Idag har turen kommit till Stan ”The Man" Collymore som tyvärr, har gått från mannen som avgjorde århundradets match till… mannen som gav ”dogging” ett ansikte.
**********
Nåväl, vi inleder med mannens fotbollskarriär. Stan Collymore var en otroligt talangfull spelare och kunde, om han hade haft rätt mentalitet och skött sig utanför planen, säkert blivit ordinarie i det engelska landslaget och på det sättet blivit en världsstjärna.
Han inledde karriären hos Crystal Palace i början på 90-talet där han lärde sig massor av engelska ligans vassaste anfallspar på den tiden, Ian Wright och Mark Bright.
Men han fick inte tillräckligt med speltid och flyttade först till Southend United och sedan Nottingham Forest, där karriären verkligen tog fart. Han gjorde bland annat 22 Premier League mål 1994-95 när Forest – kan ni tänka er – kvalificerade sig för Uefa Cupen.
Den sommaren blev han Liverpools dyraste spelare genom tiderna (8.5 miljoner pund). Väl där så underpresterade anfallaren ofta men ingen på Anfield kommer att glömma hans två sena mål i något som beskrivits som århundradets match, Liverpool-Newcastle 4-3 i april 1996.
Värt att kolla in bara för Kevin Keegans enormt fula slips…
**********
Men bättre än så blev det inte för Collymore. Tre landskamper totalt är för lite för en spelare med hans kvaliteter och en karriärsbana efter Liverpool som ser ut så här imponerar ju inte direkt: Aston Villa-Fulham-Leicester-Bradford-Real Oviedo.
Det fanns höjdpunkter naturligtvis, eller vad sägs om det här målet för Nottingham Forest, eller den här höjdaren för Leicester i en match där han gjorde ett hat-trick.
**********
Stan Collymore slutade med professionell fotboll 2001, när han bara var 30 år gammal, och här i England är det tyvärr inte många som längre kommer ihåg Stan för sina mål.
Efter karriären har han haft ett förhållande med den otroligt populära svenska tv-presentatören Ulrika Jonsson och efteråt har det kommit fram att han slog henne under deras tid tillsammans. Det är oförlåtligt.
Här pratar Jonsson om det.
**********
Och nu får jag nog tyvärr be alla läsare under 18 år att helt enkelt sluta läsa. Jag måste göra det eftersom nu blir det xxx-rated.
Stan Collymore gav alltså dogging ett ansikte. Och detta är inget att vara stolt över. Såvitt jag förstår det så går dogging till så här:
Det finns vissa parkeringsplatser eller öde ställen i England och Skottland som har utsetts till dogging-platser. Där samlas kåta par eller individer för att ha snuskiga saker för sig.
När personerna i en bil – det kan vara två, tre eller fyra – är redo för en sexakt så signalerar de med ljuset inne i bilen att det är dags och bjuder på detta vis in främlingar att ta en titt och, kanske, om de har riktigt tur, bli inbjudna för att delta.
Och varför kallas det dogging? Jo, för att gifta män ofta använder hunden för en ursäkt att gå ut till dessa ställen mitt i natten. –I am just talking the dog for a walk, honey…
Ha ha ha.
**********
Hur som helst. När en kändis är involverad så är inte tabloiderna långt borta och The Sun skickade två ”under-cover reporters” och satte dit honom.
**********
Nu har han problem att få jobb som expertkommentator (även om han då och då kommenterar för Five Live och gör det riktigt bra) och måste känna sig ganska ensam.
Det är kanske inte konstigt att Collymore har lidit av despression och haft problem med sitt privatliv. När han växte upp så var han nämligen tvungen att se sin pappa slå sin mamma ganska ofta.
Hans självbiografi, Tackling My Demons, är stundtals mycket bra läsning (även om det finns en del självgott skräp också). Jag kan fakstisk rekommendera den.
**********
Ett stycke som är väldigt, väldigt intressant är om tiden med Liverpool. Det var under Roy Evans tid som tränare och det var under den tiden som Liverpool definitivt halkade efter United. Och de har ju fortfarande inte, 14 år senare, hämtat sig.
Så här skriver Collymore: ”I thought I had reached the top rung of the ladder when I arrived at Anfield but when I peered over into what I imagined would be my promised land I found a club fatally undermined by a manager who was not strong enough, and a powerful player hierarchy that twisted team selection out of shape.
Discipline was slack at Liverpool when I joined. The club was clinging to its links with past glories through players like Ian Rush and John “Digger” Barnes as if it couldn’t bear to let them go. The truth was they weren’t good enough for a place in the team any more, but Rushie and Digger were untouchable.
At the Melwood training ground they even had four wooden boards that players used to use for passing practice during the Bill Shankly days. I remember seeing fottage of Jimmy Case banging shots against them one week. By the time I arrived they were practically rotting away.
The same reverence for links with the past meant that the senior players, in general, could pretty much do what they wanted, and even the younger ones took the piss.
Once, early on in my time there, I saw Rushie take aim at Ronnie Moran as he wandered over to one of the training pitches. He pinged the ball about 40 yards and it hit Bugsy flush on the back of his balding head. He wheeled round in a rage, ready to give someone the bollocking of their life. “Who the fuck did that” he said. Rushie just put his hand up and said “I did.” Bugsy started laughing and said something about Rushie being a joker and that was it.
When Robbie Fowler did the same thing to Phil Thompson a few years later, soon after I had left, the culture had changed at Liverpool and it wasn’t tolerated. Fowler aimed a shot at Thommo which hit him and Thommo went berserk. They had a blazing row and Gerard Houllier backed Thompson and, even though Robbie eventually apologised, the incident turned into an issue that hastened his exit from the club he loved to Leeds United.
As for John Barnes, he was more than just the captain. If Roy Evans had put a particular training session on and Digger didn’t like it, he’d just walk back to the dressing room, saying “I ain’t fucking doing this”.
Don’t forget that Roy had been the reserve team coach when people like Digger were the superstars of the first team, and they still looked upon him as an underling. They patronised him. Digger had more of a say in our tactics than Roy Evans ever did. Roy was a lovely bloke but he wasn’t strong enough to challenge the old guard.
Mycket intressant som sagt.
**********
Såg att signaturen Tord Grep imponerade med sina cricketkunskaper igår. Who are you? Bor eller har bott i England, antar jag?
**********
Helgens Premier Leaguematcher:
Lördag
Middlesbrough-United
Chelsea-Fulham
Man City-Blackburn
Portsmouth-Arsenal
Stoke-West Ham
Tottenham-West Brom
Wigan-Bolton
Söndag
Liverpool-Newcastle
Sunderland-Everton
Och glöm inte att the Championship, League One och League Two avgörs på söndag också.
**********
Trevlig helg