Marcus är tillbaka på måndag.
**********
Jag är inte bättre än dagens ungdomar, jag valde också ett topplag.
När jag fastnade för Ipswich var de en av Englands absolut bästa klubbar, de slutade topp sex alla säsonger mellan 72/73-81/82 utom 1978, då de lyckades vinna FA-cupen.
Men det var inte därför som jag fastnade för Ipswich utan det var en ren slump. Alla andra i mitt fotbollslag hade ett engelskt favoritlag, oftast Liverpool eller Arsenal som även på den tiden var starka. Det ledde till att jag också bestämde mig för att börja heja på ett engelskt lag.
**********
Följande lördag bänkade mig (som alltid) framför teven och beslöt att det lag som vinner dagens tipsextra-match ska få bli mitt lag. Efter tjugo minuter satt jag och hejade på Ipswich, jag var redan såld. Det blev nu oerhört viktigt att just de vann matchen, så att jag inte skulle behöva hålla på ett lag som jag inte gillade.
Ipswich vann tack och lov till slut med 2-0. Tyvärr vet jag inte vilket år det var eller vilka motståndarna var men beslutet var oåterkalleligen taget, man kan undra hur mitt liv artat sig om motståndarna vunnit?
**********
Ipswich hade mängder av engelska landslagsmän under den här perioden; Paul Mariner (landslagets skyttekung) och Terry Butcher (allas vår kapten blod) är väl de mest kända.
Holländarna Frans Thijssen (som var bättre som spelare än som tränare för MFF) och den magnifike Arnold Muhren. Skottland representerades av John Wark och Alan Brazil.
Höjdpunkten för Ipswich är naturligtvis ligatiteln 61-62, men för mig är framgångarna på sjuttio- och åttiotalet starkare då jag åtminstone minns UEFA-cup vinsten ganska väl.
För sjuttiotalsgenerationen blev vinsten i UEFA-cupen 1981 och FA-cupvinsten -78 de största triumferna.
**********
Sedan mitten av åttiotalet har The Tractor Boys endast sporadiskt figurerat i högsta serien, men det finns fördelar med att hålla på Ipswich istället för Arsenal eller något annat storlag.
Jag blir inte besviken om mitt lag kommer femma i Premier league och jag njuter om laget skulle överleva tredje rundan av FA-cupen. Man får helt enkelt sänka sina förväntningar och glädjas åt det lilla.
För mig är det förmodligen större att Ipswich går upp i Premier League än det är för ett Manchester United fan när hans lag vinner ligan, för honom är det bara dubblar och tripplar som räknas!
Och vad ska man säga om de pretentiösa kultursnobbarna som håller på Tottenham och Hammarby bara för att de är outsiders (de som dessutom kryddar det med att hålla på Leksand i hockey är de ytterst revolutionära). Många av deras svenska supporters är så otroligt PK att de knappast ens vill att deras lag ska vinna någonting.
**********
Förra helgen var det dags för mitt livs andra besök i Ipswich och för andra gången är det en visit organiserad av den eminenta svenska supporterföreningen som i dagarna fyller ett år som officiell supporterklubb.
Jag och min son (som jag lurat in i det hela) tog bilen till Västerås där vi sammanstrålade med en del av deltagarna i vår sällskapsresa. Därifrån tog vi flyget till Stansted och vidare med den tämligen nya direktbusslinjen till Ipswich och från det att vi lämnade gurkstaden tog det mindre än fem timmar tills vi äntrat hotellet i Ipswich.
**********
När vi gjort oss hemmastadda på rummet gick vi för att äta på någon av de mysiga krogarna i centrum. Tyvärr kunde vi inte komma in på någon av ovan nämnda inrättningar då det i England är förbjudet för minderåriga att vistas i dessa dekadensens lokaler. Eftersom min som bara är fjorton fick vi istället uppsöka en något tveksam kebabrestaurang.
På lördagsmorgonen samlades vi på torget för att ta bussen till Gainsborough som ligger i utkanten av staden för att spela en supportermatch mot Punch Drunk FC. (jag hade glömt mina fotbollsstrumpor hemma i Sverige men lyckligtvis var det marknad på torget så att jag kunde köpa ett par rosa benvärmare istället)
Även om vi förlorade med 8-4 var det en härlig känsla att få sätta dobbarna i brittisk mylla, vilket varit en länge närd dröm för många av oss.
På kvällen åt vi en gemensam middag innan vi fortsatte med en rejäl pubrunda (jag skickade sonen till hotellet med ohälsosamt mycket chips och läsk).
**********
När jag vaknade på matchdagen drog jag upp gardinen och såg en blå himmel draperad av tunna vita skyar, vilket måste betyda att tecknen är på vår sida. Med tillförsikt gick vi ner mot Portman Road för att få en guidad rundtur inne på stadion, vi hann även med ett besök i souvenirbutiken för att inhandla diverse matchrekvisita och minnessaker.
Utanför arenan började sedan laddningen inför “the old farm” (en ordlek som syftar på att East Anglia är en jordbruksbygd), visst är det härligt med engelsk humor?
**********
Domaren blåste igång matchen och på läktarna härskade sångerna och men det tog inte många minuter förrän Norwich gjorde mål och tystnaden lade sig över den soldränkta arenan. Långt borta i det sydöstra hörnet kunde man se en gulgrön massa som jublade över det inträffade.
Eljest kvitterade våra käcka gossar strax därpå och det oavgjorda resultatet stod sig till pausvilan. I den andra halvleken dominerade Ipswich och spelade, ett för den här säsongen sällan skådat stabilt hemmaspel, vilket resulterade i ytterligare två mål och även om Norwich reducerade på övertid var det aldrig någon fråga om var segern skulle hamna.
**********
Även om årets säsong har varit en besvikelse så kommer jag ändå att minnas den trevliga resan med alla upplevelser och alla trevliga människor som jag lärt känna under de här dagarna.
Efter hemkomsten visade det sig att “The East Anglian derby” var den sista matchen med vår käre manager Jim Magilton, som har fått utstå mycket spott och spe under de senaste arton månaderna.
**********
Personligen tycker jag att det är rätt att byta manager och det måste kännas bättre att få sparken efter en debyvinst än efter en meningslös bortaförlust mot Doncaster. Man får dock inte glömma att Magilton har betytt mycket för Ipswich och är en av de bästa spelarna i klubben sedan storhetstiden.
**********
Nu kommer Roy Keane och jag vet egentligen ingenting om honom som manager, som spelare var han i mina ögon en feg stackare som levde under sina dobbars beskydd. Hans problem är som bekant att han inte biter ihop när det går honom emot, jag tänker då främst på flykten från Sunderland och att han vägrade spela i VM 2002 på grund av att han inte trodde att Irland skulle ha någon chans.
**********
Om man vill vara positiv kan ovan nämnda händelser ses som tecken på hängivenhet och kompromisslöshet, vilket känns lite mer moget.
Välkommen hit Roy, men visa att du står stadig vid rodret när det blåser och inte överger ännu en skuta.
Och du, vi kräver minst en playoff-plats nästa säsong, bara så att du vet…