben i botten. Trots det har Iraola haft ännu en makalös säsong och hållit Rayo stadigt i mitten av tabell och långt från nedflyttning. 

Samtliga av dessa tränare likt Ernesto Valverde (Athletic Club), Julen Lopetegui (Wolves), Unai Emery (Aston Villa), Javi Gracia (Leeds), Imanol Idiakez (Leganés), Joseba Etxeberri (Mirandés), Gaizka Garitano (Eibar) och Eder Sarabia (Andorra), har något gemensamt. De är alla från Baskien. 

Baskien står för endast 1,4 procent av Spaniens landyta och 4,6 procent av landets befolkning, men 45 procent av tränarna i landets för stunden elva bästa lag kommer härifrån. 

Faktum är att majoriteten av dem inte bara kommer från Baskien utan från samma provins inom Baskien, den minsta provinsen i hela Spanien. Gipuzkoa som står för endast 1,5 procent av landets befolkning. Det är heller inte bara de spanska lagen som bär frukten av provinsens egenskap att producera tränare, utan en femtedel av alla tränare i Premier League kommer inte bara i från Spanien eller Baskien utan från just Gipuzkoa. 

Utöver de redan nämnda kan vi även tillägga Josep Guardiolas stora mentor Juanma Lilo, nuvarande tränare för Al Sadd, Beñat Labaien som tränar Tokushima Vortis i Japan, Beñat San José som vunnit högsta ligan i Bolivien med Bolívar och Asier Garitano som på tre säsonger tog Leganés från den spanska tredjedivisionen till LaLiga. Därtill är såväl Real Madrids målvaktstränare Luis Llopis som Manchester Citys målvaktstränare Xabier Mancisidor även de från Baskien och just Gipuzkoa. 

Lite i skymundan och utan att de flesta av oss har märkt det så har alltså Baskerna och Gipuzkoanerna erövrat fotbollsvärlden. 

Men hur kan det vara så att en så liten plats kan ha en så stor inverkan på världens största sport? Att så många av fotbollsvärldens just nu främsta tränare kommer från ett och samma lilla hörn i norra Spanien?

Olikheterna mellan dem är många, deras vägar till toppen berättar olika historier, deras spelstilar varierar och så även deras påverkan. Med vissa var det tydligt att de skulle bli fotbollstränare för andra otänkbart. 

Osasunas Jagoba Arrasate är tekniskt fortfarande tjänstledig från sitt jobb som lärare. Som fotbollsspelare spelade han aldrig på en högre nivå än den spanska tredjedivisionen. Xabi Alonso växte upp med en pappa, Periko, som spelade för såväl Real Sociedad som Barcelona. Under sin egna spelarkarriär fick Alonso sen lära sig av de bästa tränarna i världen, Rafa Benitez, Pep Guardiola, Jose Mourinho och Carlo Ancelotti. Julen Lopeteguis pappa var stenlyftare harrijasotzailea (en traditionell baskisksport) och kunde inte bry sig mindre om fotboll, men själv spelade Julen för FC Barcelona under Johan Cruyff och senare Bobby Robson. 

Unai Emery gick från planen direkt till tränarbänken i lilla Lorca i den spanskan tredjedivisionen efter att en knäskada i förtid avslutat hans ganska modesta fotbollskarriär. Mikel Arteta lämnade San Sebastian som 15-åring för FC Barcelona och La Masia innan han byggde sin spelar- och tränarkarriär utanför Spanien. Medan Imanol Alguacil aldrig riktigt lämnade, han tog sig igenom Real Sociedads ungdomslag och upp till A-laget som spelare och gjorde senare samma resa som tränare. Fast Imanol var inte alltid säker på att han ville vara A-lagstränare, efter första gången som han fick agera interimtränare för Real Sociedad var han osäker på om det var något för honom och ville tillbaka till ungdomslagen. 

Deras vägar har helt enkelt varit olika, så även deras inspiration och lärdom. Så är det en slump, att de alla råkar komma från samma lilla del av Spanien, kan det ens vara en slump när de är så många från samma lilla område? 

Det gemensamma de har är vart det kommer ifrån, och där har vi nog även svaret på vad det är som är grunden till framgången. Samma anledning till att Gipuzkoa, trots sin storlek blivit en av Spaniens främsta provinser när det gäller att få fram elitfotbollsspelare.

När vi i Sverige pratar om Spanien blir det ofta generaliseringar som mañana mañana, att allt går långsamt, och att de flesta hellre tar en siesta än att få arbetet gjort. Lathet är dock inte ett ord som går ihop med Baskien. Utan basker och kanske främst gipuzkoaner har en tradition av att vara ett hårt arbetande folk, där utbildning är viktigt, så även värdegrunder, respekt och sport. 

Detta är en plats av djupa traditioner, en kraftfull känsla av självidentitet och stolthet. 

De två största klubbarna i Baskien, Athletic Club och Real Sociedad, tar stor stolthet i sin ungdomsutveckling: Lezama och Zubieta är inte bara fotbollsakademier de är grunden till en identitet. När de två klubbarna möttes i Copa del Rey-finalen 2021 hade 25 av 32 spelare spelat på ungdomsnivå för de två klubbarna och båda tränarna var tidigare spelare i respektive klubb.

– Vi skulle kunna ha ett helt samtal om sociologi. Det börjar i vårt sociopolitiska sammanhang, våra värderingar. Det är komplext, immateriellt, men verkligt: kopplat till samhällets, familjens, gruppens inflytande. Det är socioaffektivt, samarbetsvilligt, förklarar Real Sociedads sportchef Roberto Olabe, som även han tidigare varit tränare för klubbens A-lag, i en intervju med World Soccer. 

– Fotboll är ett uttryck för livet, för vem du är. Utbildningen av tränare kan vara i stort sett densamma men baskisk fotboll är annorlunda, en manifestation av människor, en kultur, ett sätt att vara, säger Mikel Etxarri till World Soccer. Etxarri som tränade Real Sociedads B-lag i över fyra decennium och bland annat var ansvarig för ett lag som innehöll Unai Emery, Imanol Alguacil, Javi Gracia och Roberto Olabe. 

Sevillas tränare Jose Luis Mendilibar som föddes i den baskiska byn Zaldibar som ligger precis på gränsen mellan Biscaya och Gipuzkoa skrev nyligen om hur det var att växa upp i en miljö där man värderade möda och uthållighet. Han skrev att baskiska tränare är “Påträngande, hårt arbetande, lite envisa, direkta och ödmjuka.”  

När jag pratade med Real Sociedad-mittfältaren Martin Zubimendi om varför klubbens ungdomsakademi var så framgångsrik sa han – Det är väl lite den här profilen som folk från Gipuzkoa har, hårt arbetande och väldigt lite ego, jag tror det är nyckeln för att nå A-laget, för att lyckas. Vidare beskrev han sin egna tränare Imanol Alguacil som urtypen av en Gipuzkoan – Du ska veta att det inte finns någon som är mer La Real, mer Gipuzkoa än Imanol, han är den perfekta profilen för La Real. Han bär de värderingarna djupt inom sig. 

Annons

Det är få klubbar där man ser spelarna jobba lika hårt som i Real Sociedad. Målvakten Álex Remiro berättade nyligen för mig att Imanol Alguacil aldrig låter dem ha en lugn träning. Istället tränar de alltid som de spelar match, alltid 100% hela tiden, i varje närkamp, även om det ökar skaderisken markant. Det är en medveten risk. Det spela igen roll vad för status du har, förklarade Remiro, om du är en spelare från B-laget eller David Silva, ingen kommer undan. 

Utöver att arbeta hårt så är sport och utbildning A och O i Baskien. Mer än fotbollen så har Gipuzkoa lag i den högsta divisionen för herrar och damer i handboll, basket och friidrott. Provinsen är även ett paradis för motionscyklister och Imanol Alguacils hemby Orio är känd för sin rodd. Dessutom går Spaniens näst största löpartävling här, med över 30,000 deltagare årligen. 

Annons

Och inom fotbollen är Gipuzkoa det område i Spanien som har högst antal registrerade spelare på alla nivåer och åldrar per invånare. Att delta i sport är en del av kulturen här men det är även ett ställe där man tänker mycket på sport.

– Tränarnas roll värdesätts högt. Det finns strukturer inom den baskiska fotbollen som förbereder spelar på när deras spelarkarriär är över, professionella spelare börjar att träna ungdomslag medan de fortfarande är aktiva. Och många stannar kvar inom sporten inte bara som tränare. Klubbarna här vänder sig också snabbar till lokala tränare. Sen finns det även en resekultur vilket berikar och öppnar upp möjligheter, berättar Manu Diaz som är president för fotbollsförbundet i Gipuzkoa till World Soccer. 

Klubbarna blir inte bara en källa för spelarutveckling utan även tränarutveckling. Samtidigt som Gipuzkoa har minst ett lag på alla nivåer av spansk fotboll, första divisionen, andra divisionen, Primera RFEF, Segunda RFEF, Tercera RFEF. Det ger många tränarposter att fylla.

Annons

Det är inte heller bara på herrfotbollen som siffrorna från Gipuzkoa står ut. 

– Titta på damfotbollen exemplevis, procentuellt sett är det dubbelt så många registrerade spelare här som i Madrid eller Katalonien. Bara under de senaste två åren har 700 nya tränare tagit sin licens i Gipuzkoa, 120 av dessa kvinnor. Det finns en tradition, fotboll här är som en religon, säger Manu Diaz.

Något som även värdesätts högt i Baskien och Giupuzkoa är kunskap och utbildning vilket även det har en stor roll inom fotbollen här. Sterotypen att fotbollsspelare är korkade, stämmer knappast överens med baskiskfotboll. Hos såväl Real Sociedad som Athletic Club är utbildning en nyckelfråga. När jag träffade Luki Iriarte som är ungdomsansvarig hos Real Sociedad berättade han att det var minst lika stort för honom att se någon av klubbens tidigare ungdomsspelare lyckas inom det akademiska som på fotbollsplanen. 

Annons

I Real Sociedads A-lag finns sex spelare som utbildat sig på universitetsnivå, i B-laget studerar 16 av 24 spelare på universitet och i klubbens C-lag gör samtliga det.

Så svaret till varför de Baskiskatränarna lyckas så bra är inte för att de alla gått samma väg, igenom samma skola eller tänker fotboll exakt likadant. Utan det handlar om vart de kommer ifrån, Gipuzkoa är en del av dem, en identitet. En gemensam kultur, ett ekosystem där de utvecklas. Ett värdesystem och en struktur som lägger vikt vid utbildning och att ha kul. 

Den baskiska kulturen passar helt enkelt ihop med vad det innebär att vara fotbollstränare på elitnivå.