Därför är Europa League mer än bara en turnering för Navas och Sevilla

Ikväll spelar Sevilla final i Europa League, i Sevilla League. De är den mest framgångsrika klubben i turneringens historia. Men för Sevilla handlar deras historia med Europa League inte bara om framgången utan mer än något handlar det om de som skapade framgången. Europa League är inte bara en fotbollsturnering, det är ett sätt att minnas och hylla de som inte längre är här.

När Jesus Navas för tre år sedan gjorde sig redo för att lyfta Sevillas sjätte Europa League-buckla så kunde den som tittade på Sevillakaptenen se hur hans blick i några sekunder försvann bort. Han stod där och kramade den enorma bucklan samtidigt som lagkamraterna gjorde sig redo bakom honom. I några sekunder stod världen stilla och där stod Jesus Navas försvunnen bort i sin egna lilla värld. Exakt vad han tänkte på i den stunden kan bara han svara på men det är inte långsökt att tro att han tänkte på dem, de som inte var där, de som saknades. Ett sammanbitet ansiktsuttryck, tårfyllda ögon och en tom blick. Sen drogs han tillbaka till verkligheten, lyfte bucklan till skyn, konfetti överallt, glädje och jubel. 

Det hela började för 17 år sedan på Sánchez Pizjuan. Sevilla mötte Schalke 04 i det andra mötet av Uefa cup-semifinalen. Den första matchen i Tyskland hade slutat 0-0 och även i Sevilla uteblev målen och matchen gick till extra tid, klockan tickade upp på 100 spelade minuter. Så landed bollen framför 20-åriga Jesus Navas, han tog en touch och seden slog han till. Ett inlägg som studsade sig fram till den ett år äldre Antonio Puerta. Han slog till på halvvolley, ett otroligt skott, helt otagbart. Den spanska tv-kommentatorn Jesus Alvarado tappade nästan rösten och lät som en besatt man när han över och över igen gråtskrek i mikrofonen “GOL GOL GOL GOL PUEEERTA GOL PUERTA GOL GOL GOL PUERTA GOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOL” 

Det var målet som startade allt, som tog Sevilla till deras första UEFA Cup final någonsin. Väl där besegrade de Middlesbrough med 4-0 och vann sin första stora Europeiska titel. Säsongen därefter repeterade Sevilla bedriften genom att besegra Espanyol på straffar i finalen. Puerta gjorde Sevillas sista straffmål innan en räddning från Palop säkrade vinsten. Där mitt på planen på Hampden Park i Glasgow, stod Jesus Navas och Antonio Puerta på knä och kramades med tårfyllda ögon. 21 och 22 år gamla kunde de knappt förstå att de nu var dubbla UEFA Cup-mästare med sitt Sevilla. 

Det var en härlig sommar i Sevilla, man hade vunnit Uefa-cupen två år i rad. Samtidigt hade man i Antonio Puerta och Jesus Navas två av Spaniens största framtidshopp. Men bara några månader efter att de hade kramats där på Hampden Park i Glasgow så bar Jesus Navas på Antonio Puertas kista.

Sevilla mötte Getafe hemma på Sánchez Pizjuán i början av LaLiga säsongen 2007, när den då 22-år gamla Antonio Puerta helt plötsligt föll ihop mitt på planen. Han hade drabbats av ett långt hjärtstillestånd. Tre dagar senare efter att ha vårdats i respirator på sjukhus avled Puerta av påföljderna. 

Den dagen förlorade Jesus Navas inte bara en lagkamrat utan en av hans allra bästa vänner och de som känner honom närmst menar att den dagen förändrades Jesus Navas liv. 

Jesus Navas, Antonio Puerta och Sergio Ramos var de tre musketörerna, tre grabbar som tillsammans vuxit upp i klubbens ungdomslag, som hade en otrolig talang och som runt samma tid alla tog steget upp i klubbens a-lag. De tre är kanske den bästa trio som någonsin kommit upp genom Sevillas ungdomsakademi och vid sidan av planen var de väldigt nära vänner. De höll alltid ihop, skämtade och spred glädje inom laget. De var Sevillas framtidshopp. 

Men det var inte alltid självklart att Jesus Navas skulle få den otroliga karriär han idag har, fotbollstalangen hade han alltid men han hade också något annat: ångest. Under en landslagssamling med U20-landslaget 2005 drabbades Navas av en panikattack så allvarlig att tvingades åka hem. En månad senare under den första träningen av försäsongen med Sevilla och utan att säga ett ord sprang han plötsligt iväg från planen och gömde sig i spelarbussen. Varje gång han tvingades vara borta än längre tid från sina föräldrar och syskon kände Jesus Navas en okontrollerbar svindel.  

Konsekvens blev att han inte kunde spela för det spanska landslaget och fick göra försäsongerna på egen hand hemma i Sevilla. Den fösta gången Navas intervjuades på TV, tvingades de bryta till reklam för att han höll på att kvävas, han började skaka varje gång han såg en mikrofon och undvek att läsa tidningen. För att undvika att sätta för mycket press på honom vågade hans lagkamrater inte mer än att hälsa i omklädningsrummet.

Antonio Puerta och Sergio Ramos blev Jesus Navas skyddsänglar. Det var dem som hjälpte honom igenom de svåraste tillfällena, som stöttade honom och alltid stod vid hans sida. 

Ramos lämnade den sommaren för Real Madrid, men var aldrig långt borta när Navas behövde honom. Puerta var konstant där. Sevilla gjorde vad de kunde och anlitade psykologer för att hjälpa honom, de konstaterade att det skulle ta tid, han behövde få mogna på sina egna villkor. 

Det skulle ta några år, men i december 2005 hölls ett viktigt samtal mellan de tre vännerna. Sevilla hade precis förlorat årets sista match borta mot Getafe och Sergio Ramos, som nu spelade för Real Madrid, passade på att flyga hem med sitt gamla lag för att fira jul i Sevilla. De tre musketörerna var för en kort flygresa återförenade, när Ramos tittade på Navas och sa “grabben, lyft på hakan och kom till landslaget, jag kommer ta hand om dig” varpå Puerta la till “och jag är med U21, vi kör ofta gemensamt med de äldre, och jag är säker på att jag snart kommer vara i seniorlandslaget” Puerta tittade sedan på sin vän och sa till honom att inte vara rädd.

I oktober 2006 fick Antonio Puerta, som han hade förutspått, sin debut för det spanska seniorlandslaget i en match på Råsunda mot Sverige. 

Vid tidpunkten var Jesus Navas inte redo, han vågade inte. Så hände det otänkbara den där augustidagen 2007. Plötsligt fanns inte Antonio Puerta där längre. De som står Navas nära säger att Puertas död påskyndade hans mognadsprocess, att Navas som person förändrades den dagen Puerta togs ifrån honom. Nu spelade han inte längre bara för sin egen karriär utan även för Puertas. 

Att bli kvitt ångesten och panikattackerna gick inte över en natt, men med Puertas ord “var inte rädd” i huvudet jobbade Jesus Navas hårdare än någonsin för att klara av det. Så en sommardag 2009 sa han de magiska orden “jag är redo”. Ett år senare var det Jesus Navas i den 115 minuten som från egen planhalva satte fart med bollen och startade det som skulle sluta med att Andrés Iniesta för första gången i historien sköt VM-guldet till Spanien. Där stod sen Jesus Navas och Sergio Ramos på Soccer City i Johannesburg med VM-bucklan och varsin tröja som dedikerade vinsten till Antonio Puerta. De visste båda två att det de just hade uppnått hade varit omöjligt utan honom. 

2013 tog Jesus Navas ett nytt stort steg i sin karriär och personliga utveckling när han lämnade sitt hem i Sevilla för att flytta till England och spela för Manchester City. Samtidigt hade en annan Sevillason José Antonio Reyes en säsong tidigare återvänt hem. 

Under åren i Sevillas ungdomslag hade Navas likt många andra sett upp till Reyes, han var en förebild, en hemmason som visat vägen. När Navas gjorde sin A-lags debut två dagar efter sin 18-årsdag, var det Reyes som tog hand om honom, fick honom att känna sig trygg. 

Sevillas Europaframgångar startade med Puertas mål mot Schalke men det var under Reyes ledning som klubben kom att cementera sin dominas i Europa League. Innan han kom hem hade Reyes vunnit turneringen två gånger med Atlético de Madrid. Nu skulle han göra det tre gånger i rad med sitt Sevilla, varpå de två sista som klubbens kapten. Därmed blev han den spelare i historien som vunnit turneringen flest gånger. 

När han lyfta bucklan för sista gången efter att Sevilla besegrat Liverpool på St. Jakob-Park i Basel så gjorde han det iklädd en tröja med en bild på Antonio Puerta och orden “Estas siempre con nosotros” du är alltid med oss. 

Efter en framgångsrik tid i England kom Jesus Navas sommaren 2017 hem till sitt Sevilla. Det var då en självklarhet att han skulle bära nummer 16. Antonio Puertas nummer. En säsong efter att Jesus Navas blivit utsedd till kapten för sitt Sevilla så tog han 2019 på sig en speciell kaptensbindel. Puerta16Reyes10Puerta16Reyes10, upprepande stod det på bindeln. 

Den sommaren hade José Antonio Reyes, vid 35 års ålder, dött i en bilkrasch. 

“Jag mår dåligt, väldigt dåligt” sa Navas under minnesstunden på Sanchez Pizjuán. “Jag vet inte vad jag ska säga, jag såg alltid upp till honom. Det var otroligt att få träna och spela med honom, vi upplevde så många ögonblick tillsammans, när vi delade rum, med våra familjer. Som person fanns han alltid där när du behövde honom… han kallade mig för “min pojke”. Alla vi ungdomsspelare såg upp till honom, han hade allt” 

Tillbaka till Rheinenergiestadion i Köln 2020 där Sevilla har besegrat Inter för att vinna sin historiska sjätte Europa League titel. Med Puertas nummer 16 på ryggen och Reyes kaptensbindel på armen, står han där, Jesus Navas i sin egna lilla världen. Bucklan i famnen och tårar i ögonen. 

Några minuter tidigare har han gråtandes i Spansk tv dedikerat vinsten till dem, till Antonio Puerta och José Antonio Reyes. Han vet att utan dem hade han aldrig stått där, utan dem hade Europa League aldrig blivit Sevilla League. 

Ikväll är det dags igen, Jesus Navas bär Puertas nummer 16, han bär Reyes kaptensbindel och Sevilla spelar för att vinna sin sjunde Europa League titel. Men det handlar inte bara om en ny historisk europeisk triumf. Europa League kommer aldrig bara vara en turnering för Sevilla, än mindre för Jesus Navas. 

Sevilla spelar inte med elva man ikväll, de spelar med tretton, för när de spelar Europa League är Puerta och Reyes alltid med dem. Det är dem den här turneringen handlar om, att vinna är att hylla dem och det är det Jesus Navas och hans Sevilla spelar för.