Jag heter Carl-Martin Landquist och har fått äran att försöka fylla det stora tomrum som Marcus lämnar efter sig här på fotbollskanalen när han åker på semester. I korthet är jag en kille som är 27 år gammal, bördig på västkusten, intresserad av fotboll i allmänhet och Liverpool FC i synnerhet. Min egen karriär sträcker sig inte längre än de lägre divisionerna, men jag tror mig i likhet med många andra kunna en hel del om fotboll, speciellt när tränare borde agera annorlunda.
Den 27:e september tidigare i år befann jag mig för första gången i staden Liverpool, äntligen var det dags att se laget Liverpool FC. Otaliga gånger har jag funderat på, och fått frågan varför just Liverpool FC? Ju mer jag har funderat på det desto mer har sannolikheten uppenbarat sig att det kanske inte var jag som valde, Liverpool kanske valde mig?
Taxin tar sig genom nedslitna kvarter in mot Liverpools stadskärna. Överallt finns tecknen, blått och rött, från minsta pojke med Evertons blåa hemmaställ från topp till tå, till de jättelika affärerna i centrum som enbart säljer artiklar med klubbarnas färger.
Liverpool har svårt att bestämma sig för om staden fortfarande är en arbetarstad med ruffiga hamnkvarter och som genomsyras av uppfattningen att det är vi mot världen, såväl staden som fotbollslag. Eller om det är en fullfjädrad kulturhuvudstad i Europa 2008 som stolt sträcker på sig, visar upp sina K-märkta byggnader, designerinredda caféer och gallerior. The Fab 4’s scener är varsamt bevarade på The Casbah, där den osannolika resan började och Merseybeaten tog sina första vacklande steg. Derbyt är mindre än tolv timmar bort.
Liverpool är ingen stad där människor väljer sida, lagen väljer människor. Tiderna när Everton och Liverpool slogs om ligatitlarna är förbi, men historien och arvet vilar tungt på stadens människor. Historien och familjen som gör att du är röd eller blå, strax innan det att du har sparkat din första boll.
Resan ut till ett Goodison Park som badar i höstsolen går genom villaområde efter villaområde, medan husen runt Anfield Road dras med utslagna rutor. Skyltar förkunnar att varje människa gör säkrast att hålla sig därifrån, glassplitter skall hindra de som ens kommer på tanken att klättra över murarna som omger de övergivna husen. Den känns som arenorna ligger i skilda världar, medan sanningen är att det enda som skiljer dem är Stanley Park. En promenad på inte ens tio minuter.
Vi tar den obligatoriska turen på Anfields museum, där ett enda minne och pokal är stort nog för att få plats bland allt silver klubben bärgade under den senaste storhetstiden; Champions League-pokalen från 2005. Utanför arenan börjar fansen samlas, på pubarna finns de som alltid sitter på samma ställe innan match, utanför puben träffas pojkarna med medhavd öl och näsor för mer än alkohol. Vi hittar ett fik som serverar frukost, spruckna orange plaststolar och planscher som ser ut att ha suttit där sedan Dalglish var en av hjältarna karakteriserar inredningen. Kaffet som serverades hade säkert smakat tveksamt, men den skarpa doften av klorin som vilade i lokalen gjorde det omöjligt att avgöra om så var fallet.
Everton är lillebror nuförtiden och gör sitt yttersta för att visa vems hus det är. Likt ett engelskt derby börjar matchen i ett oerhört tempo, det är som en tungviktsmatch med två kämpar där ett mästarbälte står på spel. Liverpool har bältet och utmanaren jabbar konstant med ett bra fotarbete för att hitta en lucka i mästarens försvar. Mästaren bygger upp sina anfall omsorgsfullt, långa tunga kombinationer för att nöta ner, trötta ut motståndaren. Ronderna avlöser varandra, utmanaren har förstått att chansen till vinst ligger i att lita på laget och taktiken som följs slaviskt. Med lite längre tånaglar hade mästaren behövt ta räkning.
Till slut blir matandet för mycket, löpningarna färre, marginalerna mindre och plötsligt är bollen borta, blottade med garden nere. Samma kombination igen, säkert tionde gången, pressen hinner inte dit. Bollen går i djupled och nu är utmanaren på hälarna, blundandes, ryggandes tillbaka för att undvika det oundvikliga, men det går inte. Den som absolut inte får glömmas bort och lämnas helt ensam i straffområdet har en ocean att löpa på, Fernando Torres. Med en självklarhet, lika stor som att Albert Dock är ett landmärke vid Mersey, slår han in 1-0.
Räkningen ger tid till lite vila och återhämtning men det räcker inte, mästaren har likt ett rovdjur sett sin motståndares svaghet. Det dröjer inte länge innan nästa attack drabbar ett Everton som redan går på knäna, 2-0, knock out, game over. Allt som finns kvar är frustration, Cahill försöker bita av Alonso örat, men missar och blir utvisad.
Sakta men säkert lämnar det blå havet Goodison, säsongen har inte börjat bra och än en gång har den röda ärkerivalen visat sig för stark.
Tillbaka på Lime Street går livet vidare för den lilla pojken i Evertonmundering, för vägarbetaren med The Live Bird på sin neongula väst och för den gamla damen som tar sin morgonpromenad med sin klubbpin i rockslaget. De har inte valt vilket lag som är deras, staden och lagen valde dem. Kanske valde det mig också.
Liverpools säsong har fortsatt i en stil som inte har setts sedan 2002, då ledde serieledning enbart till att klubben hamnade i sin största svacka på över 70 år. Det är med fotboll som med livet, det gäller att njuta under de korta stunder som stavas lycka, därför njuter jag nu då Liverpools tillvaro morgonen den 9:e november stavas serieledning.
Tack alla ni som läste och stort tack till Marcus som gav mig möjligheten.
You’ll Never Walk Alone!