Manel Estiarte, dominant i vattenpolo och medarbetare till Pep Guardiola, har vid flera tillfällen dragit fram teorin att det blir allt vanligare att idrottsgiganter tappar förmågan att hantera förluster. Gränsen mellan de bästa och resten blir allt större, och till slut blir de bästa så stora att de inte längre greppar konceptet att förlora.
De förväntar sig aldrig en enkel match, men en seger. Sedan kommer smäll efter smäll efter smäll. Det blir en chock istället för att ta emot smällarna, gneta ur det, och inte fastna i ”men vi presterar ju bättre än motståndarna”-retoriken.
(Till detta har MFF också flera nya spelare, som inte verkar vana vid storklubbspressen. Något som Magnus Pehrsson själv tagit upp flera gånger).
Nu ska vi inte skriva historien som att MFF har varit motgångsfria de senaste åren (starten på 2016, CL-kvalsfiaskot), men de har tagit sig ur perioderna snabbt. Dessutom är det en förening med planering. De har bara haft korta perioder med brandsläckning, resten av tiden har de haft medflyt och resurser för att kolla framåt. Det lugnet och den kunskapen har MFF haft råd att låta genomsyra hela föreningen. Analys, väl genomarbetad plan, resultat.
Under mina drygt två års bevakning av MFF så finns det oräkneligt många exempel på sådana grejer. De säger en sak, de påbörjar en process, och sedan syns förbättringen. Det gäller både stora saker på ledningsnivå och detaljförbättring på individuell spelarnivå.
MFF hade problem med skador och belastning 2016, så de satte in nya resurser och etablerade ett nytt tänk vilket gjorde att de hade allsvenskans lägsta skadefrånvaro 2017.
MFF la in tre-fyra gånger mer videoanalys inför 2017, och det förbättrade spelarnas utveckling, kollen på det egna spelsättet, och motståndarscouting. De upptäckte att defensiven på fasta situationer var för dålig, och fixade i ordning det i slutet av 2017. De började få igång presspelet som det hade snackats om i drygt ett års tid.
Bland annat hade de kommit till insyn kring mittbacksegenskaper för presspel, och bytte ut Kari Arnason (bra 2016) mot Lasse Nielsen (inte bättre spelare, men mer spelanpassad).
Oscar Lewicki hade haft stora passningsproblem, men där började han plocka fram fler diagonala passningar och drog även fram ett nytt beteende där han automatiskt spelade fler passningar framåt. Anders Christiansen gjordes mindre bollkåt och mer sugen på att hitta positioneringar som förstörde motståndarnas balans, vilket var det som lagets lite mer direkta spel behövde.
Ställ en fråga till MFF om ett problem, och de kan ge ett svar och sedan fixar det ofta sig till slut. I 15 månaders tid kändes det som att MFF var i förbättringsläge via sådana processer. Nu har de istället haft en helt urusel månad. Hur mycket ska slängas bort då? Alla idéer har inte blivit usla, så det ska finnas kvar ett långsiktighetstänk och tro på vissa principer.
Men. Med det sagt. MFF har inte bara haft en dålig förmåga att hantera käftsmällar, utan de har träffat fel för många gånger i sin planering. Åtminstone än så länge.
De trodde att den låga skadefrekvensen skulle fortsätta 2018, och räknade inte in att det kunde bli ”otursskador”.
Det blev ett mer defensivt balanserat mittfält (på grund av Champions League-floppen?), men Fouad Bachirou och Oscar Lewicki är väl inte ett par som dominerar bort de lågt ställda lag som MFF ofta möter i allsvenskan?
Hur kan det ens finnas i närheten av tillräckligt många fördelar som väger upp för argumenten emot att Bonke Innocent är kvar?
Om MFF ska höja sig en nivå (till att bli ledande i Norden och nå ett par Europacupgruppspel inom tre-fyra år), är det då Sören Rieks och Arnor Traustason som är de korrekta storvärvningarna till kanterna för att nå de målen?
Det pratades om lärlingarnas framfart, men förutom ströminuter på Samuel Adrian så har ingenting hänt där. Ledningen säger en sak, Pehrsson har lite andra ordval, och på planen syns knappt något (än). Ledningen har ändå tagit i med ordval om att lärlingarna ska vara en viktig del mot kommande Europacupgruppspel. Då måste de fasas in.
En av MFF:s styrkor 2017 har försvunnit: kvaliteten på byten. Pehrssons byten blir ofta vänsterback mot vänsterback, anfallare mot anfallare, eller efter en skada. Varför så medvetet ta bort ett lags styrka? Det pratades om nackdelarna med stor trupp (kostnader, spelarmissnöje, längre väg för talangerna), men kanske MFF planerade upp lite för mycket baserat på vad som hände 2017?
Dessutom skulle ju presspelet snarare utvecklas än avvecklas 2018. Det har lagts in fler presskompatibla spelare i varje lagdel, förutom anfallet. De har tre fantastiska anfallare (Strandberg, Jeremejeff, Rosenberg), men de tre som ska dra igång ett presspel är verkligen inga Jo Inge Berget:ar. De är inte ens några Pawel Cibickis.
Det har som sagt blivit allt fler flexibla, snabba, omställningsbara spelare som kan följa matchplaner. Det var säkert en delanalys efter CL-kvalet. Pehrsson har flera gånger pratat om att han i bortamatchen mot Vardar startade med en elva som var fel. Det behövdes kanske fler spelare som kunde göra det han ville?
Men. Än så länge har effekten ibland blivit en för homogen grupp. Hotar de här spelarna tillräckligt mycket i farliga ytor? Finns det tillräckligt hög teknisk kapacitet? Är de tillräckligt spontana? Kommer många olika spetsegenskaper fram tillräckligt ofta?
Inläggsspelet har varit delvis valt. Det blev en effekt av att MFF tappade offensiv kvalitet centralt (Christiansen), och balanserade då upp mer via kanterna och ny inläggsstrategi. Det har fungerat bra. Ungefär hälften av spelmålen 2018 har kommit på rena inlägg. MFF har också tagit in fler inläggsinriktade spelare.
Förra året var Berget, Erdal Rakip, Yoshi Yotún, och Anton Tinnerholm på kanterna. Berget var egentligen anfallare, Rakip avskydde kantspel, Yotún var mer omständig (åtminstone i början), och Tinnerholm upptäckte att hans långa inlägg var för dåliga, så han hittade andra alternativ. Nu blir det mer direkta inlägg från Egzon Binaku och Eric Larsson. Arnor Traustason kommer kanske inte till så många inlägg, men är primärt en spelare med hårt jobb och bra fot på fasta. På inläggen är det dessutom enkelt att sikta på Carlos Strandberg.
Det är verkligen inget fel i deras val att prioritera fler inlägg. I deras analys av 2017 visade det sig att de ofta kom till kanterna, men att de därifrån inte kunde göra tillräckligt mycket nytta. Samtidigt får det inte bli överdrift. IFK Göteborg tyckte att de stängde av MFF från att komma till många inlägg. Ändå hade MFF 45 inläggsförsök i den matchen, exkluderat ett 15-tal i samband med fasta situationer. Det innebär ett inläggsförsök i öppet spel varannan minut.
I övrigt? Jag kan sakna påeldande i MFF-lägret. De har dragit sig ifrån att vara provocerande. Det skapas sällan motståndare som är mer än vanliga motståndare. Det finns ingen Åge Hareide som säger några väl valda ord och skapar tändning, vilket var en av MFF:s stora fördelar under CL-åren.
Jag tyckte det fanns gnistor mot IFK Göteborg. Sören Rieks inledde med de 300 mest taggade minuter jag sett en spelare göra. Poya Asbaghi hade kryddat den allsvenska buljongen. Supportrarna var på det. Men sedan ebbades det ut.
Men jaha. Finns det några saker som MFF kan göra för att ta sig ur det här?
Ta en ny titt på truppen i sommar och rätta till några saker. De borde utöka scoutingorganisationen och skaffa en bredare marknad att ta spelare från, för de kommer inte hitta allt de vill ha hos skandinaviska spelare. Bägge sakerna kommer kosta pengar, men alternativet att inte göra det kan bli dyrare i det längre perspektivet.
Taktikmässigt är det svårt att skruva stort på saker innan sommaruppehållet. Det är helt enkelt noll träningar mellan matcherna, på grund av tätheten i matchschemat.
Att byta en tränare hade kunnat ge en kick, men det har såhär långt inte pyst ut mycket om spelarmissnöje.
Spelarmissnöje är annars den överlägset vanligaste anledningen till att sparka en tränare. När en tränare få sparken så pratas det ofta om att spelargruppen vill ha ett tydligare ledarskap, men det kan betyda olika saker. Ibland vill spelargruppen ha mer djupgående spelbitar och detaljer att ta med sig (som efter Allan Kuhn), ibland att de vill ha ett mindre komplext spelsätt och istället bara utgå från enstaka ramar. Och så brukar klubbarna byta mellan dem. Först den ena, sedan den andra, och tillbaka till den första typen igen. Där tycker jag att Pehrsson ska ha lite beröm för att han verkar göra saker mer simpelt, men det har bara blivit positiv effekt i en av tre matcher.
Samtidigt har MFF byggt en sportslig struktur som gör att tränaren har en mindre roll, där ett av argumenten blir att det förenklar att byta ut tränaren när det väl går dåligt. Men. Det hade varit hårt att sparka en tränare efter en usel månad, om nu MFF verkligen har menat allvar med hur nöjda de var med Pehrssons första 15 månader.
Pehrsson kommer, oavsett hur länge han blir kvar, lämna efter sig åtminstone ett starkt arv: hans uppbyggnad av organisationen runt och under honom. Videoanalyser, organisation med övriga i ledarstaben, träningsplanering, jobbet med att försöka göra saker som ligger i framkant. MFF var för långt bak i sådana delar när Pehrsson tog över, men där är min känsla att han har styrt upp med en professionalisering och det var exakt samma saker som han fick beröm för under sin tid i Estland.
Slutfrågan: har MFF presterat (antal skapade målchanser kontra antal målchanser för motståndarna) så dåligt som poängen visar? Nej. Men hade matchbilderna varit helt i linje med resultaten så skulle alla ha fått sparken i MFF nu. En storklubb skapar fler chanser än motståndarna i de flesta matcher. Nu ska vi bara se om de har resa-sig-upp-efter-käftsmällsförmågan och faktiskt få resultat.
@jonas_hansson