Ibland känns det som om den engelska fotbollen har förlorat sin själ. Knappt några engelska spelare i startelvan, bortskämda spelare utan någon som helst klubbkänsla, utländska ägare som ser klubbarna som instrument för att tjäna pengar.
Listan kan, tyvärr, göras ganska lång.
**********
Men det finns en annan sida av fotbollen i England. Runtom i landet har supportrar – som har tröttnat på kommersialiseringen inom fotbollen – startat sina egna klubbar.
FC United of Manchester och AFC Liverpool är två exempel på klubbar som har grundats och varit väldigt framgångsrika (framför allt FCUM som såg dagens ljus 2005).
**********
Men den mest imponerande insatsen har AFC Wimbledon stått för. De flesta av er kommer ihåg Wimbledon från 80- och 90-talet. Det var FA Cupvinst mot Liverpool, det var Lawrie Sanchez, det var Vinny Jones och Gazzas krossade pungkulor, det var Plough Lane och mycket, mycket mer.
**********
Men sedan kom Egil ”Drillo” Olsen, nedflyttning och till slut katastrofen som innebar en flytt till Milton Keynes norr om London.
Det ska ju inte få ske. Det skulle vara som om någon köpte Hammarby och flyttade klubben till Uppsala.
Ni kan ju tänka er hur Wimbledonfansen kände sig. Några grät, några demonstrerade – alla var de knäckta.
**********
Det hade varit lätt att ge upp, att gå ner sig, att överge fotbollen. Men några eldsjälar gjorde något fantastiskt. De skapade en ny klubb: AFC Wimbledon.
Klubben är nästan en fotbollsutopi. Den sköts helt av supportrar (som nu visserligen har blivit klubbdirektörer och sekreterare och mediaansvariga med mera) men ändå.
**********
Klubben grundades 2002 av Kris Stewart och sedan dess har man klättrat i ligasystemet. Man började i den föga attraktiva Combined Counties League och gick nästan upp direkt första säsongen.
Och sedan 2003/04-säsongen har man lyckats gå upp tre gånger och ligger just nu tvåa i Football Conference South. Man har sett rekordet för matcher utan förlust i hela Storbritannien: 78.
Ett helt fantastiskt facit. Football Conference South är alltså ligan under Blue Square Premier, den halvprofesionella ligan vars lag ofta skräller i FA Cupen.
Tvåa! Man kan alltså gå upp igen den här säsongen och då är man bara en uppflyttning från professionellt ligaspel i League Two.
Och ni förstår ju alla vad målet är: att nå samma serie som Milton Keynes Dons spelar i (för tillfället League One) och slå dem. Vilken triumf det skulle vara.
**********
Jag pratade nyligen med en supporter som var med och startade klubben och han erkände att det är en svår balansgång just nu: klubben grundades ju så att alla supportrar skulle ha råd att gå på matcherna, men samtidigt måste man höja biljettpriserna då och då för att kunna betala hyfsade spelarlöner så att laget går bra.
Den här säsongen får man betala 120 kronor för en vuxenbiljett och 35 kronor för en ungdomsbiljett (under 16). Inte jättebilligt men definitivt värt det. Ölen är billigare och stämningen är ofta mycket, mycket bättre än i Premier League.
Det är, enligt mig, helt enkelt en bättre fotbollsupplevelse.
**********
Nästa gång ni kommer till London för att titta på fotboll så kan jag verkligen rekommendera en tur ut till Kingsmeadow – eller The Fans Stadium, som den också kallas.
Arenan ligger i Kingston-upon-Thames, en inte alltför lång tågresa från London. Kapaciteten är 4,500 och snittet ligger på över 2,900.
Fantastiskt. Är det bättre än vissa allsvenska klubbar? Jag vet inte.
Här är klubbens hemsida om ni vill läsa mer.
**********
Det här är riktig fotboll.
**********
Ikväll har vi kanonmatcher i Premier League, bland annat Arsenal-Tottenham, Hull-Chelsea, Liverpool-Pompey och United-West Ham. Mer om dem i morgondagens blogg.
**********
Fick en hel del kritik för bloggen igår och kan mycket väl hålla med om att Ronaldogrejen inte funkade att översätta. Shit happens.
”You are never better than your last article,” som en känd journalist sa till mig när jag började arbeta här i England.
Han hade rätt.