Sedan våren 2013 har Kalmar FF gjort sex tränarbyten, haft tre olika klubbchefer och två sportchefer, det har varit sju olika konstellationer av assisterande tränare, och de har gått igenom fem ordförande.
Mellan 2015 och 2017 byttes fem av nio stycken ut i styrelsen. Mellan 2017 och 2019 byttes ytterligare sju av nio.
Spelarrotationen har varit stor, så sent som 2017 slog KFF allsvenskt rekord för flest antal spelare använda under en säsong.
Jämför det med föreningen år 2013. Nanne Bergstrand gjorde sin elfte raka säsong som huvudtränare. Kjell Nyberg var kvar, efter nästan 40 år i en central roll. Svante Samuelsson hade varit klubbchef sedan 2006, efter att han gått dit direkt från spelarkarriären på KFF:s mittfält.
Henrik Rydström gjorde sin 20:e säsong som KFF-spelare. Han var en av nio stycken i A-laget som hade varit där minst fem säsonger i sträck, och ytterligare elva stycken hade kommit upp i truppen via föreningens U-verksamhet. Tryckte man på den tiden in sig på Transfermarkts sammanställning över fotbollsvärldens mest kontinuitetsdrivna spelartrupper, så var KFF riktigt högt upp på listan. Inte långt ifrån den absoluta “toppen”.
När föreningen vann SM-guld 2008 hade åtminstone elva av 24 spelare i truppen en stark lokal anknytning, och då räknar jag inte med ett par värvningar från Mjällby i grannlänet, eller Mikael Eklund som gjorde sin sjätte säsong och hade blivit en kultfigur. Ytterligare fyra-fem stycken icke-lokala spelare gjorde ingen eller marginell skillnad för resultaten det året.
Det var en förening som var strukturerad efter kontinuitet, vanor, och igenkänningsfaktor – på gott och ont. KFF kände att de vill ta sig ur det, de tyckte att det var dags att fräscha till det, och efter det har de haft samma sjukdom som Manchester United eller Arsenal – de vet inte vad de ska göra.
Nyberg hade inte ens varit pensionerad i ett år innan han på egen hand tvingades samla ihop KFF för ett stort föreningsmöte där man skulle diskutera allt: vart är Kalmar FF på väg? Hur kan man samla ihop sig efter ett svårt år? Vilka saker kan vi satsa på nästa år?
Efter det har samma samtal kommit efter varje säsong. År efter år.
Vad var det som gick fel i år? Hur ska vi rikta om resurserna? Vilka ska vi byta ut? Det har följts av utläggningar till supportrar och media om att anledning A, anledning B, anledning C, och anledning D gör att nästa år kommer att bli bättre.
Det kommer att bli samma sak i vinter. De ska anställa åtminstone en klubbchef, en huvudtränare, och troligen minst en assisterande tränare. Det är också ytterligare tio spelarkontrakt som går ut (inkluderat alla målvakter och Rasmus Elm) där inga besked har kommit än.
Jag har pratat med spelare och personer runt om KFF. De är förbannade. Trötta. De undrar vad som egentligen händer. De ser bisarra situationer. Beskeden är luddiga.
Det ryktas om att Per Viberg, klubbchef i innebandyklubben FBC Kalmarsund, är en av kandidaterna till att bli ny klubbchef i Kalmar FF, men han förnekar att han har planer på att lämna FBC.
Samtidigt börjar kontinuitet, vanor, och igenkänningsfaktor att suddas ut ännu mer – på gott och ont. Det var inte bara Rydström som fick lämna KFF förra året. Det gjorde även Tobias Eriksson och Markus Thorbjörnsson efter tio säsonger var i KFF.
Viktor Elm har sagt till Barometern att 2020 är hans sista säsong. Det känns som att många väntar på att Rasmus Elm ska säga samma sak om 2019. Emin Nouri, tolv säsonger i KFF, väntar på besked om han får vara kvar.
Viktor Agardius verkar själv ta beslutet att lämna efter fem säsonger. Lucas Hägg Johansson slet sig upp från akademin, fick oväntat chansen, och gjorde succé, men få skulle bli förvånade om han lämnar.
Många av de som har lämnat har antingen riktat stark kritik mot hur KFF:s styrs, och/eller så har de inte orkat med att vara en del av föreningen längre.
Det skapas heller inte ny kontinutet. En av de stora delarna i den här vinterns kritik har varit kring varför KFF inte har valt prioritera sina unga egna.
Var det verkligen rätt val att sälja Carl Johansson till Öster, istället för att ge det en ordentlig chans? Är Carl Gustafsson, Adam Hellborg, och Herman Hellborg markant sämre fotbollsspelare än Rafinha och inlånade Samuel Adrian? Varför tog det så lång tid innan Alexander Ahl Holmström fick chansen? Skulle Edvin Crona ha lånats ut? Varför marginaliserades Isak Magnusson?
Varför togs det istället in 13 nyförvärv under året, de flesta dyra och där få gjorde laget bättre?
KFF försöker just nu ta tag i problemen igen. Anställa några som ger ny energi och som visar idéer på hur föreningen kan dra åt andra håll. Det kommer att göras nya satsningar. De kommer att lanseras ett nytt sätt att tänka kring truppstruktur. Spelsättet kommer att definieras annorlunda. De kommer att lova att den ekonomiska situationen blir bättre, trots att de har gjort sig av med över 70 miljoner kronor i eget kapital på mindre än tio år.
Har historiken lärt oss någonting om Kalmar FF så kommer samma sak att hända igen om ett år. Alla verkar se en massa problem, men ingen har haft formeln för att lösa det.
Varje gång de vill skapa ny kontinuitet kommer det fram något stort problem som gör att det krävs förändring. KFF har därför inte kontinuitet längre. Idéerna, och utförandet av idéerna, räcker inte till. De bra vanorna i vardagen har inte varit där. De har slarvat med ekonomi och värvningar. Analyserna hade för stora brister.
Men nästa år. Då jävlar.
@jonas_hansson