Romain Gall kom igång, några andra “på gränsen”-spelare fick viktiga minuter, flera taktiska delar fungerade riktigt bra, effektiviteten var tillbaka, vinst 5-0. Ändå var inget av de beskeden lika viktiga som det Arnor Traustason gav mot Falkenbergs FF.
Han var tillbaka veckor innan Malmö FF(/Uwe Rösler) hade hoppats på. Han startade, gjorde två mål och en assist, var som vanligt en av de bästa på plan, och efter drygt 75 minuter som vänster kantanfallare så avslutade han sista kvarten som höger vingback.
Lite mer sliten än vanligt efter matchen? Ja, men i övrigt inga tecken på att han hade varit skadad i en månad.
När vi har kommit 31 tävlingsmatcher in på året, och där det återstår antingen 13 eller 19 matcher, så kanske Traustason seglar upp som en första kandidat till årets MFF-spelare. Rösler nämner alltid att Traustason har varit bland de bästa i år, och jag vill minnas att han en gång sa rakt ut att Traustason var vårens bästa MFF-spelare.
Han är inte den som avgör flest matcher med enskilda moment, där är Markus Rosenberg, Anders Christiansen, och Johan Dahlin före. Han är inte den som laget lutar sig mest mot i defensiven, det är Rasmus Bengtsson. Sören Rieks och Oscar Lewicki nämns i perioder bland de viktigaste, för sina bidrag i många delar av spelet, men det är ändå inte riktigt Traustason-nivå. Fouad Bachirou gör ju sitt, framför allt i Europa, men inte den som match efter match sticker ut som dominanten.
Hans springer snabbt och mycket och smart, i alla offensiva och defensiva ytor som behövs. Han accelererar igång både press- och anfallsspel. Han samarbetar på en hög nivå med Sören Rieks på vänsterkanten. Han har teknisk kvalitet. Han förkroppsligar mycket av det som MFF vill ha, och om Daniel Andersson kan få Traustason att stanna minst ett år till så vore det bland hans större sportchefsgärningar under de senaste åren.
Det är en intressant utveckling på en spelare där det tog tid innan MFF visste hur Traustason skulle användas.
Han värvades som vänstermittfältare inför 2018. Magnus Pehrsson pratade om att MFF hade hittat Jo Inge Bergets ersättare, och dessutom som en spelare som kunde ersätta Magnus Wolff Eikrems fot på fasta situationer.
Våren 2018 förstördes efter att han åkt på ett genomtramp och ibland kunde spela, men i praktiken ändå var skadad i foten. När Uwe Rösler kom så prioriterades Traustason inte högst, utan han var snarare spelare nummer tolv som inte var given när alla var friska (han satt bland annat på bänken bägge gångerna mot Midtjylland och första matchen mot Genk).
Han spelade mycket i höstas och var bra, men i år har det varit på en annan nivå. 26-åringen utgår oftast från en mer offensiv central mittfältsroll, men verkar kunna spela allt utom mittback. Söndagens match mot Falkenberg visade att det kanske inte spelar så stor roll exakt vilken roll Traustason får. Det kommer ändå att bli riktigt bra, och det i sig är en egenskap som få fotbollsspelare har.
@jonas_hansson