Jag tror lite halvt på att det finns tre saker man kommer ihåg i ditt liv.
1. Första gången du har sex.
2. Första fyllan.
3. Första gången du ser laget i ditt hjärta spela på hemmaplan.
De första två har en tendens att vara pinsamma och därför kommer jag inte skriva om detta…
********
Logiskt nog börjar jag med att förklara det hela från början.
Min far, Lennart Odhström, var en av de många svenskar som såg den första matchen på tipsextra för fantastiskt många år sedan. Precis som resten av det fotbollstokiga Sverige så valde även han ett lag att hålla på.
Valet var enkelt, laget hette ju Wednesday.
Så han knåpade ihop ett brev till Tipsextra och frågade varför laget hette Wednesday (stackarna på stenåldern hade tydligen inget internet). Han fick svaret att smederna och många andra inom Sheffields industriella blodåder, stålindustrin, hade ondsdagarna lediga och bildade The Wednesday Cricket Club 1820. 1867 bildades en fotbollsavdelning för att hålla truppen fit och självklart skedde detta på en onsdag.
********
Den 10:e Maj 1984 föddes då Sergej Odström, jag med andra ord. Till pappas förtret kom jag nio dagar försent. Pappa var aktiv supporter i Elfsborgs hejarklack Guliganerna och jag började tidigt gå på matcherna med honom. Som ung pojke fick jag ärva hans passion för fotboll och Elfsborg blev ett självklart lag att följa, men även hans passion för Wednesday tog jag till mig.
Jag var för ung för att åka över till England fick jag länge höra, men när jag vid elva års ålder fick reda på att jag skulle få följa med pappa till England så var jag överlycklig!
Jag svävade på moln och skröt ofantligt för mina vänner, jag kommer ihåg hur jag gick och lade mig så fort barnprogrammet var slut utan att ens säga emot! Allt för att dagen före avresan skulle komma fortare.
********
Vi bodde i Bromley (London) hos Mr. Gary Hook (En dåvarande Arsenalsupporter som pappa träffat vid ett träningsläger när Arsenal spelade en match i Borås, han har sedan bytt från Arsenal till Crystal Palace för att sedan börja följa Charlton, detta har lett till många skämt bland våra vänner.)
Vi skulle se två matcher, den första var en bortamatch i Nottingham. För en ung kille på elva år så var bara det faktum att vi skulle till Robin Hoods hemtrakter nog, men jag skulle äntligen få se Wednesday live!
Jag och min far promenerade runt i staden och var turister innan det var dags för att dricka "ett par" öl innan matchen. Det som sitter kvar starkast i minnet är faktiskt inte matchen, utan det faktum att jag prompt skulle dricka lika många läskedrycker som min far drack pints (jag har bestämt för mig att jag hade väldigt ont i magen efter det).
Matchen förlorade man stort med 4-1 till Nottingham och sämst på planen var Klas Ingesson. Pappa hoppades att Ingesson skulle bänkas nästa match.
********
Några dagar senare var det dags för höjdpunkten, den dag som kom att definiera mig som fotbollsälskare.
Vi åkte tidigt med tåg från London till Sheffield. Det är mycket som är dimmigt i minnet, men känslan kommer jag starkt ihåg. Det var en sådan känsla som man bara kan ha när man är barn och med stora ögon ser på livet runt oss. Väl framme så tog vi oss in till centrum och tittade lite, pubarna hade inte öppnat än.
Det började närma sig öppningsdags och vi skulle till en pub som heter The Rose and Crown, den ligger på vad jag antar är Sheffields högsta punkt. Har ni inte varit i Sheffield så kan staden förklaras topografiskt med ett ord: Kullig!
Så vi traskade upp för den – för en liten pojke – enorma backen bara för att se att det är stängt och att den öppnade senare än de andra pubarna.
Till mitt stora förtret så gick vi då ner halvvägs för backen och satte oss på en pub som hade öppet.Där blev många Wednesdayfans nyfikna på de svensktalande människorna med Wednesdayfärger och kom fram för att prata lite. Pappa förklarade stolt att detta är min första match "hemma" och alla verkade imponerade över att vi har kommit ända från lilla Sverige för att kolla på Wednesday.
Efter ett par pints (och EN läsk för mig) så tog vi oss upp för den där enorma kullen och gick in på The Rose and Crown, där det var högljutt och man hörde Wednesdayfans sjunga och skåla vilt.
Här satt de riktiga Wednesdayfansen förklarade en ovanligt tålmodig far. Pappa letade sig fram och beställde ale och läsk. Vi satte oss ute på bakgården i solen. Jag började bli uppspelt, matchstart närmade sig ju!
När vi äntligen lämnade puben och gick ner mot det mäktiga Hillsborough så var gatorna fulla med folk. Jag var van vid några tusen som mest på Ryavallen i Borås, så detta var fantastiskt.
Poliser på enorma hästar och folk som ropade och sjöng. Överallt log folk och stämningen på väg till arenan fick mig att hoppa fram och jag försökte sjunga med i ramsorna.
Vi komm fram till biljettluckorna och jag kan fortfarande känna hur pulsen rusade och hjärtat bankade som om det ville hoppa ut ur bröstet och springa iförväg.
Vi kom ut på South stand och jag tog in allt som var Hillsborough. Vi gick ner längs trapporna och pappa förklarade för stewarden att detta är min första match "hemma" och att vi var från Sverige. Han frågade stewarden om jag kunde få gå ut på gräset och den fantastiskt stora mannen log inbjudande och jag fick gå ut på gräset nere vid hörnflaggan.
Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva känslan av att gå ut på den perfekta gräsmattan, den plats där jag sett mina idoler spela på gamla VHS filmer pappa haft med sig hem från sina resor, och titta upp mot läktarna. Eufori är inte ett tillräckligt starkt ord, jag ryser när jag skriver detta!
********
Vi satte oss på våra platser och pappa var nöjd över att Klas Ingesson sitter på bänken. I slutet av första halvlek så tvingades dock Wednesday till ett byte och in kom Ingesson, till pappas stora förtret.
I andra halvlek klagade han och tyckte att svensken var värdelös. Bakom oss satt två svenskar från Ödeshög (staden där Ingesson kommer ifrån) och blev efter ett särskilt starkt förtal sura och sa på bred "bondska" att Ingesson han är minsann en duktig spelare.
Matchen slutade 1-1 mot Manchester City och jag fick uppleva ett vrål från de 25,000 + och var efter detta frälst på riktigt.
********
När jag var i de tidiga tonåren spelade jag fotboll för Borås AIK´s mycket framgångsrika pojk/juniorlag. Vi kallades "Världslaget" av tidningen GT och var vid ett tillfälle med på en helsida och där frågade reportern om vilka våra idoler och favoritlag var. Det var idel storlag som Barcelona, Manchester United och Milan. Jag stod självklart ut när jag sa Sheffield Wednesday och jag har för mig att idolen var Waddle eller Hirst.
Efter den där fantastiska första hemmamatchen har det blivit många fler resor. Jag var på Stamford Bridge med far och farfar vid ett tillfälle, tre generationer Odström på plats. Matchen kommer jag inte ihåg så mycket från, det som fastnat är hur uppspelt min farfar blev vid varje hörna och gnuggade händerna medan han stolt sa "Corner Kick!" .
Två matcher är dock speciella. Jag bodde vid ett tillfälle i England och Bromley och gick på Craven Cottage för att se Fulham-Wednesday. Matchen slutade 1-1 och jag satt med en engelsk vän och bara njöt av Wednesdays totala utspelning av Fulham.
Men efter att ha häcklat honom i stora delar av matchen, och sett fram emot mina tio pints som jag blivit lovad vid Wednesdayseger, så kvitterade Fulham turligt och jag fick resten av den kvällen utså den där härligt torra engelska humorn som tack.
Den andra matchen är min fars 50:e födelsedag. Vi åkte upp ett litet gäng och skulle fira det med att se Wednesday hemma. Pappas present var att han skulle få träffa sin absoluta favorit David Hirst och han fick en Wednesdaytröja med numret 50 och "Swedish Owl".
Matchen var fantstisk trots förlust och glädjen min far utstrålade kommer jag att ha med mig resten av mitt liv.
*****
Jag och min far drev Sheffield Wednesdays sida på Svenskafans.com och sponsrade en spelare i laget ett par säsonger som supporterklubben "Swedish Owls". Många flickvänner och andra i min närhet har fått vänja sig vid att jag varje lördag (eller vilken annan dag Wednesday spelar) lyssnar på matchen via internetradio. De två timmarna är jag ganska okontaktbar och helt inne i matchen. Det har gått så långt att jag tatuerat in klubbmärket med en stor uggla kring det på vaden (tyvärr har jag ingen bild för er som kanske varit intresserade.)
Det bästa som har hänt på senare tid med laget är ju att Wednesday slog United två gånger på samma säsong, vilket inte hade hänt på 95 år! Inför nästa säsong tror jag faktiskt att Wednesday kan utmana om en playoff plats, förutsett att man värvar två-tre bra erfarna spelare, samt att man får behålla sina lovande ynglingar!
Eftersom jag studerar så är det väldigt svårt att ta sig till Sheffield just nu, men jag fyller snart 25 så kanske kan jag få ihop tillräckligt med pengar för att ta mig dit (subtilt eller hur?). Men ett som är säkert är att jag kommer fortsätta följa Wednesday i vått och torrt!
*****
Tillslut så tänkte jag rekommendera tre saker att göra i Sheffield.
1. Steel City Derby. Ett fantastiskt derby som bäst upplevs på plats. Dock kan det vara enormt svårt att få tag på biljetter.
2. Ta er ut och titta på kolgruvorna och åk på den lilla järnvägen och drick en god öl! (ligger utanför Sheffield)
3. Börja en pubrunda inne i City för att närma er Hillsborough precis innan matchstart!
Tack för mig och tack Marcus för chansen att berätta om min passion!