Marcus
**********
Hej!
Mitt namn är Henrik Persson och idag ville Marcus att jag gästbloggade om mina fantastiska erfarenheter med Wimbledon FC och AFC Wimbledon, en resa som givit mig smeknamnet The Swedish Womble.
**********
Säsongen 2002 såg jag min livs sista match med Wimbledon FC. Vi mötte Grimsby Town borta och torskade med 6-2. Man kunde känna krisen inom klubben hela vägen ner till sista man på plan, läktaren kokade inte av sjungande fans som det brukade, nånting var på väg att hända och allt detta prat om omlokalisering som det så fint hette till Milton Keynes hade satt sina spår.
Vi var inte där för att se fotboll, utan för att protestera, vår dåvarande Chairman "c**t" Koppel hade tuffa dagar och dessutom hade hans privata telefonummer läckt ut så fans på vägen upp roade sig med att prata in trevliga meddelanden på hans telefonsvarare.
Koppel var känd för att han alltid lämnade arenan en kvart innan slutet av matcherna för att han skulle slippa att konfronteras av arga fans, så en halvtimme in på andra halvlek så lämnade jag arenan på uppmaning av min engelska polare.
Barrie: Remember to talk to him in Swedish!
Me: Why?
Barrie: Let him know that we are a global club and that he and the FA can´t take it away from us, good luck mate!
**********
Tyvärr dök han aldrig upp.
**********
Allting ändrades sig ett par veckor senare efter ett telefonsamtal från Barrie:
–They (FA) have stolen our club and are moving us to Milton Keynes, it´s over! can´t talk mate! Klick.
Nu stod man här och skulle se sin första match med AFC Wimbledon – inget mera Wimbledon FC alias Franchise FC numera Milton Keynes Dons FC.
I oktober 2002 stod man alltså på en flodbåt åkandes längs med Themsen och målet var Walton on Thames och möte mot Walton Casuals i the Seagrave Haulage Premier Challenge Cup (en cup vi skulle vinna 2004 när vi besegrade North Greenford United med 4-1, makalös stämning med öppen dubbeldäckad bus genom Wimbledon och firande natten lång).
Stämningen var helt otrolig, kocken stod vid grillen och ölen flödade ur tapparna hela dagen och båten var fylld med AFC Wimbledon fans. Väl framme vid arena upptäcktes det att varken läktare eller vändkors existerade, man betalade två pund till en dam som satt vid ett litet bord med ett sådant där kassaskrin som man ser på tivoli.
Walton Casuals hade även bidragit med att resa två tält, varav det ena var en bar och det andra pub för att dra i en anselig summa pengar genom ölförsäljning.
Runt cirka 1300 fans hade gjort resan och vi slog det gamla publikrekordet på 315 med råge, detta var cupen i division 9 i det lägsta seriesystemet.
**********
Man tänkte vad har man gett sig in på? Byta bort Premier League alt Championship mot det här? Betala dyra pengar för att se division 9, en liga man inte ens skulle tänka sig att se hemma i Sverige om man inte hade någon kusin, brorsa eller polare som spelade.
Men att få vara med och äga en club ”One share, One vote” precis som Barcelona eller tex övriga engelska lag som Stockport, Hendon, Exeter, Scarborough Atletic, Notts County, FC United of Manchester och snart, enligt rykten, Chester.
Men att få se klubben komma tillbaka till Wimbledon, (Norbiton mera exakt) se alla fansen som har trott på sin klubb och gjort detta möjligt är helt fantastiskt.
**********
Spola fram sju år och för ett par helger sedan spelades den sista matchen i Blue Square South, Wimbledon avslutade hemma mot St Albans efter att helgen före blivit klara för Blue Square Conference genom att man kryssade borta mot Hampton & Richmond (vår ärkefiende i ligan då avståndet är väldigt nära samt att vi anklagar dem för att vara förklädda Chelsea fans som inte orkar åka in till London).
Min tanke hade varit att jag skulle varit över och sett matchen mot Hampton men då jag går på CSN sprack de planerna så att radion fick bli mitt komplement istället (alla matcher direktsända via WDON som en supporter startat). 1-1 slutade matchen efter ett sent mål av John Main (34 mål i år för AFC) och saken var klar, Conference här kommer vi.
**********
Dagen efter ringer en av mina engelska vänner och vad jag kan höra på rösten, efter en lång natts firande och festande och säger: Hello Henrik What are you doing next weekend mate?
Henrik: Probably listening to the match on the radio
No! You´re not! Last night me and the rest of the lads decided that we will pay for your ticket so that you can come over next weekend and join the party, it would not be the same with out you mate. You bloody student!
**********
Mitt liv som pendlande fan började för 10 år sedan när jag träffade Jim och Barrie på St Pancras station för avfärd mot Leicester, denna vänskap skulle leda till en otrolig resa genom det engelska seriesystemet med mycket lager, lamb kebab och dessa underbara onion bhajis.
Anledningen till att matchen var så viktig för dem att de ville bjuda över mig berodde på att den här sista matchen mot St Albans kallades för The last free day of amateur football.
På sex år har vi klättrat fyra divisioner med AFC WIMBLEDON och vi har upplevt rafflande cupmatcher mot Exeter, Aldershot, Maidenhead och Wycombe samt Cupfinaler mot Kingstonian och North Greenford United och en del tuffa playoff-finaler mot till exempel Staines Town
Våra tuffaste motståndare har inte hetat Tottenham, Liverpool, Newcastle, utan Staines Town, Bromley och Chelmsford.
**********
Nästa år är vi inte den största klubben längre, vi möter klubbar som har akademier och som värvar utländska spelare samt att lagen består av heltidsproffs.
Klubbar som Oxford, Mansfield, Luton, Cambridge, Chester och Ebbsfleet (Ett medlemsägt internetgäng som tidigare hette Gravesend & Northfleet) är klubbar som är välbekanta bland fotbollsintresserade anglofiler.
**********
Som ni förstår på grabbarna som bjöd över mig så är det här så nära man kan komma fotbollens själ. Det är ju det här det handlar om: kamratskap och en klubb som ägs av fansen.
Så nästa år när vi spelar i the Blue Square Conference – som räknas som den första proffsligan ett steg ifrån ligasystemet – så ta tåget från Waterloo ut till Norbiton om ni är i London.
Ta promenaden upp till The Cherry Red Records Fans’ Stadium, Kingsmeadow, kanske det lägsta arena namnet i England och kolla in en match med AFC WIMBLEDON, ni kommer inte att bli besvikna.
**********
Kuriosa
AFC står för "All Fans Club" Wimbledon.
Under Arsenals obesegrade svit 2003-2004 på 49 matcher så svarade AFC Wimbledon för en svit på 78 matcher utan förlust.
Alla lag har ju ett smeknamn som The Blades, Bluebirds, The Saints, Tractor boys, Sky blues, Chairboys, Magpies, Black Cats och så vidare.
Vi kallas för The Wombles efter ett engelskt barnprogram, där dessa varelser bodde ute i Wimbledon, tufft va? Här är en underbar länk med en alldeles underbar låt enjoy.
**********
En av våra första utlänningar hette Shane Smeltz och var Nya Zeeländare som spelade för oss i 7:an samt i deras landslag och har gjort mål mot Brasilianska landslaget.
Vårt första heltidsproffs hette Rob Ursell, anledningen till att han var proffs var för att han var arbetslös och levde knappert på pengarna han fick av klubben resterande tid spenderades med att spela Playstation (en kille som varit sponsrad av Svenska supporterklubben numera Kennedy Adjei).
Marcus Gayle är den enda spelaren som gjort mål för både Wimbledon FC och AFC WIMBLEDON.
**********
Tack för att ni har läst bloggen och tack för inbjudan, Marcus, vi kanske syns nästa år AFC Wimbledon vs Ebbsfleet.
Mvh Henrik "The Swedish Womble"
**********
Tack till Jim, Barrie, Toby, Tommy, Maddog och alla som gjort dessa år oförglömliga.
**********
Tänkte till slut bara lämna ett boktips om en svensk kille vid namn Mikael Holmkvist som har skrivit "Ur askan reser sig FC United" om ni vill läsa om supporterägda klubbar.
Här är även en länk till mina engelska polares sportbokförlag, två oxtokiga Wimbledon fans.